Kolonialismen är fortfarande levande. Den omtalas inte som levande begrepp. Men det är i hög grad kolonialism som formar vår värld. I grunden handlar kolonialism om att vissa grupper och områden blir rika på andras bekostnad. Kolonialism handlar om regional orättvisa.

Det är väl det sam varit typisk för vår tid. Vi har fått rika hotspots och stora fattiga områden som hamnat efter i utvecklingen. Numer har klyftan även ökat inom länder. Tidigare så fanns klyftan i första hand mellan länder och mellan kontinenter . När numer stora klyftor även finns inom länder får de med automatik politiska konsekvenser. Människor inom länder röstar ju i samma politiska val.

Här har det politiska etablissemanget haft svårt att fånga upp de här motsättningarna. Man kanske inte heller vill lyfta de här frågorna eftersom majoriteten av de som har inflytande finns i de gynnade områdena.

Nu har de här motsättningarna ändå hamnat högt upp på den politiska agendan. Men det är i huvudsak cyniker och populister som fångat upp det befogade missnöjet. De etablerade partierna har snarare jobbat för att begrava frågan än att lyfta den.

En viktig del i den kolonialistiska strukturen är att råvaror betalas allt för lite. Det innebär att bönder och lantarbetare är en utnyttjad och förtryckt del av befolkningen. Det gäller i alla länder, globalt. Men det blir mer påtagligt i fattiga länder än i rika länder.

Bönder som producerar kakao och kaffe är exploaterade och fattiga. De multinationella företagen som köper och exploaterar råvaran är däremot rika. Rikedomar som huvudsakligen hamnar i rika hotspots. Framför allt rika storstäder i rika länder.

Kolonialism måste bekämpas. Det är ett primitivt, hemskt system att fördela den här planetens rikedomar.

Vi måste återupprätta rättvisan i världen. Då måste kolonialismen bort. En konsekvens av att världen är så orättvis är att det blir väldigt svårt att genomföra förändringar. De förändringar som behövs för att rädda klimat och miljö till exempel.

Jag går regelbundet på gym. Det är kommunens gym så på samma ställe finns många ungdomar som gör sina gympalektioner där.

Det är jobbigt att se den desperata sociala situationen i mångas ögon. Jag tackar min gud för att jag kommit över ungdomsstadiet. De känner den sociala pressen och använder mobilen för att slippa ögonkontakt. Det är så sällsynt att se spontan glädje.

När jag tänker efter var det många känslor som gick genom kroppen när man var ung eller barn. Jag inser att jag nog ändå tillhörde en privilegierad grupp. Jag var aldrig ensam eller mobbad. Men man bar ändå hela tiden på oron över att vara annorlunda. Man är så mån om att inte sticka ut. Man ville absolut inte vara den som uppmärksammades på fel sätt.

Jag hade det nog ändå ganska lätt. En liten skola på landet. De andra barnen kom från hem där föräldrarna var bönder eller hantverkare. Senare kom en hel del barn från ett närliggande brukssamhälle. De var bråkigare och inte så lättlärda. Så någon form av social klyfta fanns det. Men vi accepterade varandra utan prut.

Jämfört med dagens skolvärld var nog problemen små.

Vi är nog inte hjälpt av tillgängligheten av skärmar. Konkurrensen om uppmärksamheten blir så stor. Skärmarna stjäl vår tid. De är tidstjuvar. Där finns nog det största problemet.

De är en tillflykt när man vill smita från en jobbig social situation. Men det kanske krävs jobbiga sociala situationer för att man skall komma bort från ensamheten. Det var nog ändå lättare förr.

Det kanske viktigaste vi kan göra som människor är nog att bekämpa ensamheten. För oss som inte lider av den så är det ganska enkelt att bara uppmärksamma våra medmänniskor. Att säja hej och fråga hur är det med dej idag. Se, fråga och lyssna.

Ett liv i tjänande som inte är svårt och komplicerat.

Hur ska vi leva när vi lever på randen till undergången. För det gör vi. Vad är livets mål och mening? Här är en poet som anser att man gott kan leka och lattja mitt i allvaret.

Jag ger honom rätt. Det är inte verklighetsflykt. Det är ett sätt att förbli vid sina sinnen när egentligen allt är mörker.

Skall vi lära oss att leva i verkligheten inte i lögnen, illusionen eller i en fejkad verklighetsbeskrivning kan det bli tungt. Då måste man lära sig att mitt i steget skratta, skämta och leka. Man ser mörkret i ögonvrån, men i stunden skrattar man. Det är ett sunt sätt att leva.

