Vi måste syna det här med skärmtid på ett skarpare sätt. Jag har under de senaste dagarna diskuterat med människor i min omgivning. Det är så mänga som mår dåligt. Det har blivit en epidemi. Framför allt är det oroande att så många unga och barn mår dåligt.

Vad gör skärmarna med våra liv. De stjäl vår tid och de matar våra sinnen med information och upplevelser. Ja inte riktiga upplevelser utan snarare underhållning. Egentligen kan man nog se det som ett missbruk.

Vad är människors verkliga behov. Vad är människors verkliga mål med livet?

Det finns en skillnad mellan kunskaper och visdom. Kunskaper är information som man matat in i hjärnan och sinnet. Vishet är information som bearbetats och integrerats i själva människan. Det har blivit en del av personligheten och finns som en del av beteendet. Information har blivit till kunskaper som integrerats med människans liv till en helhet. Människan har blivit vis.

Att hela tiden mata in information genom olika skärmar ger en stockning och passivisering av människan. Informationen måste processas, bearbetas och integreras av människan så att den blir till en del av livsuttrycket. För mycket av information och för lite av aktivitet skapar den här olyckliga stockningen.

Här finns ett verkligt problem med skärmar och skärmtid. Obalansen mellan input och output. En människa måste ha en balans mellan intryck och uttryck. Finns inte den drabbas man av stockning, passivisering och i långa loppet av depression.

Det finns två problem. Vi matas med alltför mycket av intryck samtidigt som skärmarna stjäl den tid som vi borde ha för att processa och integrera informationen med våra liv.

I samhället finns just nu ett stort missbruk av skärmar. Människor far illa av det här. Framför allt barn som inte hunnit utveckla ett riktigt liv utanför skärmarna.

Vi måste nu sluta vela och klart definiera skärmberoende som skadligt. Skolan borde vara föregångare och ta bort skärmarna från skolmiljön. Föräldrar borde undervisas om skadan med allt för mycket skärmtid för barnen.

Det är svårt eftersom frestelsen hela tiden är stor.Men blir vi mer tydliga med farorna så är det också ett stöd för föräldrar och lärare när de brottas med tillvaron i hem och skolmiljö.

Det är inte demokrati att förbjuda oliktänkande. Riktig demokrati innebär att det finns frihet att tänka och yttra sig. Vill man försvara demokratin så innebär det att man står upp för människor som ”har helt fel åsikter”.

Du kan inte försvara demokratin genom att bygga gränser och fängsla människor som fungerar annorlunda.

Vi omges numer av människor som vill ha hårdare tag, som vill inskränka, som vill fängsla och utvisa. Hur har vågen kunna bryta fram så kraftfullt. Varför kan inte debatten vara sansad och nyanserad. Vad är det som gör att vi fungerar som en mobb. Vi rider på känslovågor utan balanserande tänkande.

Först och främst tror jag att det är rädsla som i grunden driver det som skrivs och uttrycks. Rädsla är igen bra rådgivare. Det är inte heller i grunden rädsla överallt och hos alla. Det är i första hand rädsla hos de styrande. De som har stort inflytande över debatten. Det som ibland kallas etablissemanget.

Det är också ett problem med bristen på mångfald vad det gäller media och politiska aktörer. Det är den välbärgade urbana medelklassen främst i storstäder som dominerar. Problemen med våld och skjutningar finns i storstäderna och det är här rädslan för det okända, främst med muslimskt ursprung, är störst.

Det finns redan nu i Sverige mer än tillräckligt av lagar och mekanismer för att hålla ordning. Att vi dömer brottslingar som begår brott är okej. Men vi kan inte döma någon för deras religion eller åsikter.

Vi måste också bättre förstå den här tendensen att agera samfällt. Det som utvecklar sig till mobbningsbeteende. Någon frammanar en känsla och plötsligt driver den känslan en hel massa människor att följa efter. Vi måste alla förstå det här för att bygga upp ett inre motstånd när ”drevet går”.

Åsa Wikforss är mer än de flesta en del av ”vi mot dom tänkandet”. Här varnar hon för konspirationer i USA och Europa. Hon skapar en konspirationsteori för att varna för andra konspirationsteorier.

En konspirationsteori säjer i princip att det finns en dold agenda i mycket av det som sker. Förmodligen är det rätt. Det finns motiv för beslut och händelser som inte redovisas fullt ut. Det gäller nog många saker.

