Det handlar verkligen om billigt nötkött och om själva världsordningen. Det är den nuvarande världsordningen som skapat de problem som vi nu lever med. Och DN är en hårdnackad förkämpe för den gamla synen.

Skall du genomföra stora förändringar så måste fördelar och uppoffringar fördelas på ett rättvist sätt. Annars kommer människor att opponera sig och revoltera mot förändringarna. Det är ungefär där vi är idag. Jag tror att människor överlag är beredd att göra stora uppoffringar om man inser att de är nödvändiga och om man känner att nödvändiga uppoffringar sprids ut på ett rättvist sätt.

Därför är jag övertygad om att vi skulle kunna klara klimatkrisen om man ansträngde sig för att vara mer rättvis. Det har man inte gjort. Rättvisan har inte varit närvarande. Makt har i hög grad styrt.

Marknadsliberalism och globalisering skapar ingen rättvis värld. I grunden är det en uppgiven inställning där man släpper makten fri till marknaden att forma världen. Kolonialism är en tydlig konsekvens av det här. Ojämlikheten växer på alla nivåer. Vi får rika länder och fattiga länder. Vi får rika områden och grupper i alla länder. Det står emot de fattiga områdena. Bönder och landsbygd är förlorare. De rika och den välbärgade urbana medelklassen är vinnare.

Så har vi skapat den värld där Trump och andra manipulatörer blivit möjliga. Är det inte hög tid att vi lär oss av den närliggande historien. Vi kan inte skapa den här ojämlikheten och de här djupa klyftorna utan att det får konsekvenser.

Överger vi tanken på att förändringar skall vara rättvisa så överger vi också i praktiken demokratin. Orättvisa förändringar kräver övergrepp och övervåld för att tvingas igenom. I första läget är nog inte övergreppet fysiskt utan det är missbruk av makten att påverka. Det finns olika nyanser av det här. Total censur, kontroll och propaganda är en ytterlighet. Men i väst lever vi i mildare former av övergrepp. Man kan köpa sig makt att påverka. Ägande av medier och internetplattformar ger makt. Och blir den makten alltför koncentrerad så blir riktig demokrati omöjlig.

Det är här någonstans vi befinner oss idag. Det är även här vi finner grunden för diskussionen om etablissemanget eller eliten. Allt för mycket makt finns idag hos en begränsad grupp av människor. Och man är i begrepp att omvandla samhället på ett sätt som inte är rättvist. Det gynnar dem själva, den grupp de är del av och det område där etablissemanget finns.

Det här är inte demokrati på riktigt samtidigt har demokratin slagit tillbaks genom att politiker och partier som tar avstånd från etablissemanget lyfts fram.

Mercosuravtalet gynnar de gynnade och det missgynnar bönder och landsbygd. Det är en del av det gamla tänkandet och den gamla världsordningen. Vi behöver så väl en ny världsordning som ser och tar hänsyn till alla och som finns där för att skapa global rättvisa.

Imperialism och kolonialism tycks triumfera. Fast jag funderar egentligen på om skillnaden i praktiken är så stor. Trump har gjort allt så tydligt, men allt det här fanns redan tidigare. Han är en plump översittare som är så lätt att tycka illa om.

Men för alla som egentligen drabbas av förtryck och utsugning spelar det inte så stor roll vem som finns bakom besluten. USA har alltid behandlat Sydamerika och Mellanamerika som sin egen sfär. Man har störtat regeringar som satt sig emot amerikansk imperialism och kolonialism. Speciellt ledningar med vänsterinslag har fått jobba i motvind. Man har finansierat motstånd och motståndsrörelser.

Demokratier har haft svårt att etablera sig eftersom USA har styrt och ställt så mycket.

Vi har även Israels folkmord på Palestinier. Det har fått fortgå utan att världen på allvar opponerat sig. De Palestinagrupper som varit aktiva har ignorerats och förtalats av i stort sett hela etablissemanget.

