Människans livsstil är miljöfarlig. Då menar jag mänskligheten som helhet. Slutsatsen är egentligen enkel. Mänsklighetens hot mot miljö och klimat är proportionellt mot antalet människor totalt och beroende av människors miljö och klimatfarliga beteende. Ju fler människor vi är ju större skada orsakar vi. Men det är svårt att reglera antalet människor.

Det vi kan påverka är vårt beteende. Vi kommer alltid att påverka vår miljö. Men det kan ske i högre eller lägre grad. Här har vi ett globalt ansvar. Det finns livsstilar som skadar mer och det finns livsstilar som påverkar mindre. Generellt är det så att ju rikare vi är ju mer skadar vi.

Konsumtion skadar. Överkonsumtion är det som kan komma att förstöra vår planet. Mönstret måste brytas. Vi måste lära oss att inte konsumera mer än vad vi verkligen behöver. Det gäller allt. Mat, kläder, saker, bostäder, resor ………….

Det måste uppfattas som omoraliskt och oetiskt att överkonsumera.

Sedan måste vi på allvar angripa de strukturer och tankemönster som håller oss fångna i ett överkonsumtionssamhälle. Hela den ekonomiska världsordningen driver oss in i överkonsumtion. Systemet med lånefinansierad verksamhet hållar oss fängslade i ett konsumtionssamhälle. När vi är satta i skuld har vi förlorat vår frihet och kan bara fortsätta leva i det nuvarande systemet.

Tanken att vi är beroende av tillväxt hela tiden är i grunden absurd. Inget stabilt system kan fungera långsiktigt med oavsbruten tillväxt. Vi måste försöka finna ett samhälls och ett ekonomiskt system, som strävar efter balans. Inte evig tillväxt.

Vi har levt med flera svåra miljöproblem. Klimatkrisen står på agendan och nu problemet med plaster och plastfragment överallt. Det är egentligen olika delar av samma problem. Ett mänskligt beteende som förstör den här planeten. Vi måste helt enkelt förändras annars kommer vi att framkalla en global katastrof. Vi måste börja med oss själva och sedan kräva en förändring av själva samhället.

Vad innebär den här urbaniseringen för människor och mänskligheten. Det är en utveckling som är svår att stoppa. Vi står inför ett skifte där jordens befolkning förmodligen kommer att minska. Vad innebär det för urbaniseringen.

Att bo i en stad jämfört med att bo på landsbygden innebär fördelar. De allmänna kommunikationerna är bättre. Tillgången till och närheten till service är bättre. Kulturutbudet är större. Det kan vara lättare att hitta jobb och försörjning. Lönenivån ligger ofta högre än på landsbygden.

Fördelen med landsbygden ligger i att tillgången och närheten till naturen är bättre. Boendet blir ofta billigare och du kan lätt få ett större boende för samma kostnad. Det är lättare att hitta tystnad på landsbygden än i stora staden. Det är lättare att använda bilen på landsbygden. Utrymmet och tillgången till parkeringar är bättre.

Sedan undrar man över hur en storstad fungerar rent praktiskt med vatten oh avlopp till exempel. Eller med försörjning av mat och energi. Hur behandlar man allt avfall som skapas av så många människor.

Det finns en risk att en megastad suger ut en omfattande landsbygd för att få tillgång till de resurser som den stora befolkningen kräver. Framför allt tillgången på färskt vatten kan vara avgörande och hamna i konflikt med lantbrukets behov. Sedan är det oftast en maktfråga vem som kommer att köra över vem. Då vinner alltid megastaden. Det finns alltid en latent konflikt mellan en megastad och den omgivande landsbygden. Drivkraften är den ojämna maktfördelningen mellan stad och land.

Det har hittllis varit lockande för den unga befolkningen från landsbygden att flytta in till storstaden eller megastaden. Utbudet av allt är så mycket större. Den vuxna eller gamla befolkningen har haft lättare att se landsbygdens fördelar.

Relationen mellan megastäder och landsbygd är inte jämlik. Den är inte heller rättvis eftersom i stort sett alla beslut fattas i stora staden och det är till megastadens fördel.

Om vi omdefinierar livets mål och mening på så sätt att det är andlig utveckling som är målet. Inte materiell utveckling. Då kommer landsbygdens särprägel att uppskattas mer. Den andliga utvecklingen är lättare i tystnad och avskildhet. Men det är ingen avgörande sak.

Urbaniseringen kommer nog att fortgå eller åtminstone vara en del av utvecklingen även när befolkningen i stora länder slutar öka och kanske minskar istället. Japan är ett land som kommit in i folkminskningsstadiet. Kanske därför som Tokyo inte längre är världens största stad.

