Att bara försvinna. Och att vara försvunnen i tio år.

Kina påminner hela tiden obehagligt om Orwells ”1984”. Den boken var en framtidsskildring, men ”1984” ligger nu långt bak i tiden. Innehållet var en beskrivning där staten bygger en genomfalsk verklighetsbeskrivning som sen måste försvaras och upprätthållas till varje pris. Där frihetslängtan inte längre bara handlar om det yttre. Nej man har även begränsat yttrandefriheten och tankefriheten.

Det är nog det yttersta förtrycket. När man tar ifrån människorna rätten att tänka fritt.

Kina är en hemsk diktatur. Man dödar och fängslar sina medborgare. Om jag förstått det rätt så var Gui Minhais brott att han skrev negativa saler om ledaren i Kina. Ingen uppmaning till revolution, bara lite snaskiga saker om Xi Jin Ping.

Vi kan inte behandla Kina som ett vanligt land. Det är en skurkstat. Problemet är att så många länder just nu utvecklas åt Kinas håll.

Demonstrationsfriheten inskränks eller så talar man om att inskränka den. Man går mot polisstat. Vi är långt ifrån Kina, men riktningen är tydlig.

Vi har å andra sidan massiva protester. Folkmordet på Palestinier i Gaza har mobiliserat till demonstrationer i många länder. Protester mot korruption och nepotism inom statsledningar har även mobiliserat framför allt ungdomar till stora demonstrationer.

Egentligen är det här kanske ett tecken på en förnyelse och en återdemokratisering. Allt fler tänker själv och självständigt. Man köper inte rakt av vad politiker och media säjer. För demokrati betyder ju folkstyre. Det betyder inte elitstyre. Avståndet till eliten och de styrande har blivit allt längre.

Man kan se på saker på olika sätt. Det är nog dock klart att makten blivit rädd och orolig. Det är därför vi ser mer av kontroll och mer av förbud.

Vi är många som beklagar Anna-Karin Hatts beslut att avgå. Centerpartiet är viktigt i Sverige. Det är landsbygdens parti i ett läge där all politik samlas i centrum och i stora staden. Det finns definitivt en klyfta mellan stad och land. Eller mellan storstad och landsbygd, då inkluderande mindre och mellanstora städer. Klyftan är inte så distinkt avgränsad som mellan män och kvinnor eller mellan arbetare och kapitalister.

Men klyftan finns där och den är viktig för människor. Den påverkar i hög grad Sverige och Svensk politik. För Centerpartiet är den extra viktig eftersom den går rakt igenom partiet. Partiledningen i Stockholm tillsammans med en del andra politiker har i hög grad velat vara ett vanligt storstadsparti. Den gamla Centerrörelsen ute i landet finns just på landet. Mellan de här fraktionerna har funnits ett avstånd.

Jag uppfattar Hatt som en brobyggare. Någon som ville minska på klyftan och som försökt få fram ett enat parti.

Brobyggare behövs verkligen i en allt mer polariserad värld. Människor som klarar av att se båda sidor i en konflikt. Och tänka tanken att det finns sanningar hos båda parter.

Hatt beskriver, säkert på ett riktigt sätt, hur hon känner sig hatad och hotad. Men ibland känner jag att man alltför lätt talar om hat och hot. Att det kan vara ett sätt för människor i offentligheten att få tyst på meningsmotståndare. För internet är ett viktigt forum för att hävda yttrandefrihet och en allmänhetens rätt till opinionsbildning.

Vi som står vid sidan av ser aldrig några praktiska exempel på hat och hot. Då borde man driva det här till domstol för att få saken rättsligt prövad. Då skulle även vi se vad det innebär i praktiken.

Vi kommer att sakna Anna-Karin Hatt. Nu hoppas jag Centerpartiet inser att man är ett landsbygdsparti och väljer en ersättare som representerar landsbygden, .

Svårbegripligt är det inte. Det är alltid svårt att genomföra förändringar som är orättvisa. Förändringar som ensidigt gynnar vissa grupper och områden på andras bekostnad. Då protesterar människor och man motarbetar förändringarna. Så hårt och konsekvent som möjlig.

