Vi får inte ge upp. Det är en av illusionerna. Att det inte lönar sig att kämpa för det goda. Vi får inte falla för det.

Sen går utvecklingen alltid i cykler. Det är framsteg som följs av bakslag som sedan åter följs av framsteg.

Vi får inte heller glömma att det var växande problem och växande ojämlikhet som gjorde Trump möjlig. Det var inte en samling idioter som helt utan anledning röstade fram Trump. Vissa skribenter verkar föredra den förklaringen. Sanningen är snarare att stora delar av världen hamnat utanför utveckling, hopp och framtidstro. De har röstat mot det styrande etablissemanget. Den vågen har Trump och en del andra populistpolitiker ridit på.

Vi måste lära oss av det som hänt. Inte ge upp. Det går inte att lämna stora delar av befolkningen utanför. Det går inte att försumma stora delar av landet. Då blir motsättningar allt för stora och klyftorna allt för djupa.

Demokratin hade börjat förfalla redan före Trump. Delaktigheten hade tunnats ut och centralismen varit stark.. Vi måste återuppväcka en decentraliserad demokrati. Vi måste öka jämlikhet mellan olika områden och grupper av människor. Det gäller framför allt klyftan mellan storstad och landsbygd samt klyftan mellan ”Svenskar” och ”Svenskar med invandrarbakgrund”.

Däremot är utvecklingen bland det styrande etablissemanget med krav på hårdare tag och ökad kontroll av medborgarna en farlig återvändsgränd.

Nej det finns inget utrymme för hopplöshet och handlingsförlamning. Vi måste hela tiden fortsätta kämpa för det goda och det ljusa.

Vi måste finna balansen mellan input och output. Mellan intryck in och att leva ut de känslor och intryck som lagrats. En aktivitet som är utgående.

De flesta människor har problem med den balansen. Vår tid framför olika skärmar är ett tecken på det. Sitter vi framför en skärm så innebär det att vi samlar på oss intryck. De insamlade intrycken måste balanseras av utåtriktad aktivitet. Annars blir vi sjuka på ett eller annat sätt.

Den människa som här beskriver sitt problem led förmodligen av det här tidigare. Allt för mycket som gick inåt och alltför lite utagerande verksamhet. När hon sedan fick och följde rådet att bli mer utagerande i en konstant aktivitet så började hon må bättre.

Men det är nog dags att ta nästa steg i förståelse av världen. Minska ner på sin input och få till lite bättre aktiviteter att lägga sin tid på. Det finns helande verksamheter. Skogspromenade,r utan att ha någonting i öronen, är helande. Man skall lyssna till skogens ljud av vind och tystnad. Inte en ljudbok. Det finns andra helande aktiviteter som till exempel sång och dans. mindfulness och yoga bygger också upp en fungerande kropp och en fungerande själ.

Men livet blir svårt när frestelsen är så stor vad gäller innehållet i olika skärmar. De skapar ett överflöd av intryck som vi har svårt att hantera. Skärmarna stjäl dessutom vår tid och hindrar oss därför att ägna oss åt aktiviteter som helar.

Vi måste komma till insikt någongång att missbruk av skärmar är lika skadligt som missbruk av alkohol eller narkotika.

Depression och ångest är en direkt följd av obalans mellan input och output. Framför allt så måste vi skydda barnen så att de inte bygger upp farliga vanor att tillbringa allt för mycket tid framför en skärm.

Vi måste lämna den absurda motsättningen. Det som ekonomerna ser som det högsta goda står i direkt motsättning mot vad natur och klimat kräver. Vi måste bestämma oss för vad som är överordnat och vad som är det mindre viktiga.

För ekonomer är tillväxt önskvärt. Ja kanske till och med nödvändigt. Men evig tillväxt är omöjligt i ett stabilt system. Det finns system som fungerar långsiktigt där tillväxt är en del av utvecklingen. Tillväxtfasen bryts alltid då av en kollaps.

Tillväxtfas följt av kollaps är väl vad som väntar om vi inte gör någonting. Men skall vi inta ha högre ambitionsnivå än det? Borde vi inte försöka skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Där mänskligheten har ett bra liv. Där naturen får utvecklas på ett positivt sätt utan att på olika sätt förstöras av mänsklig inblandning.