Men folkminskningen på landsbygden kommer att fortsätta. I rika länder kommer säkert dubbelt boende bli vanligt. Sommarhus på landet och vinterlägenhet i megastaden.

Men vi måste reda ut jämlikhets och rättvisefrågorna mellan storstad och landsbygd. Där har vi långt kvar och därför har vi konflikter och klyftor.

Centralism är en sjukdom på samhällsnivå. Den kommer från obalans i maktstrukturen och att tolkningsföreträdet koncentrerats. Den finns inte bara inom politik utan den finns inom olika delar av samhället. Men den förlamar och försvårar utveckling.

Vi är mitt inne just nu i en process där vi skall byta ut vår nuvarande leasingbil mot en ny. Det innebär diskussioner med bilförsäljare. Vi har fått höra hur centralismen slagit hårt även mot hans arbete. Han beskrev hur han nu säljer färre bilar men att arbetsbelastningen ökat. Organisationen har centraliserats och nu sitter han fast i olika kontroll, dokumentation och uppföljningsprocedurer. Man kontrollerar hur han svarar i telefon och besvarar mail. Byråkratiseringen låter hemsk. Den är en funktion av centralismen. De som sitter i centrum känner ett behov av att kontrollera sina anställda och följa upp verksamheten.

Ett argument som centralister tycker är viktigt är att verksamheten skull utövas lika på olika platser. Man har svårt för olikhet vad gäller prioriteringar och utförande. Man kan på stort avstånd se att det finns pengar att spara genom att plocka bort vissa saker. Man vill gärna mäta och detaljstyra det som görs.

Det man glömmer är att arbetsglädjen försvinner om man inte får sätta sin egen prägel på hur man gör jobbet. Då tappar man medarbetare.

Man inser inte heller hur mycket tid och pengar själva byråkratin kostar. Slutligen inser man inte hur dyra och ofta destruktiva för jobbet man själva är.

Centralismen är en svår samhällssjudom som skapar ett samhälle som inte fungerar bra. Som skapar ett samhälle med djupa klyftor. Klyftor mellan centrum och periferin. Vi måste sträva efter att arbeta bort den här defekten i samhället.

Är allt redan sagt om klimatkrisen? Klimatmötet blev ett misslyckande eller var det ett misslyckande? Det kanske var ett lyckat möte för Fossilindustrin och de krafter inom marknaden som inte vill ha en förändring. Det kanske helt enkelt finns aktörer som försöker stoppa all förändring. Aktörer som egentligen aldrig har hållt klimatet som någonting viktigt.

Det kanske helt enkelt finns aktörer i den här världen som ser klimathotet som nya affärsmöjligheter. En övergång till ett annat samhälle är en möjlighet till nya affärer. Klimatet är inte så viktigt för de här människorna. Det är affärer och möjligheten att göra vinst som är det viktigaste.

Tittar man på Trump kan man få en hint om hur marknaden tänker. Han säjer att vi går mot en ny oljepeak. Kurvorna ger ju honom rätt. Det finns mycket pengar i fossilindustrin som satsas på opinionspåverkan och lobbyverksamhet. Det ger resultat.

Klarar man inte ens av att på mötet tydligt definiera vad som skapar klimatproblemen har man egentligen inte kommit någonstans. Det är utsläppen av fossilt kol till atmosfären som är boven.

Vi har levt ett tag nu under tröttsamt hyckleri där man fokuserat på diverse sidospår som kors pruttande och rapande samt skogens förmåga att lagra koldioxid. Det här lyftande av sekundära, mindre problem har skymt huvudproblemet. Det har också skapat den osäkerhet som släppt fram de rena sabotörerna på marknaden.

Klimatkrisen är en kris i mänskligt beteende. Där en försvårande faktor är att mänskligheten växer. Vi blir fler och fler vilket ökar kraven på att vi skall bete oss på ett bra sätt och inte överförbruka tillgängliga resurser.

Hittills har vi klarat det dåligt. Men det börjar bli allt tydligare vad det handlar om. Vilka som bara saboterar, vilka som helt går upp i hyckleri och vilka som lämnar ett positivt bidrag.

Vi måste alla nu börja lämna ett positivt bidrag och sluta sabotera eller hyckla.

DN är en av alla aktörer som väver den verklighetsbeskrivning som omger oss. Politiskt och åsiktsmässigt är man liberal och storstad. Ändå läser jag DN varje dag. Det beror på att man i det stora flödet ändå ofta hittar pärlor som denna artikel. Det är i sprickorna som ljuset tränger in.