Det sättet att leva bygger egentligen på en tro att allt ordnar sig. Men för att saker skall kunna bli bättre så måste man slåss mot det som fördärvar. Man måste gå ”all in” för att rensa bort det gamla usla. Friktion, kamp och konflikt är en nödvändig del i att bygga en ny bättre värld. Vi får inte vara konflikträdda.

Men vad är det då vi skall slåss för. Det är inte det rent materialistiska. Vi har redan allt vi behöver och mer därtill. Vi måste däremot slåss för en bättre fördelning av resurserna. Vi måste slåss för en värld där vi inte tar ut mer än vad världen klarar. Just nu vräker vi oss fram och förstör allt som är viktigt. Sedan måste vi återupprätta rätten och rättvisan.

Det verkligt viktiga finns dock inte med i det jag nyss beskrivit. Utan det är att vi som mänsklighet får en tillväxt i den inre mognaden. Att vi växer som människor. Vi inser att det finns inte vi och dom. Det finns bara vi. På ett inre plan finns ingen åtskillnad. Hittar vi dit återfinner vi lugnet och glädjen.

Det är det lugnet och den glädlen som kan få det yttre uttrycket i lek och skratt.

Varför är det så svårt att vara glad för de här rubrikerna? Det är så svårt att tro på ett lyckligt slut på det här. Israel är ett land som gjort lögnen till en dygd. Trumps rykte finns väl där någonstans också.

Det finns en oroande tanke att Israel fejkar fred för att få loss den kvarvarande gisslan. Sen brakar helvetet loss på allvar.

Folkmord skall ingen komma undan med. Vi har nu tydliga brottslingar mot mänskligheten. Vi har Putin i Ryssland och vi har Nethanyau i Israel.

De här männen är inte bara skyldiga till mord, folkmord och brott mot mänskligheten. De har även korrumperat hela världen. Vi måste nu återupprätta rättsmedvetenheten och rättvisan i världen.

Det har varit hemskt att skåda spelet i media. Det är framför allt Israel och israelvänliga grupper som regisserat det som visats och beskrivits. På andra sidan har det funnits aktörer som kämpat för att sanningen om folkmordet inte skulle sopas undan. De aktörerna har varit starka men inte släppts fram i den etablerade politiken eller i etablerade media. Åtminstone inte i Sverige, USA eller England. Klyftan har verkligen lysts upp. Vi har kunnat beskåda båda sidor.

När det handlar om folmord finns ingen neutarlitet eller relativitet. Folkmord är ondska i praktisk handling och alla måste fördöma det.

Det kan finnas något bra med det som hänt och det är just det att etablissemanget blivit avklätt. De kan aldrig återta förtroendet igen. Aldrig fullt ut.

Fred i Gaza borde utmynna i glädjerop. Men tvivlen och misstänkdamheten är för stor. Vi får se men Palestinierna behöver verkligen vårt stöd och vår omtanke.

Tillväxt har blivit till ett mantra. Vi kan inte angripa begreppet och tänkandet utifrån önsketänkande. Vi måste förstå och vi måste gå försiktigt fram.

Men evig tillväxt är en utopi. När vi i naturen har ett system med tillväxt som är okontrollerad avbryts den tillväxten alltid av en kollaps. Det är egentligen de två alternativen vi har. Det första är en okontrollerad tillväxt som bryts av en kollaps. Det andra alternativet som är mer avancerat är att vi kontrollerar användandet av resurser så att vi aldrig går över gränsen för vad planeten tål.

Då måste vi förstå vad det är som driver och motiverar varför tillväxt anses nödvändig.

Det första motivet för evig tillväxt kan väl vara att det är en vana. Det är ett system som visat sig fungera i praktiken.

Det är också en tillväxt i relation till andra samhällen. Här finns konkurrens. En stad som har tillväxt kommer att vinna i tävlingen mot en stad som inte har tillväxt. Tillväxt skapar vinnare. Och förlorare. I en konkurrensutsatt värld vill man tillhöra vinnarna.

Skuldsättning speciellt hög skuldsättning skapar ett beroende av tillväxt. Det är svårt att hantera hög skuldsättning uan tillväxt. Man räknar skuldsättningen som en procentsats av BNP. Så när tillväxt gör att BNP stiger kommer skuldbördan i procent av BNP att minska. Hög skuldsättning driver fram krav på tillväxt.

Tre viktiga faktorer som gör att man anser att tillväxt behövs är alltså. Konkurrens, hög skuldsättning och en gammal vana. Vi måste angripa alla de här faktorerna för att komma bort från kravet på tillväxt.

