Födelsetalen faller och vi kan inte göra någonting åt det. Det är nog också riktigt att vi inte förstår varför. Det måste vi också acceptera. Då återstår bara att anpassa sig. För vi är snart där att födelsetalen totalt i världen är så låga att jordens befolkning kommer att minska.

Nu ökar nog sannolikt livslängden vilket motverkar effekterna av färre födda barn. En direkt konsekvens av det är att människor måste arbeta längre upp i ålder för att klara allt som måste göras.

Vilka fler anpassningar behövs för att klara samhället när befolkningen slutar att öka. Vi har länge byggt vår tillvaro kring begreppet tillväxt. Nu finns inte längre tillväxten. Åtminstone inte för befolkningen. Det nya samhället kommer att ställa högre krav på fördelning av rikedom och välfärd. Det är inte bara en åldrande befolkning som kräver det. Det är också en följd av att maskiner utför en allt större del av arbetet samtidigt som skatterna i huvudsak kommer från beskattning av arbete. Den nuvarande ekonomiska världsordningen är inte skapad för en värld där tillväxt saknas. Vår stora utmaning ligger nog i att skapa en stabil värld där vi inte har tillväxt.

Här finns en stor chans att klara klimat och miljö. Vår nuvarande livsstil innebär att vi tar ut naturresurser och råvaror i en högre takt än vad det här jordklotet klarar av. En värld utan tillväxt och krav på tillväxt borde ha en större chans att klara just miljön och klimatet.

Vi måste bara vara mycket mer noggranna i allt vi gör. Återvinning och respekt för naturtillgångar och resurser,

Den svåra frågan är ändå fördelning av befintliga och skapade resurser. Fördelning av rikedom och välfärd. Det är här vi stupar. Låter vi egoism och girighet vara de dominerande drivkrafterna i samhället kommer vi inte att klara fördelningen.

Socialismen formulerade begreppet ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov”. Det är den ide som ligger bakom välfärdssamhället. Vi är alla överens om att välfärdssamhället är bra. Nu måste vi bara lyfta de här ideerna till en ny nivå. Klarar vi det?

För ganska många år sen nu läste jag om den här framtidsspaningen som har bitit sig fast. I den skrev man att det tredje världskriget skulle ske i mediernas värld. Där det som sker på slagfältet bara var en fortsättning på de viktigaste händelserna som utspelade sig i medier.

Jag tänker direkt på det när jag ser bilden på Trump och Zelenskyj. Två före detta såpaskådisar som blivit politiker. Mycket av det de gör handlar om skådespel och show. Speciellt Trump har ju släppt mycket av kraven på att det som sägs och görs skall baseras på verklighet och sanning.

Putin är annars den som förfinat den här kampen om verklighetsbeskrivningen. För det är ju det som man slåss om. Inte i huvudsak territorium och pengar. Man slåss om verklighetsbeskrivningen. Vi kallar Putins verksamhet för hybridkrig, Och erkänner man att det är ett hybridkrig så befinner vi oss i det tredje världskriget just nu. För hela världen är utsatt för Putins angrepp. Ukraina är bara den aktuella frontlinjen.

Sedan har vi Israel också som verkligen har förstått att den verkliga striden mot Palestinierna och de övriga grannländerna i huvudsak förs i medierna. Det handlar om att behärska verklighetsbeskrivningen. Israel har utnyttjat sitt starka grepp om världens eliter. Där har man starka proisraeliska krafter som påverkar det mesta av det som säjs eller skrivs.

Vi lever i en värld där allt mer handlar om kampen om verklighetsbeskrivningen. Vi har verkligt fula fiskar i Putin, Trump och Netanyahu. Men hur skall vi agera. Vi som tror på rättvisa, frihet och demokrati. Jag tror att det är viktigt att vi faller tillbaks på rätt och rättvisa. Vi försvarar de grundläggande dragen i det fria demokratiska samhället.

Det är annars så lätt att dras med i det beteende som är typiskt för de destruktiva krafterna. Att vi sluter oss. Att vi censurerar och tystar för att inte ge utrymme för Putins lakejer. Allt det här vore fel. Vi kan inte försvara öppenhet, frihet och demokrati genom att själv bli slutna, kontrollerande, ofria och odemokratiska.

Det finns ett nät av rättssystem och lagar för att försvara det goda här i världen. Fall tillbaks på det. För egentligen handlar striden om vi skall hävda rättens och rättvisans rätt eller maktens rätt. Det ljusa mot det mörka.