Vi har haft en intensiv debatt om kärnkraft. Efter olyckan i Tjernobyl kom ett moln med radioaktivt stoff in över Norrlandskusten. Jag kommer väl ihåg händelsen. Och vår familj har haft sin del av cancer på olika sätt. Kärnkraft är inte ofarlig eller oproblematisk. Det som borde vara det centrala alternativet i debatten borde vara att spara och sluta slösa. Nästa steg borde vara solenergi och solceller.

Det finns inget sätt att producera el som inte innebär problem på något sätt. Vi har nu hamnat i en konstig diskussion där koldioxidfri el ses som ofarlig, gratis och problemfri. Det är en lögn. Alla sätt att producera energi skapar problem på något sätt. Det är bara genom att sluta slösa med energi vi kan gå framåt utan problem för den här planeten.

Vi slåss verkligen mot mäktiga krafter när vi förelår att vi skall leva sunt och sluta slösa. Senast var det reklam för ekonomisk tillväxt när jag skulle titta på bandy på TV.

Marknaden driver oss framför sig som boskap. Man pumpar ut sitt budskap som propaganda. Fortsätt i den riktning som vi anvisat. Det finns inget alternativ.

Folkomröstningen om kärnkraft var intressant. Där fanns ett alternativ som angav en annan riktning. Mot naturhänsyn och människohänsyn. Idealisternas alternativ. Men Socialdemokraterna var tvungen att utmärka sig och tog fram ett eget alternativ med syftet att ta udden ur idealisternas alternativ. Det segrade. Sen har utvecklingen drivit oss fram mot marknadens alternativ mer och mer.

Jag förstår den här småbrukarsonens frustration. På många sätt liknar han mej och mitt liv.

Vi måste på något sätt åter skapa en tro på framtiden. Att det finns ett liv och en framtid utanför marknadens och etablissemangets utstakade väg. Att slita sig loss från den tvingande version av verkligheten som slukar oss just nu kräver en stor kraftansamling.

Men vår värld behöver så väl en nytändning. Satsningen på kärnkraft cementerar oss i allt det gamla. Det är inte vad vi behöver.

Återigen slår Håkan Boström mot hyckleriet med hög svansföring i Svensk politik. Det som kanske provocerar mest med det här är att man ser oss medborgare som dumma. För med lite intelligens är det inte så svårt att genomskåda försöken att manipulera sanningen.

Det finns i dagens tidningar flera artiklar som vill få bort hat och hot. Som anser att hat och hot är ett problem för demokratin. Men det finns den andra sidan också. Man driver frågan om hat och hot som ett sätt att få bort kritik och misstänkliggöra motståndarsidan. Det finns en önskan om censur i den här debatten.

”Makten att påverka” är en makt som diskuteras allt för lite. Vad är den och hur stark är den? Alla aktörer som har en röst som når ut innehar makt att påverka. Ju fler läsare, tittare eller lyssnare ju större är makten att påverka. Kan man påverka andra personer eller aktörer med makt så blir den här makten viktigare. Vi kan lista aktörer som sitter på makt att påverka.

Medier. TV, tidningar och radiokanaler. De nya internetbaserade medierna.

Att ha en röst i internetbaserade plattformar som Facebook, X eller Tiktok.

Lobbyister och intresseorganisationer.

Makt genom kontakter och nepotism.

Demokrati är beroende av makten att påverka. Du kan aldrig få politisk makt om du inte har någon form av ”makt att påverka”. Vissa politiska inriktningar sitter på mycket av den gamla makten att påverka. Man har en stark röst i traditionella medier. De flesta medier och tidningar i Sverige skulle beteckna sig själva som oberoende liberala. Man finns oftast i storstad och det är den verkligheten som dominerar.

Så bland den traditionella ”makten att påverka” finns en dominans av liberal, marknadsliberal inriktning. Storstad är också normen i den traditionella mediemiljön.

Då kommer de argaste kritikerna att finnas på de andra ställena. Landsbygd och ickeliberala åsikter dominerar bland de aktörer som söker sig till de möjligheter för opinionsarbete som inte domineras av de traditionella aktörerna.

De som beklagar sig mest är nog de som känner att de tappat kontrollen över debatten när de nya internetplattformarna dykt upp.

Frågan om hat och hot måste ses som en etisk uppförandefråga. Vi måste uttrycka oss med hyfs. Men att försöka censurera bort vissa människor från debatten är en dröm om diktatur. Inte demokrati. Vi har på senare tid fått ett ojämlikt och orättvist land. Ett land med djupa klyftor. Då kommer tonläget att bli högt. Det får alla finna sig i. Sedan är det demokratins uppgift att rätta till de fel som begåtts.