När partier planerar sina strategier så finns nog många hänsyn som inte redovisas fullt ut. Vad man väljer att berätta och när man samlar pressen till exempel. Allt för att få maximal effekt.

Vi skall nog inte vara så blåögda. Trump har på något sätt flyttat gränserna för hur man kan bete sig. Men är det någon som betvivlar att hans intresse för Venezuela och Grönland inte handlar om naturtillgångar.

Samma sak gäller Putin. Ingen behöver betvivla att det finns underliggande motiv bakom hans handlingar och utspel. Det handlar om att försvaga Europa och stärka honom själv.

Alla där ute vill oss inte väl.

Men sen är det upp till oss att stå emot. Om vi verkligen tror på det öppna, fria demokratiska samhället måste vi ha självförtroendet att fortsätta vara öppna och fria. För det är absolut den viktigaste egenskapen att försvara. Det är öppenheten och friheten som man angriper i första hand.

Det finns ett uttryck från en vis man. ”Du har slutgiltigt förlorat mot din fiende först när du själv börjar bete dig ( lika illa ) som honom”.

Vi klarar inte den här kampen så bra just nu. Det är hela tiden rop efter hårdare tag, ökad kontroll och övervakning. Det pågår hela tiden en jakt på politiker och partier som man anser inte håller måttet. Man plockar fram vinklingar och berättelser som kommer fram för att misskreditera andra.

Det krävs lugn och självförtroende för att fortsåtta hävda öppenhet och demokrati.

Samtidigt finns ett tryck på att Europa skall ta efter Ryssland och Kina för att bli ännu mäktigare, starkare och tuffare. Det är fel väg att gå. Putin, Trump, Netanyahu och även Kina hävdar maktens rätt. Europa bör hävda rättens och rättvisans rätt. Det finns internationella lagar och det finns institutioner som skall upprätthålla lag och ordning. Det är där vi måste lägga vår kraft.

När det är fler mörka krafter som försöker förvanska verklighetsbeskrivningen och sprida illusioner och lögner ställer det högre krav på oss. Både som individer och samhällen.

Här slätar Håkan Boström över problemen. Problemen är stora i Sverige också och de växer. Man kan mycket väl hävda att de problem vi ser med gängkriminalitet och skjutningar är en funktion av växande ojämlikhet.

Det går just nu åt fel håll överallt. Ojämlikheten växer. Och tillväxttakten vad gäller ojämlikhet accelererar.

Efter att muren och kommunismen föll försvann motkrafterna. Kommunism och socialism blev närmast skällsord. Liberalism och marknadsliberalism fick fritt fram och har kommit att dominera vår tid. Det har blivit till en frihet för rika och inflytelserika att ta för sig på bekostnad av fattiga och maktlösa.

Skall vi överhuvudtaget kunna rädda den nuvarande ekonomiska världsordningen så måste motkrafterna bli mycket starkare. Vi talar då om olika typer av fackföreningar, andra organisationer och kooperativ för att stötta fattiga, politiska partier som finns för fattiga och underklassen, medier med en tydlig profil att se och förstå de fattiga. Här finns idag gigantiska hål efter årtionden med marknadsliberal dominans.

Även den här planetens rika förlorar på en ojämlikhet utan kontroll. Det finns ett direkt samband mellan våld och instabilitet och stor ojämlikhet. Ser man historiskt så kan man nog se att civilisationers och samhällens kollaps föregåtts av växande klyftor. När aståndet mellan eliten och de vanliga människorna blivit för stort har samhället slutat fungera. Man jobbar inte längre mot samma mål. Man börjar aktivt motarbeta vaeandra och då är revolterna inte långt borta.

Så växande ojämlikhet är första steget när vi går mot större klyftor och större oförståelse. Nästa steg är ett samhälle som fungerar allt sämre eftersom vi inte längre strävar mot samma mål. Därefter kommer utvecklingen att gå mot mer våld och någon form av våldsam upplösning.

Risken för krig ökar också. Det har alltid varit en strategi hos styrande eliter att skapa sig yttre fiender, för att bygga en inre sammanhållning när samhället krackelerar.

Så Håkan Boström underskattar problemen med växande ojämlikhet. Kanske är det ett uppdrag han har som ledarskribent på en liberal/marknadsliberal tidning.