Det är där Frankrike befinner sig just nu. Samhället har förändrats mycket de senaste årtiondena. Den välbärgade urbana medelklassen ahr fått det bättre. Landsbygd och forna bruksorter har tappat inkomster. De människorna är missnöjda. Man är befogat missnöjda. Inget politiskt alternativ har kunnat presentera förslag som kan förbättra situationen. Vi har haft omattande proteströrelser. Först Gula västarnas protester och nu senare landsomfattande demonstrationer.

Macron var hämtad direkt ur storstadsetablissemanget. Han har aldrig varit folkets man. Han är elitens gunstling. Men inte folklig. Han blev genast populär runy om i Europa. Ja hos etablissemanget i andra Europeiska länder. Och det är ju etablissemanget som äger tolkningsföreträdet.

Har man inte trängt under ytan i det som händer i Frankrike kaanske det är svårt att förstå. Men gräver man lite djupare är allt logiskt.

Det är ändå något som man måste lära sig att förstå. Det är pmöjligt att genomföra förändringar om de inte är rättvisa. Om inte konsekvenserna för folket blir rättvisa. Om inte de uppoffringar som krävs fördelas på ett rättvist sätt.

Just här finns nog de stora problemen i dagens värld. Världen förändras snabbt, men det skapas hela tiden vinnare och förlorare. Vinnarna skakar på axlarna och säjer att det är naturligt och bra. Alla får anpassa sig. Men förlorarna tappar framtidstron och gör allt för att bryta utvecklingen.

Vi saknar bra politiska alfernativ som skall fånga upp missnöjet och erbjuda alternativ. Att sedan fruppen som är vinnare sitter på tolkningsföreträdet och motarbetar konsekvent alla alternativa förklaringsmodeller skapar misstro. Misstro mot etablissemnget och eliten.

Vi lever i en hårdnande värld. Avståndet mellan de styrande och folket har blivit större. Det är sen en politisk åsikt vem man tycker har rätt.

Men maktmedlen som eliten använder sig av och den som folket använder sig av är olika. Eliten sitter på en stor andel av den politiska, ekonomiska och mediala makten. Folket har rätten att demonstrera. De kan även utnyttja internet och sociala medier för att få spridning för sina åsikter och för att skapa opinion.

Demonstrationsplikten är viktig för att få någon form av balans. Så att skriva att demonstrationer hotar demokratin är egentligen helt galet. Det är obalansen vad gäller makten att påverka som i grunden hotar demokratin. Att media så provokativt tar ställning i viktiga frågor och vägrar släppa fram motståndarnas argument framkallar en desperation som ibland gjort att demonstranter gått för långt. Det är beklagligt, men det får man tåla.

Nu är det en global trend att kräva lagstiftning och hårdare tag mot demonstranter. Det här är antidemokratiskt. Vi har i England fått en lagstiftning som gjort demonstranter till terrorister. I USA har Trump skickat ut soldater på gatorna i de stora städerna för att bekämpa laglösheten. Någon har framfört misstanken att det handlar om att uppfostra militären till att se vanliga medborgare och demonstranter som farliga.

Trenden är tydlig. Man vill tysta och stoppa folkliga yttringar. Man kallar folkliga yttringar för antidemokratiska. När de egentligen är ett uttryck för demokrati och för den folkliga viljan.

Däremot är föröken att kontrollera, tysta och stoppa ett uttryck för antidemokratiskt tänkande. Det är eliten som driver utvecklingen bort från öppenhet, frihet och demokrati. Inte folket. Det eliten vill försvara är egentligen sin egen position. Sin egen makt och sina egna privilegier. Man försvarar det gamla, de gamla strukturerna och värderingarna.

Det finns något hoppfullt i att människor inte finner sig i maktmissbruk och korruption. Det är säkert befogat att man protesterar mot korruption och nepotism i just de här länderna.

Problemen är kanske större i Asien än i Europa och Amerika. Det kan ju också vara så att man bemöter missnöjet på ett effektivare och intelligentare sätt här. i väst Om vi utgår från att det är så det är kan vi försöka identifiera vilka strategier man använder.

Kina är ett kontrollsamhälle som inte släpper fram någon form av kritik eller opposition. Det är en effektiv kontroll, maktmissbruk och förtryck som håller folket fångat. Det kombinerar man med propaganda och en hård styrning av verklighetsbeskrivningen. Men det knakar nog mer i fogarna än vad man kan tro i Kina. När tillväxten avtar och många Kineser reser utomlands kan missnöjet tillta.