Kapitalismen eller den fria marknaden skapar överflöd av varor och välfärd. Men den saknar helt förmåga att fördela välfärden på ett jämlikt och rättvist sätt. Den skapar rika individer, grupper och områden. Samtidigt finns stora grupper och områden som förblir fattiga. Vi får friktion och konflikt mellan de här grupperna.

I grunden beror det på vilka drivkrafter som man släpper fram. Får egoism och girighet styra får vi det samhälle vi har nu. Låter vi ansvarstagande och medmänsklighet vara de egenskaper som styr utvecklingen så får vi ett annat samhälle.

Det är en slutsats som är enkel men samtidigt svår att genomföra på samhällsnivå.

Vi måste helt enkelt tänka nytt. Skapa ekonomisk världsordning 2.0. Där vi på allvar ifrågasätter det som anses självklart i nuvarande världsordning. Här kommer ekonomisk tillväxt som en av de första sanningar vi måste ifrågasätta. Helt enkelt ställa frågan ”Varför ekonomisk tillväxt anses viktig”?

Sen fortsätta analysen. Här kan säkert Marx teorier vara till inspiration. Men mycket tänkande återstår.

Nu är vi återigen tillbaks till temat verklighetsbeskrivning. Här förklaras på ett bra sätt hur den Ryska verklighetsbeskrivningen ser ut. Att krig på något sätt är en del av vardagen. Som det beskrivs här startar ett krig inte med en krigsförklaring. Det är en del av det vardagliga umgänget mellan länder.

För Ryssland verkar det alltid vara en kamp mellan Ryssland och omgivningen. Endera är man en del av den Ryska sfären eller så är man fiende. Det innebär inte att det alltid är krig, men det är alltid en kamp. Våld och krig är bara en fortsättning och förstärkning av den kamp som alltid pågår.

I den Ryska verklighetsbeskrivningen är Ryssland en underdog som slåss för att bli respekterad. Någonting som man aldrig uppnår. Därför tar kampen aldrig slut. Det påminner lite om tankarna i gängen och om motiven för gängkriminalitet. Man slåss för att få respekt. Något som det vanliga livet inte ger.

En spegling av det här visar på vår Västeuropeiska verklighetsbeskrivning. Vi ser på oss som överlägsna. Vi vill kanske hjälpa andra grupper och raser. Men vi ser dem inte som jämlikar. Vi vill ha goda relationer till människor i Afrika eller i Ryssland. Men det är vi som är eliten. På så sätt medverkar vi till att skapa konflikter Kolonialism är en konsekvens av det här tänkandet. Vår verklighetsbeskrivning där vi alltid är den överlägsna parten medverkar till att skapa klyftor, friktion och våld. Det gör det även när vi vill andra väl.

Den Ryska självkänslan är skadad och man kräver upprättelse. Sen är frågan hur djupt den här känslan går på folkdjupet. Finns det någon kraft som vill byta ut Putin mot en ny ordning. Finns den oppositionen någonstans och kan den få någon praktisk betydelse.

Eftersom vi i väst är fienden som inte respekterar Ryssland så finns det inte mycket vi kan göra för att hjälpa. Vi kan stötta den opposition som finns, men risken är hela tiden att hjälpen blir till en dödskyss.

Det kommer att ta tid. Krigstillståndet kommer att vara långvarigt. Sedan måste vi i väst arbeta med våra egna vanföreställningar. Vår nedlåtenhet mot andra människor och länder skadar. Vi måste ta itu med kolonialismen och vårt stöd till Israel och Israels behandling av Palestinierna.

I grunden handlar det som händer nu om en kamp för att få bort verklighetsbeskrivningar som skadar och förstör. Det handlar om tankar om överlägsenhet och elitism. Samt på andra sidan Rysslands kamp för att få respekt där man är villig att ta till vilka medel som helst för att nå dit.

Lite konstlad logik i den här ledaren. Men man konstaterar att det är omöjligt att försvara en civilisation som hamnat på fallrepet. Ett konstlat försvar kan inte rädda situationen.

Med konstlat försvar menar man att man försöker utesluta impulser utifrån. Det kan handla om immigration eller kulturutbyte och utbyte av ideer.