Det jag vill ha sagt är att det nog egentligen inte är så stor skillnad i praktisk politik. Imperialism och kolonialism har dominerat tidigare också.

Allt är bara mycket tydligare nu. Människor tvingas att ta ställning. Det blir allt svårare att blunda och låtsas som att allt är bra. Vi tvingas vakna. Det finns krafter där ute som är destruktiva. Där egoism och girighet är drivkrafter på hög nivå. I princip allt vi gör och säger har en politisk grundton.

De makter och strukturer som vi trott och tänkt att de arbetar för allas bästa gör inte det. De arbetar för sitt eget bästa. Vi tvingas att försöka se och förstå. Det finns inget sätt vi kan slippa ansvar. Vi har även ett ansvar för de människor som bor i Gaza, Venezuela och Iran.

Det bästa sättet att jobba för allas bästa är att med kraft hävda rättens och rättvisans rätt. Människor och länder med makt skall inte kunna förfölja, förtrycka och skada andra.

Vi måste någon gång ställa oss själva frågan. Vad vill vi ha och vad vill vi inte ha. Tidigare har vi inte haft makten riktigt att förgöra oss själva som mänsklighet. Det har vi nu på många områden. Då måste vi lära oss att avstå.

Det var inte riktigt sant. För vi har under ganska många år haft tillgång till kärnvapen. Och ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle nog kunna utplåna mänskligheten.

Men nu finns det många hotfulla tendenser som vi måste ta kontroll över. Vi har alla hoten mot klimat och miljö. Vi har alla nya pandemier som potentiellt hotar oss. Nu kommer även hoten från AI och superintelligenta maskiner.

En generell sanning är att ju större makt du har ju större är ditt ansvar. Det här gäller på individnivå, gruppnivå och mänsklighetsnivå.

Vi har som mänsklighet fått större makt att påverka omgivningen genom att utveckling och uppfinningar skapat möjligheter. Klimat och miljö påverkas mer och mer ju mer material och energi vi utnyttjar. Plast är ett nyttigt och bra material, men när mängderna blir stora och plasten hamnar där den inte borde vara blir det ett stort miljöproblem. Ju mer energi vi gör av med ju större problem får vi med klimat och miljö.

Vi måste helt enkelt lära oss att avstå. Tesen att mänskligheten kräver evig tillväxt måste ifrågasättas och så småningom tillbakavisas.

Just nu organiserar vi vår värld på ett primitivt sätt. Den fria marknaden fungerar enligt primitiva lagar. Den starke överlever och den svagare går under. Det är maktens rätt som styr.

Det är dags att överge den utopiska marknadsliberalismen. Vi måste erkänna den tankens och idens misslyckande. En gång var vi tvungen att överge den utopiska kommunismen och erkänna dess misslyckande. Nu är det dags att dra slutsatserna av det här och finna en fungerande syntes av de här ideologierna.

Det är ansvaret som måste få en större plats i utvecklingen. Marknaden kan inte ta det ansvaret. Det måste en stark stat ta. Land skall med lag byggas.

Inte minst vad gäller AI så krävs övergripande lagar och kontroll som säkerställer att det inte blir en kraft som hotar mänskligheten.

Men mycket av våra problem just nu kommer från att vi släppt marknadskrafterna allt för fria. Vi har byggt upp ojämlikheter och orättvisor som skapar ett missnöje och en misstro som driver demokratierna bakåt.

Vi måste som mänsklighet växa och ta ett betydligt större ansvar för utvecklingen. Inte bara låta det gå och inbilla oss att marknaden fixar allt.

Ja och vad betyder det här egentligen. Det är en påtaglig sanning om man bor på landsbygden här i södra Norrland. Så det är inget egentligen att bli förvånad över. Det är många som behöver landa i verkligheten.

