Att vara lycklig är svårt att definiera. Men samtidigt är det väl det som vi alla strävar emot. Det finns ett annat begrepp som inte är exakt samma sak som lycka. Glädje. För mej är glädje en mer spontan reaktion som kan komma och gå på en sekund. När tillvaron är tung kan man ändå känna glädje spontant för något vackert eller bara en kul sak.

Buddha hade en dyster syn på livet. Det mesta var jobbigt och även lyckan var fel. Känslor, oberoende om de var positiva eller negativa, bör bekämpas eftersom de var bojor som höll oss fast vid den materiella tillvaron. Målet var att frigöra oss från materien och nå identitet med vår andliga sida.

Enligt Buddha så var alla känslor av lycka och glädje tillfälliga och falska vilket innebar att vi band oss vid den materiella sidan av tillvaron. Vi består av en kropp eller personlighet som överskuggas av en själ eller ande. Det enda sättet att uppnå frid eller Nirvana är att släppa identifieringen med kroppen och inse att själ eller ande är vår sanna identitet.

Det kanske är här någonstans vi skall börja när vi söker lyckan. Vi måste inse att alla saker vi omger oss med bara är bindningar. Vi måste kapa de här bindningarna en efter en till vi är fria.

Nu finns det även andlig egoism. Det är inte den finaste egoismen. Den innebär att vi sviker dem som är beroende av oss för att uppnå frid, Nirvana eller vad vi vill kalla den.

Når man kontakt med sin andliga sida märks det i en känsla av ansvar för alla människor och allt som omger oss. Därför är beundran för det enkla och det sköna ofta en egenskap hos verkliga sökare.

Brobyggare behövs. När klyftorna blir allt djupare behövs broar och brobyggare.

Att flytta till ett annat land innebär en stor omställning. En ny kultur och ett nytt språk. Vi måste vara glada och uppmuntrande för de människor som verkligen försöker bygga broarna. I ett läge där många inte vill se och förstå. De klarar inte av någonting annat än att peka på dom andra. De annorlunda.

Vi har länge haft den här diskussionen om jämställdhet mellan könen. Ingen ifrågasätter väl längre att det är viktigt att man blandar kvinnor och män. Det är enda sättet att undvika att klyftor och ojämlikhet uppstår,

Men det är samma sak vad gäller människor med invandrarbakgrund. Man måste umgås med varandra, tala med varandra och försöka förstå. Här finns en svår spänningspunkt för de människor som tar på sig uppgiften att vara brobyggare. Risken finns att han av den Svenska sidan anklagas för att vara för nära invandrargrupperna samtidigt som han av invandrargrupper anklagas för att vara alltför inställsamt Svenskvänlig.

Integration skapar friktionspunkter. Där behövs brobyggarna för att förhindra att klyftor blir för djupa. Förståelsen är en bristvara.

En annan viktig sak i ett land som plågas av ojämlikhet och klyftor är rättvisa. Det måste finnas en strävan efter rättvisa i systemet. Alla skall behandlas lika oberoende om man är man eller kvinna, ”Svensk eller invandrare”, eller oberoende av vad man bor i landet landsbygd eller storstad. Inom alla de här grupperna finns det klyftor och friktionspunkter.

Sätten att hantera friktionen är att upprätthålla rättvisa förhållanden mellan grupperna och att öka kunskapen och förståelsen. Det sker bäst genom brobyggare och människor som lever under måttot ”det finns inte vi och dom, bara vi”

Här finns en hel del klarsynthet. Det jag fäster mej vid är att man tydligt skiljer ut etablissemanget eller mittenetablissemanget som en maktsfär. En politisk och medial enhet av makt som dominerar dagens värld.

Det är en sfär som främst är konservativ i ordets klassiska bemärkelse. Den vill bibehålla och konservera de strukturer som finns idag. De är väktare av den verklighetsbeskrivning som idag dominerar samhället.

De politiker och grupper som inte accepterar det här betecknas som populister.

