Venezuela är ett sorgligt exempel. Den spridda beskrivningen av historien är ganska tydlig. Maduro är en folkets fiende som störtat landet i kaos.

Men det finns andra sidor av historien också. USA betraktar Sydamerika som sin egen bakgård och man tillåter inga alternativa lösningar på hur länderna styrs. Historien är lång när det gäller USA s manipulation och övergrepp mot demokratiska eller socialistiska rörelser i regionen.

Kuba lyckades inte USA kuva helt. Men Allende i Chile fick man bort och han ersatte man med Pinochet. En beryktad diktator. Nicaragua fick sin frihetsrörelse, som motarbetats av USA. Men det blev ändå ett av Centralamerikas fredligaste länder. Argentina är ett av världens rikaste länder om man ser till naturresurser lider nu svårt av fattigdom och ojämlikhet. Skulder främst till USA har drivit landet över gränsen.

Nu är det Venezuela som är i skottgluggen för USA s imperialism. Det har säkert gjorts misstag av Venezuelas ledning genom Maduro och Chaves. Men har man en jätte i närheten som hela tiden söker störa, manipulera och förstöra är det inte lätt. Landet har kanske världens största reserver av olja. Det är dessa som Trump är ute efter.

Nu skyller man på att man vill stoppa knarkhandel och man stänger landet inne. Genom sjöröveri stjäl man oljelaster värda miljarder. Allt för att få bort en misshaglig ledare. Vi kan inte som världsmedborgare bara se på.

Vi måste tydligt ta avstånd från imperialism. Vare sig det är Putin som vill erövra. Ukraina. Kina som annekterar gränsområden som Tibet och Hong kong samt hotar Taiwan. Eller USA som styr och manipulerar länder i Centralamerika och Sydamerika.

Den här eran av Imperialism måste bort. Det internationella umgänget länder emellan måste styras av lagar och regler. Länder måste respektera varandras självständighet och integritet. Imperialism är ett system där det är makten som styr.

Jag förstår Julian Assanges kritik.

Skillnaden i kommunalskatt mellan rika områden och fattiga områden är absurd. Skillnaden beror på att rika människor med höga löner samlas i vissa områden medan människor med låga löner blir kvar i fattiga områden. Framför allt gamla människor med stora behov av omsorg.

Det här är en fråga som eliten undviker att ta i hela tiden. Eliten finns i huvudsak i rikaste området av alla. Stockholmsområdet. Det här är en form av korruption på gruppnivå. Makten gynnar sig själv. Inte som individer i första hand utan som grupp och som område.

För en del beslutsfattare är den här klyftan eftersökt. Det lockar högutbildade att flytta till det rika centrum. För en högutbildad är det här många tiotusentals kronor per år. Rakt ner i fickan. Samtidigt är ofta service och sjukvård bättre i Sveriges rikaste områden. Man har mer pengar att satsa och man har lättare att locka högutbildade.

Systemet är absurt orättvist eftersom det bygger på kolonialistiska tankar. Vinsterna från utnyttjande av naturresurser och naturrikedomar kommer mest från Sveriges fattigaste områden .Vinsterna från verksamheten hamnar i huvudsak i centrum. Den yttersta formen av kolonialism är kanske utsugningen av begåvade och högutbildade från fattiga områden till de rikaste. Hur många av Norrlands begåvningar och högutbildade bor numer i Stockholm. Vilket bidrar till att göra Stockholm rikt och Norrland fattigt.

Det är verkligen inte konstigt att det finns missnöje. Det är inte konstigt att missnöje som finns årtionde efter årtionde skapar klyftor och bitterhet. Det är inte konstigt att ytterlighetspartier får stort genomslag i de här områdena. Det konstiga är nog i så fall att områdena inte radikaliserats mer än vad de redan gjort.