Det finns också ett spel med dold agenda och hyckleri som är upprörande. När larmet gick om SD s trollkonton var det två veckor före valet till EU parlamentet. Säkert ett välvalt datum. Och hela mediesverige och alla politiska partier var med i drevet. Det var heller ingen slump. Jag avskyr rasism och är därför ingen SD anhängare. Men hyckleriet och falskspelet skadar Sverige på djupet.

En lista över den bästa litteraturen säjer något om samhället. En författares alster är skrivna ur hans erfarenheter och uppväxt. De flesta författare är uppvuxna som delar av etablissemanget. Så majoriteten av de böcker som skrivs ger en bild av just det landet och det samhället.

Men författare skall på något sätt vara föregångare. De skall finnas på frontlinjen av det som tänks och känns. Det är de intellektuella som har ansvaret att lyfta nya tankar och ideer. Det som skall hjälpa människor att utvecklas. Ett ganska snällt sätt att driva utvecklingen framåt. Man lockar och inspirerar.

Ett slutet, diktatoriskt samhälle tycker inte om fria författare. Man försöker styra och förfölja. Många författare har hamnat i fängelse. Det konstateras här att litteraturen under Francos regim var medelmåttig och tråkig. Censur och självcensur skapar inga litterära mästerverk. Vi har just nu exemplet Kina där författare kontrolleras förföljs och ibland fängslas. Gui Minhai var väl ingen stor författare, men skriv skvaller om den politiska ledningen, vilket räckte för att han skulle fängslas.

Man kan undra vad som gör att man i Sverige vill ha en kulturkanon. Där man bestämmer vilka som är de viktigaste verken. I grunden tror jag att det är etablissemanget som vill bestämma vilka verk som representerar landet. Det finns ett syfte att bevara det gamla i ett sådant arbete. Det är inte riktigt så litteratur skall fungera. Bra litteratur skall visa på det nya som ännu inte riktigt finns i medvetandet. Lyfta fram det mänskligt undermedvetna i ljuset.

Att läsa böcker är viktigt för samhället. Det finns en klassklyfta mellan den del av samhället som läser och den del som inte läser. Man tillbringar sin tid framför en skärm. Vissa leds och låter sig ledas.

Det kommer nog alltid att finnas en grupp som är föregångare och en större grupp som är de vanliga människorna. Det viktiga är nog att man förstår sina roller. Föregångarna, de intellektuella eller eliten måste förstå att det inte är deras rätt att ta för sig och utnyttja de som har det mer svårt för sig. Uppgiften är att ta ansvar och inspirera de andra. En osjälvisk och ansvarstagande inställning.

Vi har i dagens samhälle fått stora klyftor mellan eliten och folket. Ojämlikheten har vuxit. Det beror framför allt på att eliten på ett egoistiskt sätt utnyttjat sina förmågor och företräden. Man har berikat sig själv och man har skaffat sig makt på de andras bekostnad. Det här måste få ett slut. Vi måste bygga ett samhälle där människor som har större resurser utnyttjar det till att hjälpa och lyfta de svagare. Inte ta för sig av saker som de inte har rätt till.

Det är enda sättet att skapa ett tryggare och mer harmoniskt samhälle. Även här har författare och litteratur ett ansvar att visa vägen.

Vi har kört fast när det gäller miljö och klimatarbetet. Det har funnits en impuls av verkligt ansvarstagande i de här klimattoppmötena. Men den har dränkts i hänsyn till ekonomi och politik. Vi kommer inte att komma framåt från vår nuvarande position genom de gamla strukturerna. De är korrumperade och trötta.

Hyckleri och illusion dominerar nu. Det behövs nya impulser av färskt engagemang. Det är nog ungdomar som kan lyfta arbetet. Det gamla etablissemanget som är det som samlas i klimattoppmötena har tappat gnistan.

Jag gick ut på Youtube och sökte på Greta Thunberg. Det som kom upp var till två tredjedelar nidporträtt av Greta. Det var Israeliska och Svenska aktörer som häcklade henne. Att det finns kritik får man nog finna sig i, men att den dominerar så mycket över den verkliga Greta och Gretas budskap säjer något. Man frågar sig vem som bestämmer vad som skall synas i Youtube. Det måste vara någon som bestämmer vad som lyfts fram.

Det har frsmförts kritik mot att material som lagts upp av Palestinska källor hela tiden plockas bort. Man funderar ju över vilken dold agenda som finns. Det är ju känt att ägarna till Youtube har nära band till Israel.