Först och främst är det här en global trend. Den största migrationsvågen i världen går från landsbygd till storstad. Och i vissa fall går den också över landsgränser. Sedan innebär krig och oroligheter att man flyttar från krigsområdena. I många fall hamnar man då i närområdet. Andra områden inom landet eller i grannlandet.

Men den stora migrationsvågen går från landsbygd till storstad.

Det här är egentligen inte önskvärt. Åtminstone finns det tydliga nackdelar. Det saknas arbetskraft i Norrland. De stora industrisatsningarna har delvis misslyckats på grund av svårigheten att rekrytera arbetskraft.

Trenden är global, men vad beror den på?

Lönerna är oftast högre i storstan och möjligheterna att göra karriär är nog större.

I Sverige är kommunalskatterna betydligt lägre i de rika storstadsområdena jämfört med landsbygd och glesbygd.

Service och sjukvård är bättre i de större städerna. Det finns ett större utbud av kultur och andra evanemang.

De allmänna kommunikationerna är bättre.

Sen kommer det till en del mer subjektiva förklaringar. Storstan är vinnarna när nya etableringar kommer. Landsbygden är förlorare. Här lever man ofta i en destruktiv spiral med minskningar och nedläggningar. Storstan har konstant medvind, medan landsbygden lever i konstant motvind.

Vi har också haft en tid där storstan är hög status medan landsbygden varit låg status. Det betyder mycket framför allt för ungdomar och tror jag manniskor med invandrarbakgrund.

Vill vi vända den här utvecklingen måste vi vara aktiva. Samhället måste visa att man satsar på landsbygden. Man måste återupprätta landsbygdens status. Det är i hög grad en maktfråga. Makt måste medvetet flytta ut från storstan till mindre orter ute i landet. Centralismen måste ersättas med decentralism.

Viktiga medier måste finnas runt om i landet för att visa att tolkningsföreträdet i viktiga frågor inte bara finns i centrum.

Det är många saker som måste till. Men först och viktigast är att man måste se behovet av att hela landet skall leva. Inte bara storstäderna.

Som en före detta forskare vet jag hur stort problemet är att dra slutsatser av forskningsresultat. Här pratar man inte om sant eller falskt. Man diskuterar signifikans och sannolikhet. Forskningen hanterar det ofta bra när man är försiktig med att tolka eller övertolka. Som regel krävs det att fler studier visar samma eller liknande resultat innan man vågar dra några slutsatser. Det är bra för det är lätt att dra iväg med för tidiga eller övertolkade slutsatser.

Men det innebär också att Kurt Ivan Sandbergs synpunkter är riktiga. Att en studie som omfattar hela Norrland och som bara visat mycket små ökade risker inte utesluter att riskerna ökat betydligt mer på de platser där nedfallet var stort. Det ena utesluter inte det andra.

Det finns en tanke hos beslutsfattare att tona ner riskerna eftersom man anser att den rädsla som medvetenheten om risker skapar innebär en fara i sig. Den tanken skapar en osäkerhet och en misstro mot samhället som inte är bra.

Man skall inte tona ner eller manipulera informationen för att undvika rädsla. Vi måste kunna lita på att de slutsatser som förmedlas är helt korrekta. Sedan är det upp till medborgarna att fundera över vilka konsekvenser det medför för dem själva.

Det finns många problem med att vi satsar på kärnkraft. Det händer olyckor vilket vi sett i Japan, USA och Ryssland. Olyckorna får stora konsekvenser och blir hemskt dyra. Hanteringen och brytningen av uran skapar stora miljöproblem. Det leder fram till en värld formad av kolonialism. Anrikningen av uran är en smutsig process. Slutligen är förvaringen av avfallet svårt och dyrbart.

Det borde finnas bättre energikällor för samhället än kärnkraft. Det finns två alternativ som måste vara bättre än andra. Först solkraft som har blivit allt billigare och som kan bedrivas utan att skada miljön och naturupplevelsen lika mycket som andra energislag.