Det här är en lögn på ledarplats. Frihandel ökar det globala välståndet, men det skapar inte rättvisa. Nu är ju rättvisa egentligen ett subjektivt begrepp. Inte mätbart och beroende på hur vi definierar det. För mej innebär rättvisa att vi behandlar alla människor lika oberoende av kön, status, hudfärg med mera. Då innebär inte frihandel rättvis.

Frihandel skapar tillväxt och välstånd. Man utnyttjar kambatibla fördelar och producerar varor och tjänster där det blir billigast. Är arbetskraften billigast i Indien eller i Vietnam så producerar man där. Men det här leder till ett tryck i länderna för att tå ner kostnaden för arbetskraft. Det innebär att löner och arbetsförhållanden försämras. Välfärdssystemet utarmas eftersom de stora företagen hela tiden försöker komma undan beskattning.

När det gäller gruvdrift och produktion av mat så kommer även miljö och naturhänsyn att få stå tillbaks, eftersom de fördyrar produktionen. I en hänsynslös drift för att sänka kostnader kommer även djurvälfärden att drabbas.

Många länder har inte lagstiftning, välfärd och strukturer som skall skydda och bevara. Korruption kan förekomma. De multinationella stora företagen har allt för stor makt. De kan ställa krav för sin etablering som tränger undan andra hänsyn.

Sen finns det hos marknadsliberaler och frihandelsvänner en övertro på två mekanismer som i deras ögan skall göra systemet rättvist och bra för alla.

Det första är nedsippringseffekten. Den säjer att blir de rikaste ändå rikare så kommer alla att få del av det eftersom rikedomen sipprar ner i samhället. Även till de fattigaste. Den effekten finns men fungerar inte tillräckligt bra för att skapa jämlikhet och rättvisa. Bland annat beroende på att rika tenderar att samlas på vissa platser. Rika Hotspots som ofta är storstäder och metropoler. De stora områdena däremellan får inte del av rikedomen och så får vi en regional ojämlikhet.

Den andra mekanismen man stöder sig på är tanken på klassresan. Alla skall ha chansen att göra den. Det är inte heller sant. Det finns många gränser man skall passera för att kunna göra en klassresa. Inte minst gränser mellan länder och kontinenter.. Men det finns även klassgränser och sociala gränser inom länder. Nepotismen är utbredd även i Sverige.

Det finns ingen naturlig rättvisa i frihandel. Tvärton skapar de här närliggande begreppen frihandel, globalisering och marknadsliberalism en värld som ser ut som kolonialism. Skall det i en värld av frihandel finnas rättvisa måste samhället, staten och starka internationella organisationer stå för den. De finns inte idag utan de multinationella stora företagen kan relativt fritt härja den här världen. Föröda natur, klimat och hänsynslöst utnyttja svaga och utsatta människor.

Problemen med regional ojämlikhet har funnits länge. De har varit stora. Landsbygd och glesbygd har varit förlorare och storstäder vinnare. Det är väl typiskt att det är nu man ser behovet av förändring. Nu när storstäderna inte längre bara drar ifrån och vi ser en positiv utveckling i Norrland.

Vi har länge levt under förhållanden som kan betecknas som nykolonialism, eller bara kolonialism. Begreppet har nog alltid varit aktuellt. Naturresurser, naturmiljöer och billig arbetskraft utnyttjas i ett område medan vinsterna från utnyttjandet hamnar i ett helt annat område. Hos helt andra människor än de som stod för uppoffringarna i form av sargade naturmiljöer och arbete under usla löner och usla arbetsvillkor.

Man har aldrig kallat systemet för kolonialism utan beteckningen från det etablerade samhället har varit frihandel, marknadsliberalism och globalisering.

Det har skapats rika hotspots som i praktiken varit storstäder och metropoler. Däremellan har det funnits stora områden av landsbygd och mindre städer som blivit utvecklingens förlorare. Ojämlikheten har länge funnits mellan länder och kontinenter. Men nu har ojämlikheten ökat också inom länder, vilket gjort den tydligare och svårare att sopa under mattan.

Vi har också börjat se de politiska konsekvenserna av den här utvecklingen. Det kolonialistiska systemets förlorare revolterar nu genom att inte acceptera det etablerade samhällets förklaringar och verklighetsbeskrivning. Man revolterar och så får vi vår Trump.