Greta var en kraft som drev klimatfrågan. Jag beundrar hennes mod och energi. Hon nådde ut och hördes över hela världen. Sedan engagerade hon sig för fattiga bönder i Indien och för Samer i Norge. Då tappade hon i popularitet hos etablerade politiker oh medier.

När hon sen protesterade mot folkmordet i Gaza så blev hon förtalad och förföljd från mäktiga grupper runt om i världen. Mycket av kapitalet och eliten är Israelvänliga. Man ser hur stort deras inflytande är över den påverkande makten runt om i världen.

Även vad gäller miljö och klimat motverkar den globala påverkande makten förändringar. Förändringar som är till för att klara klimatet men som innebär nackdelar för marknaden och företagen. Förändringar som verkligen behövs för att vi skall klara klimat och miljö.

Det här är en alltför viktig ledare för att lämnas därhän. Centerpartiet har en viktig uppgift i att vara landsbygdens parti. Alla andra partier i Riksdagen är tydligt delar av storstadsetablissemanget. Ja Sverigedemokraterna är nog inte riktigt det om man skall vara noga. Men den här tiden som regeringsunderlag har strömlinjeformat partiet till en mer moderat framtoning. Mycket av deras politik handlar numer om rasism och främlingsfientlighet. Åsikter man delar med Moderaterna. Däremot har man tonat ned oppositionen mot etablissemanget. Åren i Stockholm har satt sina spår.

Centerpartiet fastnade i Stockholm under Annie Lööf. Den enda hårda och tydliga linje hon drev var kampen mot SD. Hon ville skambelägga alla sympatier med det partiet. Hon misstänkte att landsbygdens väljare skulle ha sympatier med SD eftersom det partiet stod i opposition mot storstadsetablissemanget. Strategin var länge lyckosam. Men vartefter det blev tydligt att Centern tankemässigt hamnat långt bort ifrån landsbygden tappade man stöd.

Centerpartiet blev ett de nyliberala drömmarnas parti. Man hamnade i en ljusblå dimma högt över landsbygdens problem och viktiga frågor. Nyliberalism och wokefrågor blev det Centern stod för.

Nu lever man i arvet efter Annie Lööf. Fullständigt vilsna och fortfarande utan riktig markkontakt.

Elisabeth Thand Ringqvist började med att föreslå en öppning mot Euron och slog därmed fast att hon finns i den marknadsliberala fållan. Landsbygden finns där som något påklistrat oäkta hos denna erfarna Stockholmspolitiker.

Det är synd om landsbygdens människor som hela tiden körs över och glöms bort. Det svider extra när det är Centerpartiet som sviker. Landsbygden.

I sportens värld är det ett talesätt som säjer att ”inställning slår kvalitet”. Det är det som Putin försöker utnyttja. Hans krigföring är obeveklig och hänsynslös. Han bryr sig inte särskilt mycket om egna förluster. Rysslands ekonomi är ansträngd men inte på gränsen till kollaps.

Putin har även varit skicklig i att anpassa strategin efter hur vapen och teknologi utvecklas. Systemet med drönare har i grunden förändrat krigföringen. Dyra, tunga stridsvagnar har varit relativt lätta att slå ut medan drönare varit effektiva. De har kunnat produceras i massor och därigenom skada fienden.

Vi har också kommit dithän att det inte egentligen är på slagfältet kriget kommer att avgöras. Det är i människors sinnen och känslor det avgörande slaget står. Därför är medier och internet ett slagfält för kriget. Kanske mer än det öppna landskapet i östra Ukraina. Det är ett intellektets och känslornas krig.

Det här har Putin förstått och hans beslutsamhet har just nu ett övertag mot västs mer tvehågsna inställning. Men tvehågsenhet är en del av demokratin. Så i grunden är det två olika samhällssystem som står emot varandra. Diktatur under Putin eller demokrati i de västliga staterna.

Det är en riktig analys när man säjer att hela Europa är inblandade i kriget. Kanske är det här ett riktigt världskrig. Där demokrati och ett öppet fritt samhälle står emot diktatur och förtryck av medborgarna.

Det finns andra frontlinjer i det här globala kriget. Vi har Israels övergrepp i Gaza och en eventuell front i Kina-Taiwan.

Men vi kan inte tillåta Putin att vinna. Det skulle vara en seger för Putin också om vi övergav det öppna, fria, demokratiska samhället för att bekämpa Ryssland. Det får inte ske.

Demokrati innebär att vi kommer att vara uthålligare och bättre långsiktigt men ha problem kortsiktigt. Demokrati är trögare än diktatur.

Vi måste ge vårt fulla stöd till Ukraina och vi måste vara beredd på att det här blir ett långsiktigt åtagande.