Det viktigaste sättet att klara klimat och miljö borde vara att spara energi. Att minska förbrukningen. Här finns det egentligen bara ideologiska och tankemässiga hinder. Världen satsar på tillväxt. Att vi hela tiden skall förbruka mer och konsumera mer. Det är inte människor som efterfrågar det här. Det är den verklighetsbeskrivning som skapats kring mänsklig utveckling.

Vi måste på allvar ifrågasätta varför vi alltid måste ha tillväxt. Det blir ännu mer absurt att leva i den illusionen nu när planetens befolkning tycks sluta öka.

Det finns någonting viktigt med den här artikeln. Det är nog att förutfattade meningar och fördomar finns överallt. Perspektivet förändrar bilden och gör att det som är sant eller verkar vaa sant i en situation blir annorlunda i en annan situation.

Diskuterade det här med homofobi och fördomar med min son igår. Han, som bott i Uppsala en del av sitt liv, sade att man är mer homofoba här ute på landet jämfört med i en storstad och studentstad som Uppsala.

Jag höll delvis med men ansåg samtidigt att oron ofta är överdriven. Man förväntar sig fördomar och då blir det nästan självuppfyllande. Eftersom man förväntar sig fördomar är det lätt att tolka vilken reaktion man än möter som en fördom.

Det finns lärdomar från vårt samtal och samtidigt lärdomar från den här debattartikeln. Visst finns det fördomar mot homosexuella och visst finns det homofobi. Visst finns det rasism inom sjukvården.Men samtidigt är det en fördom när man anser att homofobin är utbredd bland lantisar eller att man man ser att den vita befolkningen alltid går omkring med en rasistisk blick.

Det finns fördomar överallt. Det är bara gudar som inte har några fördomar eller spår av nedlåtenhet. Vi måste alla jobba på att vara inkluderande och vidsynta.

Det är så lätt att halka in i det här hejarklacksbeteendet. Att man ser alla fel och brister som finns hos de andra, men man klarar inte av att se sina egna brister och fördomar.

Vi måsta vara öppna och förstående. Vi måste inse att bristerna och fördomarna är beroende av bakgrund och erfarenheter. Förståelse och syntes måste vara det vi vill uppnå.

Det är brobyggarna vi söker. De som inte blundar för problem. Inte ens när de finns i den egna gruppen eller hos sig själva. Samtidigt som man vill öka kunskap och förståelse utan att döma.

Efter en allt för lång tid av marknadsliberalism börjar man nu förstå att staten måste ha en roll. Det är staten som skall visa riktningen och sätta upp regler och gränser för marknaden.

Det är en insikt som börjar tränga igenom. Inte bara inom delar av forskarvärlden utan även bland människor i allmänhet.

Vi har skapat områden och grupper som gynnats och blivit rika. Däremellan finns stora områden som försummats och blivit fattiga.

Det här har fått ett socialt och politiskt pris som nog förvånat en del. Men klyftan mellan de gynnade områdena och grupperna ner till de stora områden som halkat efter har blivit djup. Det har skapats ett befogat missnöje som ökat misstron till det etablerade samhället. Det har skapat en grogrund för missnöjespartier och populistiska politiker.

Samhällskontraktet har på många sätt brustit.

Det måste vara staten som formulerar de mål som medborgarna kan enas kring. Människor är beredda att göra uppoffringar och stå tillbaks om man uppfattar syftet som rättvist.

Marknadens syfte är aldrig att skapa jämlikhet. Man vill skapa vinst för ägarna. Därför kan man aldrig överlämna till marknaden att forma landet.

Det är också en illusion att marknaden utan påverkan leder utvecklingen i en riktning där miljö och klimat räddas.

Marknaden har inte heller någon inneboende funktion att skapa service och bra förhållanden i hela landet. Kolonialism är en funktion av den fria marknaden.