Ryssland har byggt en verklighetsbeskrivning som helt tappat kontakten med verkligheten. Man har en ”specialoperation” riktad mot Ukraina och väst. Man styr det inre missnöjet mot yttre fiender. Man dödar regimkritiker. Man vill inte ha någon kritik mot eliten och styret. Eliten offrar människor i tusental för att kunna bygga en verklighetsbeskrivning där den egna korruptionen göms undan.

I USA är missnöjet med elitens rikedom och liv stort. Men man har under så lång tid byggt myten att friheten står över allt. Det har blivit till en frihet för de rika och de med makt att ta från fattiga och maktlösa. Det finns knappt någon frihet kvar och man försvarar fortfarande friheten. Istället för att få fram en rörelse som kräver rättvisa och jämlikhet får man fram en Trump som bara är populist och cyniker. USA skulle verkligen behöva en ungdomsrörelse som angrep elitens och de rikas liv. Nu har nog mycket av ungdomen fångats i beroende av droger och sociala mediers dagdrömmerier.

I Europa finns det också stora protester. Eliten har konsekvent förtalat de protesterande grupperna. I media har de blivit till högernationalister, troll och bakåtsträvare. Klyftan har vuxit till eliten. Både vad det gäller rikedom och makt. Det finns en välbärgad urban medelklass i Europa som gynnats för att finnas där som skydd och supportrar till eliten. Dessutom är man aktiv med att skapa och upprätthålla en verklighetsbeskrivning som inte skall uppmuntra till protester och kritik. Vi har nyligen haft stora protester i England och Frankrike där hundratusentals människor deltagit. Mediebevakningen av protesterna i England var svag. Protesterna i Frankrike kom aldrig upp i media. Att tona ner protester så här är nog en del av strategin att man inte vill ha spridning. Det är förmodligen också anledningen till att beskrivningen av Protesttågen för stöd av Palestinier varit frånvarande eller negativ.

Det finns korruption och nepotism överallt i alla eliter. Det är säkert värre i Sydostasien och i de Arabiska länder där ”den Arabiska våren” drog fram. Men att protesterna uteblir i vissa områden beror nog också på att man där effektivare kämpar emot missnöjet och protesterna.

Det är ändå en positiv tendens att de unga inte längre finner sig i orättvisorna.

Kolonialismen är fortfarande levande. Den omtalas inte som levande begrepp. Men det är i hög grad kolonialism som formar vår värld. I grunden handlar kolonialism om att vissa grupper och områden blir rika på andras bekostnad. Kolonialism handlar om regional orättvisa.

Det är väl det sam varit typisk för vår tid. Vi har fått rika hotspots och stora fattiga områden som hamnat efter i utvecklingen. Numer har klyftan även ökat inom länder. Tidigare så fanns klyftan i första hand mellan länder och mellan kontinenter . När numer stora klyftor även finns inom länder får de med automatik politiska konsekvenser. Människor inom länder röstar ju i samma politiska val.

Här har det politiska etablissemanget haft svårt att fånga upp de här motsättningarna. Man kanske inte heller vill lyfta de här frågorna eftersom majoriteten av de som har inflytande finns i de gynnade områdena.

Nu har de här motsättningarna ändå hamnat högt upp på den politiska agendan. Men det är i huvudsak cyniker och populister som fångat upp det befogade missnöjet. De etablerade partierna har snarare jobbat för att begrava frågan än att lyfta den.

En viktig del i den kolonialistiska strukturen är att råvaror betalas allt för lite. Det innebär att bönder och lantarbetare är en utnyttjad och förtryckt del av befolkningen. Det gäller i alla länder, globalt. Men det blir mer påtagligt i fattiga länder än i rika länder.

Bönder som producerar kakao och kaffe är exploaterade och fattiga. De multinationella företagen som köper och exploaterar råvaran är däremot rika. Rikedomar som huvudsakligen hamnar i rika hotspots. Framför allt rika storstäder i rika länder.

Kolonialism måste bekämpas. Det är ett primitivt, hemskt system att fördela den här planetens rikedomar.

Vi måste återupprätta rättvisan i världen. Då måste kolonialismen bort. En konsekvens av att världen är så orättvis är att det blir väldigt svårt att genomföra förändringar. De förändringar som behövs för att rädda klimat och miljö till exempel.