Vi måste också få ett nytt skattesystem som verkligen kan motverka de värsta problemen. Ta sjukvården till exempel. Den har stöpts om efter de rikas och privilegierades önskemål. Den är nu ytterst ojämlik på regional nivå. Här måste man ta stortag för att göra den jämlik. Rika människor i rika områden lever nu 10 år längre än fattiga i fattiga områden.

Den ekonomiska världsordningen måste göras om för att få mer jämlikhet och rättvisa. Gör vi inte det genom frivillighet och reformer kommer det att ske genom revolution och det vill nog egentligen ingen ha. Vi har inte så mycket tid på oss och en genomlysning av skattesystemet kan vara en bra början.

Det börjar äntligen komma några analyser som får det hela rätt. De flesta som skriver någonting anser att problemet sitter i att Trump valdes och att en samling idioter valde honom. Det är en nedlåtande och dum analys. Trump är en populist och farlig man. Men att han blev vald är ett resultat av en hemsk politik som skapat mycket ojämlikhet och orättvisa. Sen att det inte fanns några vettiga politiker eller människor över huvudtaget som uppmärksammade problemet. Än mindre politiska krafter som ville förändra situationen. Då byggdes ett befogat missnöje upp som resulterade i det som kan betecknas som en revolution. En revolution mot det etablerade samhället.

Det som skulle behövas nu är en förståelse för problemet. Istället har vi fått en envis politik som vill återgå till det gamla. Det som i grunden skapat alla problem.

Omöjligt.

Den nuvarande ekonomiske systemet med frihandel skapar rikedom och överflöd, men det klarar inte av att fördela överflödet på ett rättvist och jämlikt sätt. Problemet finns inte bara i USA. Det finns överallt. Men ojämlikhet och orättvisa som finns mellan länder och kontinenter blir inte så märkbart och kan lättare sopas under mattan. Det blir svårare när ojämlikheten finns inom länder. Den ekonomiska världsordningen är orimlig i nuvarande tappning. Ojämlikheten mellan olika områden får världen att fungera i någon form av kolonialism. Med stora områden som är och förblir fattiga. Rikedomen samlas i rika hotspots som oftast är storstäder och metropoler.

Vi måste sluta med att upprätthålla illusionen att allt var bra innan Trump. Han är farlig. En viktig del av farligheten för etablissemanget är att han klär av illusionerna att allt var bra. Därför går vi just nu igen en tid där medierna och politikerna blir mer slutna. Man jagar kritiker och sanningssägare. Man vill upprätthålla den verklighetsbeskrivning som säjer att ingenting behöver förändras.

Till och med Torbjörn Hållö avslutar sin kritik med att hylla frihandeln. Men så kommer han också från Sveriges rikaste område. Därifrån är det inte lika lätt att se ojämlikheten och orimligheten i systemet.

Segregation är så mycket mer än boende.. Men hur man bygger och tänker vid stadsbyggnad kan förstärka eller minska segregationen. Möten ger möjlighet att minska segregationen. Ju färre möjligheter man har för möten ju större riskerar segregationen att bli. Allra värst är väl gated communities där vakter och stängsel håller isär olika befolkningsgrupper.

En socialt homogen befolkning borde ge färre tillfällen till friktion och konflikt. Strävar man efter integration måste man acceptera konflikter och friktion mellan olika människor. Men det är också ett sätt att få samhället att växa känslomässigt och mentalt. Att öka kontakten mellan olika människor måste ses som någonting eftersträvansvärt. Det skapar utveckling samtidigt som man måste räkna med irritation.

En viktig del i att olika grupper skall kunna mötas och umgås är att ojämlikheten inte får vara för stor. Det gäller ekonomiskt, men även utbildningsnivå och social status. I ett ojämlikt samhälle kommer integrationen att vara svårare än i ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Det här är förmodligen viktigare än hur bostadssituationen ser ut.

Vår förmåga till integration är nog en viktig del i att skapa ett uthålligt, fritt och demokratiskt samhälle. I integrationen är förmågan att hantera de konflikter och den dissonans som oundvikligen uppstår mycket viktig. Vi måste också kunna avstå från konflikträddhet för att uppnå integration.

Segregation är skadligt och den måste motarbetas också med bostadspolitiken.

Vi har hittills varit helt oförmögna att stoppa den här utvecklingen. Det är inte mycket som tyder på att vi kommer att kunna vända utvecklingen.