Det är staten som är medborgarnas företrädare när det gäller att styra och forma landet. Nu måste nya visioner formuleras. Statens ansvar för utvecklingen måste stärkas och man måste se och ta ansvar för hela landet.

Ett problem här är att det knappt finns någon opposition bland rikspolitiker och bland media. Marknadsliberalismen och centralismen dominerar så fullständigt.

Ett positivt tecken är dock att det produceras många artiklar och böcker i de här ämnena. Där man diskuterar hur samhället skall utvecklas och vad som behövs för att skapa framtid och framtidstro.

Hopp, framtidstro och handling. Det är bra att de här begreppen diskuteras. För vi behöver reda ut begreppen.

Hopp innebär att vi ser en möjlighet till förbättring. Förhållandena är svåra men vi kan ana ljuset framåt i tiden. Men vad är det som får oss att känna hopp. Är det en korrekt analys av framtiden eller är det fantasier och anammandet av en illusion som skapats för att få oss lugna och passiva. Marx såg ju religionen som ett opium för folket. Människor skulle tro och känna hopp om ett bra liv efter döden för att kunna stå ut med orättvisa och ojämlikhet. Ett hopp, som baserar sig på en falsk förespegling om att allt egentligen är bra som det är, gör människor passiva och handlingsförlamade. Men ett hopp som bygger på en korrekt analys av verkligheten kan sporra till handling om man ser sin plats i utvecklingen.

Framtidstro liknar hoppet. En framtidstro som baseras på en egen djupgående analys av verkligheten sporrar till handling. Saknar man framtidstro är det lätt att bli passiv och deprimerad. Men det går inte heller att skapa framtidstro genom att hävda saker som inte är sanna. Det kan bara bli en tillfällig lättnad. Annars är människor som saknar framtidstro lättledda av manipulatörer. Populistpolitiker är en form av manipulatör som lurar utsatta människor att deras politik kan leda till förbättring.

Nej vi behöver riktiga kunskaper och ideer för att leda oss mot framtidstro och hopp. Det är ändå glädjande att det skrivs mycket i det här ämnet. Mycket tänks och formuleras. Vi har kommit en bit på vägen, men vi är inte alls framme. Tänkandet måste också leda till handling och handling måste leda till förändring. Radikala förändringar.

Det finns en ide som formulerats om handling och utveckling. Det normala är att man först läser, tänker och utvecklas sedan skrider man till handling. Den nya tanken, åtminstone för mej var att man börjar med handling. Då under tiden av arbete och handling utvecklas man. Det är där utvecklingen sker. Det går egentligen emot vår nuvarande samhällside om att man först går många år i skolan för att sedan utnyttja alla samlade kunskaper i arbetslivet.

Jag tror att modellen med handling som leder till utvckling skapar mer harmoniska och hela människor. Men det måste kombineras med en önskan och förmåga att hela tiden förändra de yttre betingelserna. Kanske är det den svåra delen för de flesta människor. För lyckas man inte förändra de yttre betingelserna när man utvecklas kommer man att stagnera.

När jag skannar av tidningarna för att finna en text som är värd att kommentera. så letar jag efter något som det här. Som är just en skapelse från en egen lite oberäknelig tanke. Jag är väl medveten om problemet. Skall du producera texter hela tiden. Deadlines. Det är ditt jobb och levebröd. Då kan man inte alltid vara levande, inspirerad och oberäknelig.

Därför blir man glad n är man stöter på det.

Edward Snowden definierade faran med AI med att problemet var att AI var en sammanfattning av allt som redan finns. Det finns inget nytänkande i AI. Man är duktig på att leta och sammanfatta tankar och texter som redan finns tänkta och skrivna. Ger man då makt till AI kommer vi att naglas fast vid det gamla. Framsteg och det nya är det som bryter mönster och är oberäkneligt. Alla nya ideer som förändrat mänskligheten har varit obekväma när de först kom. Darwin fördömdes och bekämpades av sin tids dogmer. Einstein fick aldrig Nobelpriset för sina största upptäckter.