Här finns ett verkligt hot mot demokrati och ett öppet fritt samhälle.

Växande ojämlikhet. För enligt den senaste rapporten växer ojämlikheten och ändå värre är att takten i växande ojämlikhet accelererar.

Klarar inte det öppna demokratiska samhället av att hantera det här kommer demokratin att försvinna.

Siffrorna är absurda. Den rikaste delen av jordens befolkning, ungefär lika många som bor i Gävle, äger mer än den fattigaste hälften. Dessutom växer ojämlikheten och ökningen i ojämlikhet accelererar.

Ser man på klimatkrisen så är siffrorna ungefär likadana. Den fattigaste delen av befolkningen orsakar lite problem, medan man står för allt mer utsläpp av co2 ju rikare man är.

Orättvisorna är hisnande. Varför klarar inte demokratin i demokratiska länder av att hantera det här. Människor är i grunden egoistiska och tänker på sig själv. Men jag tror inte att det är hela sanningen.

De människor som lever i toppen av inkomst och förmögenhetsligan har oproportionellt stort inflytande vad gäller tolkningsföreträde. De bestämmer i hög grad över medier och verklighetsbeskrivning.

Vi måste nu inse att kontrollerar man verklighetsbeskrivningen så kontröllerar man samhället och opinionen. Det är ett mycket effektivare sätt att kontrollera och styra människor än genom våld och hot om våld.

Det är ett begränsat antal människor som dominerar medier och opinionsbildning. Det är välbärgade och rika som finns som ägare och styrande i de tyngsta medierna. Det gäller i Sverige och i de flesta länder. Det finns ingen vilja hos de här människorna att ta upp frågor om klass och orättvisa inkomst och förmögenhetsförhållanden. Grundinställningen är marknadsliberal.

Vänstern har glömt sin roll som förkämpe för jämlikhet och rättvisa. Man har drunknat i wokefrågor och frågor om minoriteters rättigheter.

Det är väldigt få inom demokratiska samhällen som bryr sig om fattigdom och ojämlikhet.

Vi står inför en omfattande global revolt mot ojämlikhet och orättvisa om vi inte gör någonting. Dessutom finns det tydliga samband på så sätt att det är de rikaste människorna som orsakar de största problemen vad gäller klimat och miljö.

Någonting måste göras.

Liberaler och marknadsliberaler stöder sig ofta på två fenomen när man hävdar att ojämlikhet är bra eller åtminstone inte dåligt.

Det första fenomenet är nedsippringseffekten eller som det ibland beskrivs ”den fattige lever på smulorna som faller ner från den rikes bord”. Blir någon rik så är det bra för alla för rikedomen sprids.

Det andra fenomenet är berättelsen om klassresan. Vi är ojämlika men alla har chansen att göra klassresan och bli en del av de rika och överklassen. Det är det fenomenet som behandlas i den här artikeln. Här kallas det persistens. Alltså man blir kvar i den klass man startade i. Och forskningen visar tydligen att rörligheten minskar just nu.

Ojämlikheten i samhället har ökat stadigt i Sverige de senaste årtiondena. Klyftan har ökat påtagligt mellan storstad och landsbygd samt mellan ”Svenskar” och Svenskar med invandrarbakgrund. Liberaler har inte varit bekymrade över det här och man hänvisar hela tiden til de fenomen som redovisats tidigare.

Men fenomenen löser inte problemen med ojämlikhet. Nedsippringseffekten fungerar bara på kortare avstånd. Samlas många rika och superrika i en storstad eller i ett mindre samhälle så kommer just det samhället att bli rikare. Men inte andra samhällen på längre avstånd och framför allt inte hela landet.

Myten om klassresan är just en myt. Den är jämförbar med myten om att du blir rik om du spelar på hästar eller fotboll. Syftet med just den här typen av myter är just att hålla befolkningen lugn. Man vill inte att människor skall känna absolut hopplöshet utan ändå ha hoppet om en bättre framtid. Myten om att kunna göra en klassresa.

Vi måste nu i Sverige byta politik och inse faran med de stora klyftorna och den stora och växande ojämlikheten. Annars kommer landet att bli mer och mer instabilt och våldsamt.

Det finns ett genuint missnöje med etablissemanget. Det är inte alltid lätt att klart definiera vad det beror på. Men det är verkligt och det är viktigt.