Det är nog sant för när kulturerna fallit har det berott på inre förfall. Framför allt har eliterna korrumperats och tagit en allt större andel av det överflöd som producerats. Man har gått från ett inkluderande samhälle där alla vunnit på att samhället utvecklats. Det har ersatts med en ordning där de sämst lottade allt mer blivit förlorare. Klyftorna har vidgats och det har till slut krävt kontroll och förtryck för att hålla ihop samhället. Det har i hög grad blivit vi mot dom.

Mikael Wiehe har träffande beskrivit det här i Cheops pyramid.

Det man i den här ledaren inte förstår är att DN, Johan Norberg och Timbro alla är delar av det gamla. Man slåss för att behålla en kultur som håller på att krackelera. De är alla delar av den elit eller det etablissemang som korrumperats. Klyftorna till dem som finns utanför bubblan har succsesivt blivit allt djupare.

Det är eliten och etablissemanget samhälle som håller på att dö. Det kan ske genom att de styrande blir allt mer repressiva eller genom att någon yttre kraft utnyttjar sammanbrottet och svagheten för att ta över. Man skulle kunna se Trump som ett sådant yttre hot som kommer eftersom samhället försvagats genom ett inre förfall.

Ett samhälle eller en demokrati faller samman när tillräckligt många tappat tron på det och framtidstron..

Boken från Johan Norberg och den här ledaren är inte tillräckligt genomtänkta. Framför allt vill man inte inse sin egen roll som försvarare av någonting ohållbart.

DN befinner sig närma själva kärnan i storstadsetablissemanget. Vill man se den ena sidan i det polariserade landskapet så bör man läsa DN.

Här hänvisar man till tonårsperspektivet och det är intressant. För det finns ganska mycket av tonårsperspektiv i etablissemanget. Åtminstone i den mer wokeinspirerade progressiva delen.

Tonårstiden innebär att du skall frigöra dig från dina föräldrar. Det är en tid där man är självupptagen och självisk. Man är sett ur omgivningens perspektiv jobbig. Man vill ha frihet utan ansvar. Övertygad om att ha rätt och föräldragenerationen har fel.

Det är en nödvändig frigärelse för att kunna utvecklas till en fullvärdig människa. Det är en tid där man samlar kunskaper, men där kunskaperna inte utvecklats till visdom. Man kan definiera visdom som ett tillståd där kunskaper förädlats och integrerats som en del av personligheten. Kunskaper har blivit till en del av livet.

Just det här med själviskhet och självupptagenhet är en del av etablissemanget. Man har varit och betett sig som tonåringar. Det kan ju delvis bero på att tonåringar flyttat från landsbygden och mindre städer till Stockholm. Tonårsattityden tar man med sig. Och så genomsyrar den attityden hela gruppen och tidsandan.

Vi har haft populära slogans som illustrerar det här.

Satsa på dej själv.

En liberal har fötter, inte rötter.

Vi har haft teoretiska skapelser som GAL-TAN. Man talar där mycket om inselsmännen. Här finns en nedlåtenhet och ett förakt för ”dom andra”.

Det är dags att hela den här gruppen växer upp nu och inser att tonårsattityden skadar och polariserar. Det finns inget utrymme för den här nedlåtande attityden. Det finns klokhet och dumhet överallt i samhället. Det måste man vara ödmjuk inför. Var inte så jobbigt självsäker på att du alltid har rätt. Det finns många parspektiv och erfarenheter.

Samtidigt är tonårstiden viktig för att man skall utvecklas till en riktig människa. Men det är bara ett av stegen dit. Man får inte fastna där.

Den välbärgade urbana medelklassen har blivit en överklass i lightutförande. Klassklyftorna växer i Sverige. Landet har succesivt blivit ett hemskt land.

Egentligen är utvecklingen global. Det har att göra med den tekniska utvecklingen och den politiska. Vi har rationaliserat och globaliserat tillverkningsprocessen. Industri och jordbruk har ganska kraftfullt minskat arbetskraftskostnaden. Arbetarklassen har tunnats ut och tappat i makt. Man har fått allt mindre av den kaka som genereras när samhället snurrar på.

En allt större del av de totala inkomsterna faller ut som inkomst av kapital. Det har gynnat kapitalägare. De som redan har skall vara givet. Det spiller också över i närliggande grupper. Vi har fått rika hotspots. Där har den välbärgade urbana medelklassen gynnats.

Vi lever just nu i ett stort, globalt systemfel. Det skapas överflöd och rikedomar. Men världen klarar inte av att fördela överflödet på ett rättvist sätt.