Vi kan först konstatera att det är mänskligheten som orsakar klimatkrisen.

Det är mänsklighetens beteende som är orsaken. Vår livsstil kräver tillgång till energi i från fossilt kol. Det är utsläppen från förbränningen av fossilt kol som orsakar höjningen av co2 halten i atmosfären. Vilket i sin tur höjer medeltemperaturen och orsakar klimatkrisen. Det finns andra orsaker med marginell betydelse.

Klimatkrisen kan betecknas som en kris orsakad av dysfunktionellt mänskligt beteende. Det är en sannare beskrivning än allt tal om fysik, biologi och teknik. Det är mänsklighetens oförmåga att förändra ett destruktivt beteende som är problemet. Våra kunskaper är numer tillräckligt stora för att visa vägen.

Eftersom det är en fråga om beteende så måste vi hitta formler för att ändra beteendet. När vi tvingas till förändrat beteende så blir det en form av uppoffring. Skall uppoffringar vara möjliga måste de fördelas på ett rättvist sätt. Rättvisa blir grundläggande. Människor med makt och rikedom skall inte slippa undan. Tvärtom bör en grundläggande tanke vara att de som tillfört mest skada är de som skall ta de största uppoffringarna.

Det är här vi fastnat just nu. Människor vägrar göra de uppoffringar som krävs. De som har mest makt försöker styra uppmärksamheten bort från sig själva, för att slippa göra nödvändiga uppoffringar. De rika försöker köpa sig själv fria från uppoffringar. Det stadie vi befinner oss i just nu skulle nog kunna betecknas som det stora hyckleriets tid.

Börjar grupper av oss att ställa in sig på att vi inte kommer att klara klimatkrisen. De räknar med att de tillhör en privilegierad elit som kommer att klara det hyfsat bra medan resten av mänskligheten går under. Sedan kan man starta på nytt. Kollapsen och apokalypsen finns med som ett alternativ. Många superrika bygger just nu alternativa bostäder under jord som skall klara extrema förhållanden.

Det krävs av mänskligheten en förmåga till globalt ansvarstagande som det är svårt att se idag. Vi måste släppa taget om vår omhuldade livsstil, som så många egentligen bara far illa av. Kan vi det?

Sven-Erik Liedman är en arg gammal man. Sluggar mot allt eller åtminstone mycket. Han har ju rätt i att det finns anledníng att vara arg. Mycket har gått fel. Vår övertro på liberalism och marknadsliberalism har lett oss fel. Få symboliserar den här utvecklingen så väl som Stenbäck.

Nu har utvecklingen varit hemsk i hela världen. När kommunismen och muren föll i slutet av nittonhundratalet fick liberalismen, marknadsliberalismen och globaliseringen hybris. Spärrarna var borta och det gick helt fel. Alla länder har problem, men vissa länder drabbades hårdare än andra. Sverige tillhör de länder där saker gått mest fel. Stenbäck var drivande men alla var med på tåget. Privatiseringar uppmålades som en lösning för allt. Och det fanns ett ljusblått skimmer över det nya. De partier som borde hållit tillbaks och lyssnat på förnuftets röst var helt uppe i det blå.

Ojämlikhet och orättvisa har vuxit och en tyst vrede och opposition har växt. Utan att den styrande eliten sett och förstått. Har man uppmärksammat att människor varit missnöjda och arga så har man förklarat bort det med termer som GAL-TAN eller högernationalism. Klyftorna har bara vuxit tills man byggt en grogrund för populister som Trump.

Men var fanns de intellektuella och vänstern under den här utvecklingen? Det var knäpptyst. Alla kan inte vara upptagna med sina karriärer. Jobb och bostadskarriärer. Någon eller några borde ha sett och förstått vad som höll på att hända. Kanske ar ett av problemen att olika grupper fanns på olika ställen. De fattiga, försummade och drabbade fanns i huvudsak på landsbygden och i mindre samhällen. De gynnade fanns mest i storstäder och större studentstäder. De intellektuella och vänstern fanns i de gynnade områdena.

De missgynnade hade ingen som såg eller ville se. Så byggdes klyftorna upp. Var fanns Sven-Erik Liedman under hela den här tiden. Hörde man honom skrika över växande klyftor och orättvisor. Nej, det är nu han är upprörd när han ser konsekvenserna av det som hänt. Han är en del av de gynnade och privilegierade i utvecklingen. Den intellektuella elit som är mer upprörda över symptomen än över den grundläggande upplösningen av samhället.