Det här är ett globalt problem. Det är kanske det största problemet av alla just nu. Den växande ojämlikheten och klyftorna som växer. Det här var uppe i årets Nobelprisdebatt. Världen topphjärnor var fullt medvetna om det här problemet och att något måste göras. Vi har ju fått vår Trump och en hel del andra populistpolitiker som svar på ojämlikhet, klyftor och växande orättvisor.

Kina har aldrig varit ett öppet fritt och demokratiskt samhälle. Världens frihet krymper. Det blir svårare att andas.

Vi måste sluta låtsas som om Kina är ett vanligt land. Förtrycket är inte nytt. Det finns dessutom en expansiv, imperialistisk underton i förtrycket. Det är ett antal år sen man annekterade Tibet. Man jagade Dalai Lama på flykten och man krossade Tibets oberoende. Sedan har andra minoriteter förtryckts. Uigurerna har tystats genom förtryck och inrättande av koncentrations och hjärntvättningsläger. Oliktänkande har fängslats och försvunnit. Gui Minhai är en av många.

Sedan tog man över Hong Kong och succesivt har man kvävt området. Allt har blivit tyst.

Imperialismen i Kina är stark och man flyttar hela tiden fram sina positioner. Nu är det Taiwan som hotas. Världen och världens samvete har försvagats i och med att vi fått en korrupt pajas i vita huset.

Nu är det upp till oss människor att ta ansvaret. Se till att inte imperialism, egoism och girighet får ta över. Vi kan inte längre luta oss tillbaks och tänka att det är någon annan som skall klara det hela. Europa och Sverige måste stå upp för rätt och rättvisa. Det är där den goda vägen finns.

Det finns många aktörer som hävdar maktens rätt i dagens värld. Det är den mörka sidan.

Kina är en av dem.

Vi måste syna det här med skärmtid på ett skarpare sätt. Jag har under de senaste dagarna diskuterat med människor i min omgivning. Det är så mänga som mår dåligt. Det har blivit en epidemi. Framför allt är det oroande att så många unga och barn mår dåligt.

Vad gör skärmarna med våra liv. De stjäl vår tid och de matar våra sinnen med information och upplevelser. Ja inte riktiga upplevelser utan snarare underhållning. Egentligen kan man nog se det som ett missbruk.

Vad är människors verkliga behov. Vad är människors verkliga mål med livet?

Det finns en skillnad mellan kunskaper och visdom. Kunskaper är information som man matat in i hjärnan och sinnet. Vishet är information som bearbetats och integrerats i själva människan. Det har blivit en del av personligheten och finns som en del av beteendet. Information har blivit till kunskaper som integrerats med människans liv till en helhet. Människan har blivit vis.

Att hela tiden mata in information genom olika skärmar ger en stockning och passivisering av människan. Informationen måste processas, bearbetas och integreras av människan så att den blir till en del av livsuttrycket. För mycket av information och för lite av aktivitet skapar den här olyckliga stockningen.

Här finns ett verkligt problem med skärmar och skärmtid. Obalansen mellan input och output. En människa måste ha en balans mellan intryck och uttryck. Finns inte den drabbas man av stockning, passivisering och i långa loppet av depression.

Det finns två problem. Vi matas med alltför mycket av intryck samtidigt som skärmarna stjäl den tid som vi borde ha för att processa och integrera informationen med våra liv.

I samhället finns just nu ett stort missbruk av skärmar. Människor far illa av det här. Framför allt barn som inte hunnit utveckla ett riktigt liv utanför skärmarna.

Vi måste nu sluta vela och klart definiera skärmberoende som skadligt. Skolan borde vara föregångare och ta bort skärmarna från skolmiljön. Föräldrar borde undervisas om skadan med allt för mycket skärmtid för barnen.

Det är svårt eftersom frestelsen hela tiden är stor.Men blir vi mer tydliga med farorna så är det också ett stöd för föräldrar och lärare när de brottas med tillvaron i hem och skolmiljö.

Det är inte demokrati att förbjuda oliktänkande. Riktig demokrati innebär att det finns frihet att tänka och yttra sig. Vill man försvara demokratin så innebär det att man står upp för människor som ”har helt fel åsikter”.