Men vår erfarenhet tyder på att vår nuvarande strategi inte kommer att klara klimatet. Man lutar sig mot tekniska lösningar och åtgärder riktade mot landsbygden. Skog, våtmarker och jordbruk. Det är åtgärder som kommer att lindra en del men inte klara problemet. Det saknas två viktiga ingredienser för att problemet skall klaras. Man måste förstå att det kommer att krävas uppoffringar och förändring av vår livsstil. Man måste också förstå att uppoffringarna måste fördelas rättvist. Annars blir de omöjliga att genomföra.

Ett annat stort problem med etablissemanget och dess samhälle är att det skapar klyftor och ojämlikhet. Det triggar igång opposition och konflikter. Det är den här ojämlikheten och orättvisan som gjort Trump möjlig.

Etablissemanget är en konserverande kraft som måste bekämpas om vi skall få till den värld som kan klara hoten mot miljö och klimat.

En annan viktig slutsats i den här debattartikeln är att vi inte har råd med uppgivenhet och depression. Vi måste kämpa för vårt samhälles överlevnad.

Var finns vänstern egentligen. De har verkligen gått vilse. De har växt in i etablissemanget. Socialdemokratin har helt tappat kontakten med arbetarklassen och de fattiga. Man har blivit en integrerad del av etablissemanget. Det samma kan säjas om Centerpartiet. Borde vara ett landsbygdsparti och därigenom stå i motsatsställning till etablissemanget som i huvudsak är storstad.

Inom Vänsterpartiet pågår just nu en maktstrid där man kan hoppas att den del som integrerats i etablissemanget förlorar och vi får en förnyelse och radikalisering av partiet.

Vi behöver politiska krafter som står utanför etablissemanget utan att vara en del av ”kaoshögern” som det beskrivs här.

Det är obegripligt. Det är ondska och vi gör ingenting. Den Israelvänliga attityd som genomsyrar den globala eliten är obegriplig. Var någonstans satte förfallet in?

Hela tiden är media fylld med artiklar och ledare som på olika sätt ursäktar Israel. Som försöker leda vår uppmärksamhet i andra riktningar.

Israel står för ondska. Medvetet dödar och skadar man oskyldiga människor. Vi måste lyfta blicken och se vad som händer. Det finns ingen ursäkt för någon att inte reagera. Läkare utan gränser finns på plats och kan vittna om folkmordet. Annars försöker Israel hela tiden att tysta människor som protesterar. Man har medvetet mördat journalister och man försvårar hela tiden för vittnesmål att nå ut.

Israel försvårar hela tiden FN s arbete. Man gör allt för att undergräva FN s trovärdighet och status. Man står för hävdandet av maktens rätt när FN är garanten för rättens och rättvisans rätt. I och med att Trump blivit president så har man en än mer samvetslös supporter i Vita huset. Det innebär att man ytterligare har kunnat flytta fram positionerna och blivit än mer hänsynslös.

Hur ynkliga vi i Europa blivit visas för övrigt också i att vi tillåtit Israel att vara med melodischlagerfestivalen. Det visade sig sedan att staten Israel lagt sig i omröstningen. Men fortfarande bara en Israelvänlig tystnad.

Skäms ni inte. Alla ni som är tysta och därigenom möjliggör folkmord. Jag skäms över den Svenska regeringen och hela det Israelvänliga etablissemanget.

Det här är en ny situation som vi inte riktigt förstått konsekvenserna av. Förklaringarna till att det blivit så här är många och de flesta ofta rimliga. Men det är ingen som vet säkert. Utvecklingen är global, men mest uttalad i utvecklade länder som Sydkorea och Japan. Det har inte riktigt slagit igenom i fattiga länder där utvecklingsnivån är lägre. Men även där är trenden tydlig.

Hur det än är så måste vi anpassa oss. Det kommer att bli stora konsekvenser om befolkningen börjar minska. Nu sker det här samtidigt med att vi blir allt äldre vilket minskar effekten av att det föds färre barn.

En enkel slutsats att dra är att vi måste jobba allt högre upp i åldern. Pensionsåldern måste höjas.

Men fler saker kommer att påverkas. Vi har bostadssituationen. Minskar befolkningen kommer behovet av bostäder att minska. Vi behöver inte en massa nyproduktion och vi får acceptera att en del bostäder måste rivas. Efterfrågan kommer också att minska och förmodligen sjunker priset. Bostäder i vissa områden kan bli omöjliga att sälja.