Det kanske är en sida av egoismen som gör att man gynnar de människor som finns i närheten. De människor som liknar en själv och tänker som just jag gör. För det handlar i samtliga fall om att stärka centrum och samtidigt låta periferin förfalla.

Man kan också beskriva det som att makten samlar mer makt och rikedom. För det krävs så klart makt för att fatta beslut om att tillsätta tjänster som finns som skydd för makten och maktens människor i sig.

Drivkraften är egoism som tillsammans med makt skapar den här situationen.

I en centraliserad verksamhet känner makten i centrum ett behov av att kontrollera och styra verksamheten på avstånd. Kontroll, uppföljning, dokumentation och styrning blir viktiga för makten i centrum. Ute på fältet blir det här till byråkrati som tar energi och tid från den egentliga verksamheten. Allt blir ineffektivare och arbetsglädjen kommer att försvinna. Det här är en funktion av centralism.

Det är bra att man uppmärksammar de här olägenheterna. Här finns en grundläggande motsättning i samhället. Den mellan centrum och periferi. Det är bra att det uppmärksammas politiskt och får ett genomslag politiska budskap hos olika partier. Att man i sina budskap hamnar närmare människors vardag.

Det här är nog en av de stora revolutionerna i just vår tid. Vi blir allt äldre och det föds allt färre barn. Det innebär att det kommer att finnas många fler äldre människor i samhället. Man kan se det här som en kris och man kan välja att se det som en möjlighet.

Bejakar vi det nya och vänder blicken framåt ser vi det som en möjlighet. Det passar dock illa ihop med den dominerande tanken just nu att vi vill ha tillväxt. Tillväxt i ekonomin och tillväxt i antal invånare. Vi måste någon gång hitta andra sätt att organisera samhället. Fördelar med det andra sättet att se på samhället, alltså att vi eftersträvar balans och långsiktighet, skulle kunna vara.

Balans är en anpassning till att vi bara har en planet, Jorden. Här finns begränsade resurser som vi som mänsklighet måste förhålla oss till. Just nu har vi slagit i taket vad gäller utrymme för den koldioxid som släpps ut vid förbränning av framför allt fossilt lagrat kol. Men det är på många områden som vi far fram som busar. Vi förstör biotoper som är nödvändiga för många arter. Vi förbrukar vatten ur grundvattenreserver på ett icke hållbart sätt. Vi breder ut oss på marker som behövs för att odla den mat som världen behöver.

Det finns inget utrymme för tillväxt.

Vi har numer rationaliserat och robotiserat produktionen av varor så att det inte längre behövs så många människor för att göra jobbet. Det passar bra om arbetsstyrkan minskar i förhållande till det totala antalet människor. Vi kommer däremot att behöva många människor för att vårda alla. Inom sjukvård och äldreomsorg. Men de människorna finns när vi rationaliserar produktionen.

Det stora nuvarande och framför allt det stora framtida problemet är hur vi skall fördela vårt i grunden tillräckligt stora överskott. Det finns så det räcker för alla. Men vi misslyckas med att fördela välfärd och rikedom på ett jämlikt, rättvist och långsiktigt hållbart sätt.

Det gamla sättet att fördela välfärd och rikedom håller inte långre. krackeleringen har pågått ett tag men problemen ökar hela tiden. Vi har fördelat pengar genom att betala människor som deltar i produktionen av varor. Huvudsakligen med lön, men även med inkomst av företagsamhet. Sedan betalar människor skatt för att finansiera välfärdssamhället och gemensamma nyttigheter som polis och försvar. Men automatisering, rationalisering, robotisering, datorisering och nu AI kommer att göra att allt färre behövs för att producera varor. Skatteunderlaget kommer att minska och det blir allt svårare att finansiera välfärden. Man har löst det här kortsiktigt genom att låna. I stort sett alla länder är hårt skuldsatta och man fortsätter låna.

Vi behöver helt enkelt att tänka nytt. Vi måste anpassa vår världsordning till den verklighet som numer finns. Vi har inte så lång tid på oss.

Mycket tyder på att vi går mot en kollaps. Men då måste vi mentalt och intellektuellt vara förberedda på hur vi skall hantera världen efter kollapsen. När vi skall bygga upp en ny världsordning. Vi måste sluta ta ut mer än vad planeten klarar av och vi måste lära oss att fördela på ett hållbart och rättvist sätt.