Du kan inte försvara demokratin genom att bygga gränser och fängsla människor som fungerar annorlunda.

Vi omges numer av människor som vill ha hårdare tag, som vill inskränka, som vill fängsla och utvisa. Hur har vågen kunna bryta fram så kraftfullt. Varför kan inte debatten vara sansad och nyanserad. Vad är det som gör att vi fungerar som en mobb. Vi rider på känslovågor utan balanserande tänkande.

Först och främst tror jag att det är rädsla som i grunden driver det som skrivs och uttrycks. Rädsla är igen bra rådgivare. Det är inte heller i grunden rädsla överallt och hos alla. Det är i första hand rädsla hos de styrande. De som har stort inflytande över debatten. Det som ibland kallas etablissemanget.

Det är också ett problem med bristen på mångfald vad det gäller media och politiska aktörer. Det är den välbärgade urbana medelklassen främst i storstäder som dominerar. Problemen med våld och skjutningar finns i storstäderna och det är här rädslan för det okända, främst med muslimskt ursprung, är störst.

Det finns redan nu i Sverige mer än tillräckligt av lagar och mekanismer för att hålla ordning. Att vi dömer brottslingar som begår brott är okej. Men vi kan inte döma någon för deras religion eller åsikter.

Vi måste också bättre förstå den här tendensen att agera samfällt. Det som utvecklar sig till mobbningsbeteende. Någon frammanar en känsla och plötsligt driver den känslan en hel massa människor att följa efter. Vi måste alla förstå det här för att bygga upp ett inre motstånd när ”drevet går”.

Åsa Wikforss är mer än de flesta en del av ”vi mot dom tänkandet”. Här varnar hon för konspirationer i USA och Europa. Hon skapar en konspirationsteori för att varna för andra konspirationsteorier.

En konspirationsteori säjer i princip att det finns en dold agenda i mycket av det som sker. Förmodligen är det rätt. Det finns motiv för beslut och händelser som inte redovisas fullt ut. Det gäller nog många saker.

När partier planerar sina strategier så finns nog många hänsyn som inte redovisas fullt ut. Vad man väljer att berätta och när man samlar pressen till exempel. Allt för att få maximal effekt.

Vi skall nog inte vara så blåögda. Trump har på något sätt flyttat gränserna för hur man kan bete sig. Men är det någon som betvivlar att hans intresse för Venezuela och Grönland inte handlar om naturtillgångar.

Samma sak gäller Putin. Ingen behöver betvivla att det finns underliggande motiv bakom hans handlingar och utspel. Det handlar om att försvaga Europa och stärka honom själv.

Alla där ute vill oss inte väl.

Men sen är det upp till oss att stå emot. Om vi verkligen tror på det öppna, fria demokratiska samhället måste vi ha självförtroendet att fortsätta vara öppna och fria. För det är absolut den viktigaste egenskapen att försvara. Det är öppenheten och friheten som man angriper i första hand.

Det finns ett uttryck från en vis man. ”Du har slutgiltigt förlorat mot din fiende först när du själv börjar bete dig ( lika illa ) som honom”.

Vi klarar inte den här kampen så bra just nu. Det är hela tiden rop efter hårdare tag, ökad kontroll och övervakning. Det pågår hela tiden en jakt på politiker och partier som man anser inte håller måttet. Man plockar fram vinklingar och berättelser som kommer fram för att misskreditera andra.

Det krävs lugn och självförtroende för att fortsåtta hävda öppenhet och demokrati.

Samtidigt finns ett tryck på att Europa skall ta efter Ryssland och Kina för att bli ännu mäktigare, starkare och tuffare. Det är fel väg att gå. Putin, Trump, Netanyahu och även Kina hävdar maktens rätt. Europa bör hävda rättens och rättvisans rätt. Det finns internationella lagar och det finns institutioner som skall upprätthålla lag och ordning. Det är där vi måste lägga vår kraft.