Efterfrågan på barnomsorg och skolor minskar. I Stockholmsområdet beräknade man att man måste stänga ett antal förskolor och skolor . Däremot borde det krävas behov av äldreomsorg och sjukvård för äldre.

Kommer vi att hamna i ett samhälle där kampen om barn och unga föräldrar blir destruktiv. Där definitionen på rättvisa får en ny innebörd och kolonialism också handlar om barn och arbetskraft.

Hur skall vi se på vårt krav på ekonomisk tillväxt när befolkningen minskar. Här finns ett av de tydliga motsatsförhållandena där de politiska sidorna borde finnas långt ifrån varandra.

Varför har vi ett krav på ekonomisk tillväxt när befolkningen minskar och när omsorg om miljö och klimat kräver att vi behandlar naturen varsamt? Vi måste finna en formel för att ta den här världen framåt utan krav på tillväxt. Ett forskningsområde för de stora hjärnorna.

Vi måste gå från tanken att det här är en katastrof och ett problem till tanken att det här är en utmaning och en chans att få till en bättre värld. En värld som förbrukar mindre av begränsade resurser

Jag tycker vi borde kunna tala klarspråk. Det är så mycket tassande runt, hänsynstagande och självcensur. Hur skall vi komma ut ur det här. Tjatigt, men demokratin far illa i Sverige idag.

Man är rädd för att stärka missnöjet hos olika grupper. Framför allt är det människor som bor i glesbygd och landsbygd som är missnöjda. Man är rädd att det missnöjet skall bli ännu större och leda Sverige in i en utveckling liknande USA. Då tassar man omkring med halvutsagda sanningar och oklarheter istället för att säja rakt ut som det är.

Ett område som innefattas av det här är att sjukvården i Sverige är mycket ojämlik sett ur regional synvinkel. Storstäder och större studentstäder är gynnade och landsbygd missgynnat. Det är helt enkelt en penningfråga. I rika områden har man mer pengar att satsa än i fattiga områden.

Det står i den här rapporten men är inte tydligt utsagt. Det är känsligt men lösningen på problemet skulle innebära att de rikaste områdena skulle tvingas att dela med sig till de fattiga.

Enda sättet att få någon ordning på ojämlikheten är att sjukvården skulle finansieras med statliga pengar. Dessutom skulle staten vara tvungen att se över systemen som tar sjukvåren i en ojämlik riktning.

Systemet med hyrpersonal. Det är Sveriges fattigaste områden som drabbas mest av det här systemet. Det fungerar lite som utpressning. Staten skulle kunna gå in och styra upp så att inte de fattigaste områdena drabbas så hårt.

Systemet med sjukförsäkringar ökar ojämlikheten. Rika människor köper sig förtur i den huvudsakligen samhälleligt finansierade sjukvården. Ett hemskt system.

Slutligen har vi Nätläkarna som dränerar den riktiga sjukvården på resurser. Villkoren för de här företagen måste ändras så att de behandlas som sjukvårdsupplysning. Inte riktig sjukvård.

Det är frustrerande när hela det politiska systemet är passiv inför en så här viktig fråga. Passiviteten innebär ett stöd för rådande ordning som är ojämlik och orättvis. Passiviteten och ointresset skadar också demokratin. Det visar att det är starka krafter i kulisserna som styr. Inte folket.

Det pågår em avdemokratisering i hela västvärlden. Klyftan mellan etablissemanget och folket växer. Konfliktlinjen blir tydligare och uppdelningen mellan de människor som finns på de båda sidor.

Det är egentligen verklighetsbeskrivningen som har slutat ena människor. Den delar nu människorna istället och man lever i parallella verkligheter.

Världen har förändrats och en del av oenigheten handlar väl om frågan om det är bra eller dåligt. Men det måste vara en demokratis förmån och grundläggande uppgift att tillåta olika tolkningar Att synen på vad som är bra och dåligt eller vad som är rättvist och orättvist skiljer mellan olika grupper.

En diktatur strävar alltid efter att behärska verklighetsbeskrivningen fullständigt. Man försöker påverka och manipulera medier och opinionsbildning för att få bort alternativa tolkningar och opposition.