När rikedomarna fördelas som ersättning för arbete så finns det en fördelande effekt ut bland många. Speciellt om det finns fackföreningar med makt att föra arbetarnas talan.

Men när de huvudsakliga inkomsterna faller ut som inkomst av kapital så finns nästan ingen jämlikhetsskapande effekt i systemet. De med mycket kapital tar en stor del av vinsterna och inkomsterna av kapital. De som saknar kapital får ingenting alls.

Så får vi en värld av skenande ojämlikhet och orättvisa.

Skall vi reformera det här systemet så måste medvetenheten om orimligheterna bli mycket större. Men vi har dominerats av marknadsliberala medier och politiker. Vi måste få en mycket större variation. Framför allt så måste vänstern skärpa till sig ordentligt och börja ta klassfrågorna på allvar. Den marknadsliberala verklighetsbeskrivningen måste ifrågasättas.

Vi står inför ett vägval. Mellan en mer fredlig väg där man försöker åtgärda problemen med reformer. Klarar vi inte det så kommer utvecklingen att bli mer våldsam. Vi kommer att få se revolter.

Årets mörkaste dag. Den varar till i morgon, sen blir allt sakta ljusare. Vi måste leva med det här också. Mörkret måste finnas för att vi skall se och uppskatta ljuset.

Det finns människor som lever där i gränslandet mellan det fördolda och den ytliga vardagen. Här beskriver Patti Smith det som en puckel. Vilket antyder att det är någonting jobbigt. Att se och förstå det andra inte ser är jobbigt. Man ställs på något sätt utelämnad och naken i regn och blåst. Men det finns förstås ingen flykt eller återvändo till ett påpylsat mer skyddat liv.

Det som återstår är ett ansvar att berätta. Man lever med en plikt att berätta för alla om gränslandet där man får glimtar av den andra sidan. Det skapar ett behov av att berätta och att visa. Hela Patti Smiths liv har genomsyrats av behovet att förmedla erfarenheter och upplevd kunskap.

Det finns ett halft igenkännande av likasinnade människor. Man ser och känner igen, Hjorden är den grupp som sugs in av kraften från den andliga närvaron. Det blir till en magnetisk utstrålning som suger åt sig människor som länner magnetismen.

Det är inget lätt liv att leva. I gränslandet mellan det andliga och det vardagliga. Där utsattheten och nakenheten gör att man ser och känner allt för mycket.

Han Kang, den Sydkoreanske författarinnan känns som en syskonsjäl till Patti Smith. Behovet att berätta och att uttrycka sig delar båda. Känsligheten och det höga priset för att befinna sig i rampljuset delar de också.

De är förelöpare som visar att väven mellan det fördolda och vardagslivet börjar förtunnas. Man skapar bryggor mellan de två verkligheterna och medverkar till att en dörr så småningom kommer att öppnas.

Vi andra har ansvaret att lyssna in och vara förberedda. Att bli en del av hjorden.

Det här med kampen för att rädda klimatet har passerat olika faser. När medvetenheten hos människorna ökat. Det har hanterats på olika sätt hos de grupper som styr samhället.

Vi hade till en början en lång fas där medvetenheten om problemet sakta byggdes upp. Forskare världen över byggde sakta upp kunskaper för att en majoritet till slut skulle vara övertygade om att utsläpp av klimatgaser till atmosfären låg bakom den globala temperaturökningen.

I den här fasen fick man slåss mot klimatskeptiker. Det tar tid att övertyga den allmänna opinionen.

Efter problemen med klimatskeptiker kom kampen mot hycklarna. De människor och makthavare som insåg att mänskligheten påverkade klimatet, men ansåg att det var andra som var ansvariga. Inte jag själv eller den grupp som jag tillhör. Vi lever fortfarande i ett storskaligt hyckleri. Man hävdar att mitt bidrag av klimatstörande gaser till atmosfären betyder så lite att det är försumbart. Hyckleriet har också tagit sig mer storskaliga politiska uttryck genom att man till exempel vägrar se flygets roll medan man samtidigt anklagar rapande och pruttande kor för att förstöra klimatet.