Jag går regelbundet på gym. Det är kommunens gym så på samma ställe finns många ungdomar som gör sina gympalektioner där.

Det är jobbigt att se den desperata sociala situationen i mångas ögon. Jag tackar min gud för att jag kommit över ungdomsstadiet. De känner den sociala pressen och använder mobilen för att slippa ögonkontakt. Det är så sällsynt att se spontan glädje.

När jag tänker efter var det många känslor som gick genom kroppen när man var ung eller barn. Jag inser att jag nog ändå tillhörde en privilegierad grupp. Jag var aldrig ensam eller mobbad. Men man bar ändå hela tiden på oron över att vara annorlunda. Man är så mån om att inte sticka ut. Man ville absolut inte vara den som uppmärksammades på fel sätt.

Jag hade det nog ändå ganska lätt. En liten skola på landet. De andra barnen kom från hem där föräldrarna var bönder eller hantverkare. Senare kom en hel del barn från ett närliggande brukssamhälle. De var bråkigare och inte så lättlärda. Så någon form av social klyfta fanns det. Men vi accepterade varandra utan prut.

Jämfört med dagens skolvärld var nog problemen små.

Vi är nog inte hjälpt av tillgängligheten av skärmar. Konkurrensen om uppmärksamheten blir så stor. Skärmarna stjäl vår tid. De är tidstjuvar. Där finns nog det största problemet.

De är en tillflykt när man vill smita från en jobbig social situation. Men det kanske krävs jobbiga sociala situationer för att man skall komma bort från ensamheten. Det var nog ändå lättare förr.

Det kanske viktigaste vi kan göra som människor är nog att bekämpa ensamheten. För oss som inte lider av den så är det ganska enkelt att bara uppmärksamma våra medmänniskor. Att säja hej och fråga hur är det med dej idag. Se, fråga och lyssna.

Ett liv i tjänande som inte är svårt och komplicerat.

Hur ska vi leva när vi lever på randen till undergången. För det gör vi. Vad är livets mål och mening? Här är en poet som anser att man gott kan leka och lattja mitt i allvaret.

Jag ger honom rätt. Det är inte verklighetsflykt. Det är ett sätt att förbli vid sina sinnen när egentligen allt är mörker.

Skall vi lära oss att leva i verkligheten inte i lögnen, illusionen eller i en fejkad verklighetsbeskrivning kan det bli tungt. Då måste man lära sig att mitt i steget skratta, skämta och leka. Man ser mörkret i ögonvrån, men i stunden skrattar man. Det är ett sunt sätt att leva.

Det sättet att leva bygger egentligen på en tro att allt ordnar sig. Men för att saker skall kunna bli bättre så måste man slåss mot det som fördärvar. Man måste gå ”all in” för att rensa bort det gamla usla. Friktion, kamp och konflikt är en nödvändig del i att bygga en ny bättre värld. Vi får inte vara konflikträdda.

Men vad är det då vi skall slåss för. Det är inte det rent materialistiska. Vi har redan allt vi behöver och mer därtill. Vi måste däremot slåss för en bättre fördelning av resurserna. Vi måste slåss för en värld där vi inte tar ut mer än vad världen klarar. Just nu vräker vi oss fram och förstör allt som är viktigt. Sedan måste vi återupprätta rätten och rättvisan.

Det verkligt viktiga finns dock inte med i det jag nyss beskrivit. Utan det är att vi som mänsklighet får en tillväxt i den inre mognaden. Att vi växer som människor. Vi inser att det finns inte vi och dom. Det finns bara vi. På ett inre plan finns ingen åtskillnad. Hittar vi dit återfinner vi lugnet och glädjen.

Det är det lugnet och den glädlen som kan få det yttre uttrycket i lek och skratt.

Varför är det så svårt att vara glad för de här rubrikerna? Det är så svårt att tro på ett lyckligt slut på det här. Israel är ett land som gjort lögnen till en dygd. Trumps rykte finns väl där någonstans också.

Det finns en oroande tanke att Israel fejkar fred för att få loss den kvarvarande gisslan. Sen brakar helvetet loss på allvar.

Folkmord skall ingen komma undan med. Vi har nu tydliga brottslingar mot mänskligheten. Vi har Putin i Ryssland och vi har Nethanyau i Israel.