Det är väldigt få ekonomer och politiker som förstår problemen med hög skuldsättning. Tvärtom ser man det ofta som en enkel lösning att få det man vill ha. Man lånar. Sedan är det underförstått att man är tvingad att anpassa samhället för att hantera skulderna. Men den anpassningen diskuteras nästan aldrig. Att sätta sig i skuld är kortsiktig politik som begränsar handlingsfriheten.

Konkurrens mellan samhällen gör att man vill växa. Det kommer man bort ifrån genom ett gemensamt ansvarstagande och genom att bygga ett rättvist samhälle. Vi har genomlidit en tid med marknadsliberalism där grundtanken är att konkurrensen i en fri avreglerad marknad skall driva samhället. En fri konkurrens kommer alltid att gynna de rika och inflytelserika. Fattiga och maktlösa kommer att missgynnas. Vi får ett ojämlikt samhälle med grupper av vinnare som står i motsatsställning till områden av förlorare.

Det är en beskrivning av dagens samhällen. Där är grupperna av förlorare desperata och man röstar fram populistledare som Trump och en hel del andra.

Hur svårt kan det vara att se och förstå att dagens ordning inom ekonomi och politik inte fungerar. Vi står just nu inför kollapser inom miljö, klimat, ekonomi och politik. Det borde inte vara omöjligt att motivera människor att acceptera en förändring.

Instabilitet är en förutsättning för förändring. Det tror jag är en viktig slutsats.

Kina ä en diktatur som inte kommer att hålla långsiktigt. Inga diktaturer överlever långsiktigt. Folkviljan och den energi som finns i ett motsträvigt folk kommer att störta alla diktaturer. När avståndet blir allt för stort mellan ledningen och folket kommer det att innebära slutet. Avståndet anger den energi som finns i konflikten. Latent eller öppet. För att motverka den energin måste diktaturens ledare sätta in förtryck och repression. Man kan även som är fallet i Kina använda morötter i form av ekonomisk tillväxt. Men ju längre avståndet blir ju mer kraft måste diktaturen mobilisera för att hålla ihop landet.

Diktaturen vill ha stabilitet medan instabilitet är en förutsättning för förändring i en demokratisk riktning.

Förhållandena kompliceras också av att olika grupper i landet är olika lojala mot systemet. Vissa grupper gynnas medvetet för att bli medlöpare. Andra grupper förtrycks hårt och utnyttjas skamlöst.

I Kina är det ursprungsbefolkningen Hankineser som är den gynnade folkgruppen. De är mer benägna att stödja systemet. Tibetaner och Uigurer är folkminoriteter som förtryckts och blivit utsatta för folkmord. Åtminstone enligt vissa forskare.

Det finns också en hierarki inom befolkningen på så sätt att den välbärgade urbana medelklassen är gynnade. De är privilegierade och rika i förhållande till befolkningen på landsbygden. De finns där som skydd för regimen.

Enligt uppgifter finns det hundratals miljoner gästarbetare i Kina som lever under svåra förhållanden. De har oftast rötterna på landsbygden. Det har också skapats mycket missnöje på landsbygden när stora projekt inneburit att mark konfiskerats från fattiga bönder för att bygga dammar och vägar.

En diktaur skapar ojämlikhet och orättvisa för att ta udden ur kritiken mot dem själva. Ett annat scenario som kan tänkas är att man skaffar sig en yttre fiende för att avleda uppmärksamheten från inre konflikter. Att Ryssland anföll Ukraina kan nog delvis förklaras av Putins behov av en yttre fiende för att kunna tysta inre opposition.

Kina är en ful diktatur som vi inte skall ha något med att göra. Att Kina är instabilt är på ett sätt ett gott tecken. Men samtidigt är det så att ett skadat djur är farligare för sin omgivning än ett oskadat. Så situationen är både lovande och skrämmande samtidigt.

I den andliga världen räknar man att medvetande är själens område. Kroppen är en automat som saknar de egenskaper som gör oss till medvetna varelser.

Kroppen kan på så sätt liknas vid en dator. Den kan frambringa saker som liknar medvetande. Svar på tilltal och reagera på stimuli. Men den saknar den som sitter vid tangentbordet, vilken är den egentliga tänkaren.

Då kommer också frågan upp om medvetande och kropp skiljer sig åt. Så är det förstås om man skiljer på kropp och själ. Själen är medvetandets centrum. Och medvetandet finns kvar efter döden. Döden släcker ner kroppen och själen lämnar den uttjänta kroppen. Själen lever då ett liv utan kropp eller hittar en ny kropp att besitta. Det här är grunden för tankarna på återfödelse eller reinkarnation.

Det finns även tankar om att senilitet är ett stadium där själen helt eller delvis släppt kontakten med en ännu levande kropp. Själen har tappat intresset för en kropp som inte längreutvecklas eller passar för själens intresse.