Israel och övergreppen på Palestinier har blivit ett gift i världen. Eliten och etablissemanget har varit proisraelisk och man har på olika sätt försökt att styra opinion och verklighetsbeskrivning i en proisraelisk riktning. Om det beror på att man påverkats av grupper som varit proisraeliska eller om man varit rädd för muslimska grupper vet jag inte. Kanske både och.

Men det ingår definitivt i det mönstret att försöka förbjuda en grupp som protesterar mot Israels övergrepp och folkmord. Det som händer i Frankrike just nu.

Skall vi ha en fungerande demokrati måste det finnas öppenhet. Olika åsikter måste tillåtas. Det måste finnas mångfald och spridning vad gäller åsikter och opinionsbildning. Nu stryper man på område efter område mångfalden. Förmodligen beror det på rädsla. Man är rädd för att inte kunna klara kritik och opposition. Då stänger man dörren istället.

Man är rädd för propalestinska grupper och man är rädd för grupper inom det egna landet från missgynnade områden. Landsbygd, glesbygd och områden som drabbats hårt av avindustrialisering och svåra tider för jordbruket. De försummade områden som finns i de rika länderna. Rostbältet i USA var en förutsättning för Trumps framgångar.

Men i länder som håller på att falla sönder på grund av växande ojämlikhet så måste det finnas utrymme för kritik mot ett system som gör stora grupper och områden till förlorare. Systemet måste tåla kritik och det måste finnas politiska partier som förordar andra lösningar.

Annars har vi inte längre demokrati.

Ett evigt problem eller är det ett problem överhuvudtaget. Jag är själv tudelad när det gäller den här frågan. För självfallet måste det finnas frihet att bosätta sig dör man vill. Men det finns två sidor av saken. Dels frihet och dels ansvar. Det framgår väl också av Ola N. ledare.

Vi kan aldrig tvinga människor att flytta till Norrland. Men det behövs människor för att klara samhällets och företagens behov. Vi borde kanske acceptera att det behövs högre löner i Norrland eller alternativt lägre skatter för att klara personalförsörjningen.

Vi kan inte eller skall inte styra var människor vill bo. Men rättvisefrågorna måste upp till diskussion.

Det är fortfarande en kolonialistisk grundsyn över hur man utnyttjar och betalar för naturtillgångar och naturresurser. Det är ett utnyttjande som ger alltför lite över till lokalsamhället och lokalbefolkningar. All råvaruproduktion ger för lite pengar. Det gäller även jordbruk och matproduktion. Utnyttjar man vattenkraft eller vindkraft skall det ge rikedomar till de områden som utnyttjas. Gruvdrift föröder områden som utnyttjas. Allt för lite blir över för ett långsiktigt byggande av samhälle och grundstruktur.

Det finns en viktig ekonomisk lag som säjer att det finns ett direkt samband mellan makt och rikedom. Det är aldrig platserna där naturresurserna finns som blir rika. Där makten finns där samlas rikedomen. Glesbygd och landsbygd är inte tärande. Det är där resurserna skapas.. Storstäderna är tärande.

Det här påvisar också vikten av en decentraliserad demokrati. Ju mer centraliserad och koncentrerad makten blir ju mer ojämlikt blir landet. Det här gäller inte bara politisk makt utan även ekonomisk och medial makt.

Vi kan aldrig tvinga människor till att vilja bo i Norrland. Men vi måste vara aktiv för att tvinga fram rättvisa förhållanden mellan olika regioner och olika grupper i samhället.

Kolonialism. Den har ju aldrig varit död, men man blir ändå förundrad när den bryter ny mark. I klimatets och miljöns namn flyttar man fram positionerna.

Centralismen har varit stark de senaste årtiondena. Centrum har vuxit, blivit allt rikare och allt mer dominerande. Periferin har tynat bort försvunnit och förtalats. När periferin har krävt upprättelse har det benämnts högernationalism. Man har till och med teoretiserat nedlåtenheten i GAL-TAN diagram.

Den huvudsakliga och viktiga rörelsen har varit att centrums inflytande och makt kontinuerligt vuxit samtidigt som centrum blivit allt rikare.