De här männen är inte bara skyldiga till mord, folkmord och brott mot mänskligheten. De har även korrumperat hela världen. Vi måste nu återupprätta rättsmedvetenheten och rättvisan i världen.

Det har varit hemskt att skåda spelet i media. Det är framför allt Israel och israelvänliga grupper som regisserat det som visats och beskrivits. På andra sidan har det funnits aktörer som kämpat för att sanningen om folkmordet inte skulle sopas undan. De aktörerna har varit starka men inte släppts fram i den etablerade politiken eller i etablerade media. Åtminstone inte i Sverige, USA eller England. Klyftan har verkligen lysts upp. Vi har kunnat beskåda båda sidor.

När det handlar om folmord finns ingen neutarlitet eller relativitet. Folkmord är ondska i praktisk handling och alla måste fördöma det.

Det kan finnas något bra med det som hänt och det är just det att etablissemanget blivit avklätt. De kan aldrig återta förtroendet igen. Aldrig fullt ut.

Fred i Gaza borde utmynna i glädjerop. Men tvivlen och misstänkdamheten är för stor. Vi får se men Palestinierna behöver verkligen vårt stöd och vår omtanke.

Tillväxt har blivit till ett mantra. Vi kan inte angripa begreppet och tänkandet utifrån önsketänkande. Vi måste förstå och vi måste gå försiktigt fram.

Men evig tillväxt är en utopi. När vi i naturen har ett system med tillväxt som är okontrollerad avbryts den tillväxten alltid av en kollaps. Det är egentligen de två alternativen vi har. Det första är en okontrollerad tillväxt som bryts av en kollaps. Det andra alternativet som är mer avancerat är att vi kontrollerar användandet av resurser så att vi aldrig går över gränsen för vad planeten tål.

Då måste vi förstå vad det är som driver och motiverar varför tillväxt anses nödvändig.

Det första motivet för evig tillväxt kan väl vara att det är en vana. Det är ett system som visat sig fungera i praktiken.

Det är också en tillväxt i relation till andra samhällen. Här finns konkurrens. En stad som har tillväxt kommer att vinna i tävlingen mot en stad som inte har tillväxt. Tillväxt skapar vinnare. Och förlorare. I en konkurrensutsatt värld vill man tillhöra vinnarna.

Skuldsättning speciellt hög skuldsättning skapar ett beroende av tillväxt. Det är svårt att hantera hög skuldsättning uan tillväxt. Man räknar skuldsättningen som en procentsats av BNP. Så när tillväxt gör att BNP stiger kommer skuldbördan i procent av BNP att minska. Hög skuldsättning driver fram krav på tillväxt.

Tre viktiga faktorer som gör att man anser att tillväxt behövs är alltså. Konkurrens, hög skuldsättning och en gammal vana. Vi måste angripa alla de här faktorerna för att komma bort från kravet på tillväxt.

Det är väldigt få ekonomer och politiker som förstår problemen med hög skuldsättning. Tvärtom ser man det ofta som en enkel lösning att få det man vill ha. Man lånar. Sedan är det underförstått att man är tvingad att anpassa samhället för att hantera skulderna. Men den anpassningen diskuteras nästan aldrig. Att sätta sig i skuld är kortsiktig politik som begränsar handlingsfriheten.

Konkurrens mellan samhällen gör att man vill växa. Det kommer man bort ifrån genom ett gemensamt ansvarstagande och genom att bygga ett rättvist samhälle. Vi har genomlidit en tid med marknadsliberalism där grundtanken är att konkurrensen i en fri avreglerad marknad skall driva samhället. En fri konkurrens kommer alltid att gynna de rika och inflytelserika. Fattiga och maktlösa kommer att missgynnas. Vi får ett ojämlikt samhälle med grupper av vinnare som står i motsatsställning till områden av förlorare.

Det är en beskrivning av dagens samhällen. Där är grupperna av förlorare desperata och man röstar fram populistledare som Trump och en hel del andra.

Hur svårt kan det vara att se och förstå att dagens ordning inom ekonomi och politik inte fungerar. Vi står just nu inför kollapser inom miljö, klimat, ekonomi och politik. Det borde inte vara omöjligt att motivera människor att acceptera en förändring.