När det är fler mörka krafter som försöker förvanska verklighetsbeskrivningen och sprida illusioner och lögner ställer det högre krav på oss. Både som individer och samhällen.

Här slätar Håkan Boström över problemen. Problemen är stora i Sverige också och de växer. Man kan mycket väl hävda att de problem vi ser med gängkriminalitet och skjutningar är en funktion av växande ojämlikhet.

Det går just nu åt fel håll överallt. Ojämlikheten växer. Och tillväxttakten vad gäller ojämlikhet accelererar.

Efter att muren och kommunismen föll försvann motkrafterna. Kommunism och socialism blev närmast skällsord. Liberalism och marknadsliberalism fick fritt fram och har kommit att dominera vår tid. Det har blivit till en frihet för rika och inflytelserika att ta för sig på bekostnad av fattiga och maktlösa.

Skall vi överhuvudtaget kunna rädda den nuvarande ekonomiska världsordningen så måste motkrafterna bli mycket starkare. Vi talar då om olika typer av fackföreningar, andra organisationer och kooperativ för att stötta fattiga, politiska partier som finns för fattiga och underklassen, medier med en tydlig profil att se och förstå de fattiga. Här finns idag gigantiska hål efter årtionden med marknadsliberal dominans.

Även den här planetens rika förlorar på en ojämlikhet utan kontroll. Det finns ett direkt samband mellan våld och instabilitet och stor ojämlikhet. Ser man historiskt så kan man nog se att civilisationers och samhällens kollaps föregåtts av växande klyftor. När aståndet mellan eliten och de vanliga människorna blivit för stort har samhället slutat fungera. Man jobbar inte längre mot samma mål. Man börjar aktivt motarbeta vaeandra och då är revolterna inte långt borta.

Så växande ojämlikhet är första steget när vi går mot större klyftor och större oförståelse. Nästa steg är ett samhälle som fungerar allt sämre eftersom vi inte längre strävar mot samma mål. Därefter kommer utvecklingen att gå mot mer våld och någon form av våldsam upplösning.

Risken för krig ökar också. Det har alltid varit en strategi hos styrande eliter att skapa sig yttre fiender, för att bygga en inre sammanhållning när samhället krackelerar.

Så Håkan Boström underskattar problemen med växande ojämlikhet. Kanske är det ett uppdrag han har som ledarskribent på en liberal/marknadsliberal tidning.

Här finns ett verkligt hot mot demokrati och ett öppet fritt samhälle.

Växande ojämlikhet. För enligt den senaste rapporten växer ojämlikheten och ändå värre är att takten i växande ojämlikhet accelererar.

Klarar inte det öppna demokratiska samhället av att hantera det här kommer demokratin att försvinna.

Siffrorna är absurda. Den rikaste delen av jordens befolkning, ungefär lika många som bor i Gävle, äger mer än den fattigaste hälften. Dessutom växer ojämlikheten och ökningen i ojämlikhet accelererar.

Ser man på klimatkrisen så är siffrorna ungefär likadana. Den fattigaste delen av befolkningen orsakar lite problem, medan man står för allt mer utsläpp av co2 ju rikare man är.

Orättvisorna är hisnande. Varför klarar inte demokratin i demokratiska länder av att hantera det här. Människor är i grunden egoistiska och tänker på sig själv. Men jag tror inte att det är hela sanningen.

De människor som lever i toppen av inkomst och förmögenhetsligan har oproportionellt stort inflytande vad gäller tolkningsföreträde. De bestämmer i hög grad över medier och verklighetsbeskrivning.

Vi måste nu inse att kontrollerar man verklighetsbeskrivningen så kontröllerar man samhället och opinionen. Det är ett mycket effektivare sätt att kontrollera och styra människor än genom våld och hot om våld.