Det handlar inte bara om politik och pengar. Själva verklighetsbeskrivningen har omformats. Landsbygden har blivit mörk och skrämmande. Landsbygdens människor har beskrivits som dumma och primitiva. Hur många är inte de filmer och TV serier där de här sanningarna trummats in. Den här verklighetsbeskrivningen har omsorgsfullt formats och upprätthållits.

Blir man ständigt utsatt för det här så tär det på psyket. Det gräver en avgrundsdjup klyfta mellan stad och land. Eller egentligen mer korrekt mellan centrum och periferi.

USA har visat vad som kan hända när den klyftan blivit för djup. När människor inte längre kan kommunicera över djupet. När inga sanningar längre gäller när de passerar klyftan.

Så låt inte klyftan bli djupare. Ett sätt att binda ihop landet är att respektera de lågar och regler som finns för att kunna leva tillsammans. En viktig del är det kommunala vetot. Det ger lokalsamhället möjligheten och makten att bestämma över viktiga saker i den egna kommunen. Vi har en uppenbar brist på decentraliserad demokrati. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Respektera den som finns.

En annan viktig del i att inte låta klyftan bli för djup är att vi måste vårda mångfald och spridning vad gäller medier och opinionsbildning. Här går det också åt fel håll. Vi har spridda tidningar i Sverige men de ägs av Mittmedia, vilken i sin tur kontrolleras av Bonniers. Det innebär i praktiken att tidningarna är tysta och tandlösa i den viktiga debatten om makt och maktkoncentration.

Bara en parantes i det hela är att Gokväll ifrån Umeå läggs ner och produktionen flyttar till Stockholm. Symboliskt viktigt.

Henrik Jönssons kritik är befogad. Det har funnits mycket av önskedrömmar och hybris i planerna. Det han själv glömmer är att klimatkrisen är verklig och någonting måste göras. Han faller helt enkelt tillbaks på det första steget i hela krisen. Förnekelse av själva krisen.

Klimatkrisen är egentligen en kris skapad av dysfunktionellt mänskligt beteende. Krisen genomgår olika steg och vi är egentligen mitt i den. Men om vi tar det från början.

Första steget var en trevande undersökning av vad som händer egentligen. Forskarna blev mer och mer övertygade om att krisen skapats av människans utsläpp av co2 till atmosfären. Till slut nådde forskarkåren en form av konsensus.

Efter det kom en kamp mot förnekelsen. Många förnekade att klimatkrisen var ett faktum och framför allt att den skapats av människor. Men även den fasen har vi nu tagit oss igenom. Huvudsakligen.

Man formulerade då tesen att krisen skulle övervinnas genom tekniska innovationer och framsteg. Framför allt skulle allt elektrifieras. Transporter, uppvärmning, produktion med mera. Elen skulle produceras från sol, vind och vatten. Marknaden var med på tåget då man såg stora affärsmöjligheter.

Det här kan man också se som hyckleriets tid. Man ville klara krisen utan att behöva göra uppoffringar. Livsstilen skulle försvaras. Åtminstone den välbärgade urbana medelklassens livsstil.

Det är här någonstans vi just nu håller på att haverera. Det har funnits en övertro på tekniska lösningar. Man har även glömt bort att de uppoffringar som måste genomföras skall fördelas på ett rättvist sätt. Vi har till exempel fått en överbetoning av åtgärder som drabbar landsbygden. Skog, våtmarker och jordbruk. Däremot tog man bort skatten på flyget. Vi bygger vindkraftverk på många platser men undviker att bygga på andra. Det innebär definitivt en uppoffring att leva vid en vindkraftpark.

Tack vare att man trott att uppoffringarna kunde läggas bara på vissa grupper och regioner medan andra klarade sig undan har klimatarbetet fått dåligt rykte.

Man har kört fast. Genom dumhet och misstag. Det är det här som Henrik Jönsson fångat upp i sin kritik som inte är obefogad.

Men som sagt något måste göras. Nu får man ta nya tag och visa att vi lärt oss av misstagen. Framför allt måste vi förändra oss och vår livsstil. Det får inte hela tiden finnas en motsättning mellan den ekonomiska världsordningens krav och det samhälle som finns för att klara klimat och miljö. Uppoffringarna måste fördelas rättvist annars är alla förändringarna omöjliga.