Hyckleriet har korrumperat klimatarbetet. Speciellt det hyckleri från rika inflytelserika grupper som hela tiden pekar ut andra som syndabockar. Det har funnits en tydlig tendens att den välbärgade urbana medelklassen fokuserat på frågor som berör jordbruk, våtmaker och skogsbruk. Samtidigt har man vägrat rikta åtgärder mot överkonsumtion och flyg. Vilket är den välbärgade urbana medelklassens skötebarn. Det här har inneburit att initiativkraft och energi har gått till konflikter mellan olika grupper istället för att satsas på att rädda klimatet.

När klimatabetet korrumperats av att grupper behandlat frågan egoistiskt har det öppnat dörren för nästa steg. Det rena sabotaget. Man fattar beslut som man vet kommer att öka problemen. Man fattar beslut som visar på förakt mot de människor som drabbas. Ibland undrar jag om det är fossilindustrin som varit aktiv och regisserat utvecklingen. Att man medvetet styrt över uppmärksamheten från de primära problemen som handlar om utsläpp av fossilt kol till atmosfären. Man har styrt medias och politikers uppmärksamhet mot sekundära problem, som hör ihop med jordbruk och skogsbruk. Från storstad till landsbygd. Det finns ju många som gärna vill att det skall vara så. Men vi kommer inte någonvart om vi inte angriper de primära problemen. Dessutom skapar man motsättningar mellan grupper som förlamar arbetet.

Nu finns grupper som medvetet saboterar klimatarbetet. Trump är väl den tydligaste och mäktigaste representanten för denna grupp.

Det gäller nu, som hela tiden, att vi reser oss och tar ansvar. Det har hela tiden handlat om felaktigt mänskligt beteende. Vi vägrar att ta ansvar för helheten och för planeten. Det är de fattigaste och mest utsatta som drabbas hårdast. Det är de rika som förstör mest. Eller jag kanske skall skriva att det är vi rikaste som förstör mest.

Vi måste alla ändra vårt beteende och sluta förstöra klimatet.

En hygglig eller två hyggliga beskrivningar av etablissemanget. Det etablissemanget står för är storstad och marknadsliberalism. Det finns dock en progressiv del av etablissemanget som fastnat i wokefrågor.

Det är vänsterns del av etablissemanget. För wokefrågorna har i grunden inte ifrågasatt etablissemanget. Det har på något sätt varit ett sätt att fånga upp vänster och mer progressiva utan att hota själva maktstrukturen. Wokefrågorna var aldrig något hot mot de etablerade maktstrukturerna.

Däremot har etablissemanget hela tiden styrt uppmärksamheten bort från rena klassfrågor. Frågor om växande ojämlikhet och växande orättvisor i samhället har man medvetet sopat under mattan.

Etablissemanget har frammanat en politik som skall gynna dem själva. Storstad och välbärgad urban medelklass har gynnats och privilegierats. Landsbygd och människor med invandrarbakgrund har hamnat på efterkälken.

Etablissemanget har i hög grad haft tolkningsföreträdet under den här perioden. Därför har missnöjet kunnat växa i det tysta. Det har aldrig funnits etablerade medier som velat lyfta ojämlikheten och orättvisan. Det är väl vänstern och de intellektuella som svikit mest. Man har snöat in på wokefrågor samtidigt som man varit upptagna med jobbkarriårer och bostadskarriärer.

De som sett lyssnat och fångat in det befogade missnöjet har funnits på högerkanten. Så har det blivit som det blivit.

Jag lyssnade på en äldre systemkritiker, på vänsterkanten, här om dan. Han hade vid ett tillfälle fått frågan om han var en insider eller outsider. För är du en outsider kan du fortsätta vara en systemkritiker. Men du har liten makt att omsätta dina tankar i praktisk politik. Vill du vara en insider med outsideråsikter kommer systemet att spotta ut dej. Det är långsiktigt omöjligt att långsiktigt verka i systemet med åsikter som hotar själva systemet. Det är väl anledningen kanske till att etablissemanget har konsensus när det gäller de viktigaste tankarna och ideerna. Alla som blir kvar likriktas.

Etablissemanget är den styrande maktordningen. Den hotar demokratin eftersom det är så svårt att rösta bort den. De progressiva och vänstern har djupt svikit de fattiga och underklassen. Här måste komma en skärpning. Större aktivitet och större medialt inflytande krävs för att störta etablissemangets inflytande. Det är också vad som krävs för att få liv i demokratin.