Det är de obekväma, oberäkneliga som leder mänskligheten framåt. De mäktiga och inflytelserika strävar efter att behålla den gamla ordningen. Det är här Snowdwns kritik mot AI kommer in. AI är en kraft och ett verktyg som strävar efter att hålla fast vid det gamla. Ai är i sig en sammanfattning av det som redan finns och det som redan tänkts. Det naglar oss fast vid det gamla om vi ger systemet makt över våra liv.

Det är de jobbiga, obekväma och oberäkneliga bland mänskligheten som kan leda oss framåt mot en bättre värld.

Kanske finns Trump, Netanyahu och Putin där för att vi skall vakna och verkligen se hur absurda de gamla principerna och ideerna verkligen är. Få oss att förstå behovet av nytänknde

Jag beundrar Richards bildning och förmåga att skriva en text. Otroligt.

Det här med evig tillväxt är ju orimligt. Vi är nog inte heller inne i en period av evig tillvåxt. Det är bara det att tidsperspektivet är sådant att vi inte ser slutet.

Ekonomin har vuxit mer eller mindre utan avbrott under ärtionden. Vi har haft avbrott som snarast haft strukturen av hack i kurvan. Människan har lyckats att tygla det naturliga flödet av tillväxt och tillbakagång. Den sista stora nedgången var de stora krigen och depressionen.

Ekonomiskt och materiellt har vi fått det bättre.

Det finns nackdelar med det här stadiet av ”evig tillväxt”. Innebär inte kravet på evig tillväxt att vi egentligen slutar utvecklas som människor. Varje riktig utveckling kräver en cykel. Expansion och stagnation följt av tillbakagång och förstörelse. Vi måste bryta ner och förstöra det gamla som håller oss fångna för att kunna bygga nytt.

Det är som årstiderna. Hur skulle vi kunna ha en vår och sommar om vi inte hade en vinter som bröt ner det gamla årets grödor och växter.

Är inte evig tillväxt bara en fångenskap och ofrihet. Vi tvingas leva kvar i det gamla som borde försvinna för att lämna plats för nya tankar och ideer. Ett annat exempel är tomårstiden hos människor. Det är då vi bryter ner de gamla relationerna till våra föräldrar. De måste förstöras för att vi skall kunna fortsätta utvecklas och bygga nya relationer. Att bryta ner och förstöra är en förutsättning för frihet och utveckling.

Finns inte de verkliga bakåtsträvarna i den grupp som ihärdigt försvarar tanken på evig tillväxt. En rak linje är orimligt. Utvecklingen går alltid i cykler. Det är det naturliga. Men för att upprätthålla den raka linjen krävs övergrepp och tvång. Vi kommer att bli alltmer ofria. Det är de grupper i samhället som tvingar in utvecklingen i den svagt uppåtgående linjen som skapar ofrihet och förtryck.

Se på Kina som exempel. Där har partiet byggt ett samhällskontrakt där men utlovat ekonomisk tillväxt mot att medborgarna finner sig i ofrihet, kontroll och förtryck. För att upprätthålla systemet kommer det att krävas allt mer av förtryck och ofrihet. Resten av världen kommer att följa efter om man väljer linjens väg.

I många fall låter sig inte naturen stängas inne i linjens förtryckande tänkande. Man sliter sig loss. Befolkningstillväxten är ett sådant område. I land efter land så minskar nu befolkningen. Utvecklingen har kanske gått längst i Japan och Sydkorea. Men hela världen följer efter i olika takt. Man ser att jordens befolkning följer ett cykliskt mönster.

När det gäller klimat och miljö så tvingas vi också se att den raka kurva uppåt inte fungerar. Naturen slår tillbaks.

Mänsklighetens dröm om evig tillväxt var bara en dröm. Det som återstår för oss att inse var att det inte bara var en dröm. Det var en mardröm.