Ett ojämlikt och orättvist samhälle ruttnar inifrån. Tar man inte tag i uppenbara problem så kommer tillit och förtroende att brännas bort. Alla partier måste inte eller bör inte definiera rättvisa på samma sätt. Men det måste finnas politiker och partier som anser att Sveriges nuvarande sjukvård är ojämlik och orättvis.

Om hela det politiska etablissemanget köper den här typen av orättvisor kommer oppositionen att bli mot etablissemanget som helhet. Det finns inget oskyldigt i det här. Det är den här typen av missförhållanden som skapar grogrund för missnöjespolitiker. En passiv orättvis politik som gör Trump möjlig.

Sjukvård och skola skall vara rättvis och finnas för alla. Privatiseringar har skadat. Passiva och fega politiker har ökat och förvärrat skadan. Sjukvården i Sverige idag är just sjuk.

Vi har systemet med privata sjukförsäkringar som gjort ojämlikhet och orättvisa till en del av systemet. Rika och privilegierade köper sig förtur i ett i huvudsak offentligt finansierat system. Absurt som John Lapidus beskriver.

Vi har systemet med stafettpersonal. Hyrläkare och hyrpersonal. Det drabbar Sveriges fattigaste regioner hårdast. Det är där det är svårast att behålla och hitta fast personal. De fattigaste regionerna har inte råd med det här systemet vilket innebär att de trofasta personer som är fast anställda får göra ett hästjobb eftersom man oftast är snålt bemannade. Ett tydligt systemfel som bara tillåts fortsätta.

Sedan har vi internetläkarna som tillåts utarma den riktiga sjukvården på pengar. De bedriver så klart inte riktig sjukvård. Deras ersättning borde handla om sjukvårdsupplysning. Systemet borde genomlysas och begränsas.

Överallt dessa fega och passiva politiker som helt enkelt gåt de rikas och privilegieras ärenden. Samtidigt bidrar man till att korrumpera hela landet. Skapa grogrund för populister och missnöjespolitiker.

Skärpning.

Det är en tung utveckling just nu. Etablissemanget känner sig hotat. Man är rädda för utvecklingen och så fattar man beslut om censur, hårdare kontroll och övervakning. Rädsla är en usel rådgivare. Vi har samma tendenser i Sverige och samma diskussioner. Man skyller på att man försvarar demokratin och så inskränker man demokratin. I grunden en absurd tankegång. Men i några korridorer verkar den te sig riktig.

När eliten tappar kontakten med vanligt folk, medborgarna, skapas klyftor och misstroende. Från båda håll. Det värsta med den här typen av utveckling är att det är nästan omöjligt att vända processen. När förtroende och tillit är borta så kommer det inte tillbaks i första taget. Vi har ju haft försoningsprocesser i många länder där det förekommit övergrepp och förföljelse. Det är sant att tiden läker alla sår men det tar oftast generationer att läka såren.

Man skall vara försiktig med att fatta överilade beslut.

Det som initierat den här vågen av tystnadskultur och censur är ju Trumps framgångar. Trump är en sjuk företeelse. Han kan bara vara möjlig i ett sjukt land. Ojämlikhet och orättvisa har fått gå allt för långt i USA. Någon borde ha dragit i handbromsen långt tidigare. Det var en analys jag läste som undrade var vänstern fanns. Var finns studenter och intellektuella. De borde ha sett och reagerat innan allt gått för långt.

Det borde ha kommit fram alternativa berättelser. Ifrågasättanden. Men ett problem idag är kanske att makten att påverka är allt för stor. Vi har förutom tidningar och TV en stor grupp av opinionsbildare som inte fanns tidigare. Lobbyister, olika individer och grupper som finns på internet. Summan av den här makten är enorm. När en grupp kopplat greppet om den makten kvävs alternativa berättelser.

Så i viss mån kan vi nog anklaga teknisk utveckling för att ställa till problem. Missbruk av makten att påverka är ett övergrepp som lätt utvecklas till förtryck.

Men censur och försöken att tysta ner människor är inte egentligen ett försvar av demokratin. Det är ett angrepp på demokratin. Den dör av syrebrist om det inte finns kritiska röster och människor som vågar säja ifrån.

Här måste alla demokratier vara på sin vakt.