Det är ett begränsat antal människor som dominerar medier och opinionsbildning. Det är välbärgade och rika som finns som ägare och styrande i de tyngsta medierna. Det gäller i Sverige och i de flesta länder. Det finns ingen vilja hos de här människorna att ta upp frågor om klass och orättvisa inkomst och förmögenhetsförhållanden. Grundinställningen är marknadsliberal.

Vänstern har glömt sin roll som förkämpe för jämlikhet och rättvisa. Man har drunknat i wokefrågor och frågor om minoriteters rättigheter.

Det är väldigt få inom demokratiska samhällen som bryr sig om fattigdom och ojämlikhet.

Vi står inför en omfattande global revolt mot ojämlikhet och orättvisa om vi inte gör någonting. Dessutom finns det tydliga samband på så sätt att det är de rikaste människorna som orsakar de största problemen vad gäller klimat och miljö.

Någonting måste göras.

Liberaler och marknadsliberaler stöder sig ofta på två fenomen när man hävdar att ojämlikhet är bra eller åtminstone inte dåligt.

Det första fenomenet är nedsippringseffekten eller som det ibland beskrivs ”den fattige lever på smulorna som faller ner från den rikes bord”. Blir någon rik så är det bra för alla för rikedomen sprids.

Det andra fenomenet är berättelsen om klassresan. Vi är ojämlika men alla har chansen att göra klassresan och bli en del av de rika och överklassen. Det är det fenomenet som behandlas i den här artikeln. Här kallas det persistens. Alltså man blir kvar i den klass man startade i. Och forskningen visar tydligen att rörligheten minskar just nu.

Ojämlikheten i samhället har ökat stadigt i Sverige de senaste årtiondena. Klyftan har ökat påtagligt mellan storstad och landsbygd samt mellan ”Svenskar” och Svenskar med invandrarbakgrund. Liberaler har inte varit bekymrade över det här och man hänvisar hela tiden til de fenomen som redovisats tidigare.

Men fenomenen löser inte problemen med ojämlikhet. Nedsippringseffekten fungerar bara på kortare avstånd. Samlas många rika och superrika i en storstad eller i ett mindre samhälle så kommer just det samhället att bli rikare. Men inte andra samhällen på längre avstånd och framför allt inte hela landet.

Myten om klassresan är just en myt. Den är jämförbar med myten om att du blir rik om du spelar på hästar eller fotboll. Syftet med just den här typen av myter är just att hålla befolkningen lugn. Man vill inte att människor skall känna absolut hopplöshet utan ändå ha hoppet om en bättre framtid. Myten om att kunna göra en klassresa.

Vi måste nu i Sverige byta politik och inse faran med de stora klyftorna och den stora och växande ojämlikheten. Annars kommer landet att bli mer och mer instabilt och våldsamt.

Det finns ett genuint missnöje med etablissemanget. Det är inte alltid lätt att klart definiera vad det beror på. Men det är verkligt och det är viktigt.

Det kanske är en sida av egoismen som gör att man gynnar de människor som finns i närheten. De människor som liknar en själv och tänker som just jag gör. För det handlar i samtliga fall om att stärka centrum och samtidigt låta periferin förfalla.

Man kan också beskriva det som att makten samlar mer makt och rikedom. För det krävs så klart makt för att fatta beslut om att tillsätta tjänster som finns som skydd för makten och maktens människor i sig.

Drivkraften är egoism som tillsammans med makt skapar den här situationen.

I en centraliserad verksamhet känner makten i centrum ett behov av att kontrollera och styra verksamheten på avstånd. Kontroll, uppföljning, dokumentation och styrning blir viktiga för makten i centrum. Ute på fältet blir det här till byråkrati som tar energi och tid från den egentliga verksamheten. Allt blir ineffektivare och arbetsglädjen kommer att försvinna. Det här är en funktion av centralism.

Det är bra att man uppmärksammar de här olägenheterna. Här finns en grundläggande motsättning i samhället. Den mellan centrum och periferi. Det är bra att det uppmärksammas politiskt och får ett genomslag politiska budskap hos olika partier. Att man i sina budskap hamnar närmare människors vardag.