I Ryssland och Kina är ”sanningen” lika med Partiets ”officiella version”. Det är diktaturens syn på sanning. I en demokrati måste det finnas mångfald av åsikter och berättelser. Det är mångfalden som garanterar att sanningen aldrig kan gömmas bort helt.

Brit Stakstons åsikter ligger närmare en diktatur än demokrati. Det finns skillnader mellan olika medier och opinionsbildare vad gäller trovärdighet. Men skillnaderna ligger mer på nyansnivå än på ”alltelleringetivå”.

Det finns en lite romantisk syn på journalistik, hos journalister, att man finns där för att avslöja maktmissbruk hor politiker. Att avslöja fuffens hos makten i samhället. Det är bara det att man glömmer bort att man själv är viktiga maktbärare.

Det finns skillnader i subjektivitet. Vi har den rena propagandan på den ena sidan och så den subjektivitet som kommer från det faktum att alla människor har olika erfarenheter. Man bär på förutfattade meningar och fördomar. Men ingen människa är helt fri från subjektiviteten.

Har man som kommunistpartiet makten att styra samhället vill man inte ha röster som utmanar och står i opposition. Man försöker övertrumfa och censurera kritiska röster. Att styra verklighetsbeskrivningen är ett starkt maktmedel.

Det som kallas etablissemanget i demokratiska länder är en maktgruppering som har ungefär samma maktposition som kommunistpartierna en gång hade. Man jobbar på ungefär samma sätt. Man vill ha kontroll på verklighetsbeskrivningen och man vill få bort kritiker och opposition. Man har inte samma verktyg att använda som i en diktatur. Men man jobbar hårt med att misstänkliggöra. Här finns Brit Stakston hela tiden i frontlinjen.

För mej ärr hon mest lite absurd i sin ensidighet. Men jag antar att hon inom etablissemanget har många som lyssnar.

Men det enda som kan garantera den frihet och mångfald som måste finnas i en riktig demokrati är just spridning och mångfald. All opinionsbildning har inte samma kvalite, men mångfalden måste finnas.

Artikeln handlar egentligen om ifall det var vetenskapligt korrekt att publicera artikeln. Det verkar vara en ide eller tanke som man publicerat utan tillräcklig vetenskaplig förankring. Det må vara så, men vi kan behöva lufta lite tankar och ideer om medvetandet. Vad medvetandet egentligen är.

Den vanliga vetenskapliga tanken om medvetandet är att det är en samling kemiska reaktioner i hjärnan. Vår intuition säjer oss nog att det måste finnas mer att tillägga. Men vetenskapen har slagit bort alla tankar på att medvetandet på något sätt skulle vara skilt från kroppen, hjärnan och kemiska reaktioner.

Så nu kommer en erkänd vetenskapskvinna med avanserade teorier där medvetandet är skilt från kroppen och en egen storhet i universum. Klart att det väcker reaktioner.

Teorin är intressant och ligger i linje med andliga teorier som finns spridda. Jag hoppas att det kommer en fortsättning på det här. En nyskapande teori kan fylla ett hål i den kunskap som redan finns. För det hålet finns verkligen. Det är nog ingen riktig vetenskapsman som hävdar att vi nått slutpunkten på den vetenskapliga utvecklingen.

Att medvetandet är ett universiellt fält skulle ge förklaringen till det som vi kallar gud. Där vårt indiviuella medvetande bara är en liten del av det universiella medvetandet. En liten del i en värld fyllt av medvetandefältet.. Där fältet är hopkopplat och den individuella delen reagerar med andra direkt och inte bara som delar av individer.

Teorin skapar frågor om medvetande och energi till exempel. Enligt Einstein är energi och materia synonyma begrepp. Materia är en form av energi. Är medvetande också en form av energi? Hur hänger medvetande ihop med gravitationen? Gravitationen är en mystisk kraft som man inte riktigt förstår. En annan mystisk företeelse som inte är riktigt förklarad är tiden. Hur hänger tid och medvetande ihop?

För mej personligen skapar den här teorin öppningar till nya tankar och ideer. Jag känner att man här gläntat på en dörr till det okända. Jag fylls av spånning och känner inget behov alls av att bekämpa och hävda det gamla.

Vi får se.