I den andliga traditionen är livets mål och mening i hög grad sammankopplad med uppgiften att integrerar kropp och själ i det dagliga livet. Så att själen kommer att bli en medveten del av livet. En aktivt styrande del av livet inte bara en passiv åskådare.

En avdelning i den här diskussionen, som helt hoppats över i den här intressanta artikeln, är det som vi kallar nära döden upplevelser. När människor som tyckts helt medvetslösa kunnat uppleva och komma ihåg sina upplevelser när de vaknat upp. De här berättelserna är många och ofta svåra att förklara med hallucinationer i hjärnan. Men vetenskapligt har man inte kunnat bevisa vare sig för eller mot.

Frågan om medvetandet är inte löst ännu, men ämnet är intressant. Vi ser fram mot fortsatt förskning i ämnet.

USA s ekonomi påminner om Orwells berömda. ”Krig är fred. Fred är krig.”

Det som egentligen är intressant är väl varför det fungerar när alla fundamenta och all logik säjer att det inte skall fungera.

Finns inte nyckeln i att de intressenter som har mest makt över den här situationen alla vinner på att upprätthålla illusionen. Det är en gigantisk bubbla. Eller en bättre liknelse kanske är att det är ett pyramidspel. Ett pyramidspel skapar vinnare så länge man lyckas hålla uppe illusionen att de som går in med nya pengar skall bli vinnare. Det är alltid de sista som går in som kommer att förlora sina pengar.

Det är ett system som skapar rikedom för de människor som behärskar systemet. Det skapar fattigdom för alla andra. Ett system som skapar klyftor och ojämlikhet.

Vi måste helt enkelt vakna och se att Kejsaren faktiskt är utan kläder. Vi bygger den ena illusionen efter den andra. Det finns definitivt vinnare i det här. Och vinnarna jobbar på för att bygga och upprätthålla den ena lögnen efter den andra.

Vi har den ekonomiska eliten som bygger och upprätthåller lögnen i första hand. Vi har den politiska eliten som nog inser att när bubblan brister så kommer det att innebära en ekonomisk kris av proportioner man inte vill uppleva. Medier ägs och drivs av personer och grupper som inte vill riva pyramidspelet.

Så har vi den välbärgade urbana medelklassen som fått det bra under den här utvecklingen. Ekonomiskt gynnad känner den inget stort behov av förändring.

Men resten av planetens befolkning är lurade. Man lever i en tid av konstanta försämringar. Klimat, miljö och allmänt tillstånd försämras hela tiden. Och det kommer att bli värre. När miljö och klimat havererar så kommer den här gruppen av ”resten” att få bära de värsta bördorna.

Vi måste få till en förändring. Att hela tiden befinna sig på ett sluttande plan är hemskt. Att se avgrunden närma sig är fruktansvärt.

Nej USA s ekonomi är en bubbla eller ett pytamidspel. Det finns många tunga mäktiga aktörer som vinner på att illusionen lever vidare. Men mänskligheten som helhet behöver att vi återbördar verkligheten och det verkliga livet.

Sverige behöver så väl ett landsbygdsparti. Eller vi kanske skall formulera det så att Sverige behöver ett parti som mentalt har sin tyngdpunkt utanför storstäderna. Ett parti som kan se, höra och förstå landsbygden. Då menar jag inte bara oss lantisar utan även alla som bor i mindre och medelstora städer. Det är en stor del av Sveriges befolkning.

Räknar man sedan med alla som finns i storstäderna som har sina rötter på landsbygden så är det många människor.

Nu trängs alla politiska partier ihop i den urbana verkligheten och under den urbana verklighetsbeskrivningen. Här finns en obalans som inte är bra för Sverige.

De frågor som är viktiga för mej som Norrländsk lantis är vägar och infrastruktur. Standarden är inte bra. Frågan om sjukvården är viktig. Hur långt får det egentligen blli till den viktiga sjukvården. Annan lokal service är också viktigt. Polis, banker, post och affärer. Skolan och barnomsorg är också prioriterade frågor.

Däremot ser jag lokalt inga problem med invandring och integration. Vi är glada för familjer med invandrarbakgrund. De står för en stor andel av Service och det som gör samhället levande. Gängkriminalitet är ingen fråga som genomsyrar vardagen.

Frågor om miljö och klimat är viktiga för alla. Vi kan dock inte förstå varför man skall bygga vindkraftverk överallt i Norrland när det är i södra Sverige som det fattas el.

Vi har länge sett hur Sveriges lantbruk misshandlats. Det har behandlats illa av politiker och media. Så oförtjänt mot en grupp människor som producerar det viktigaste som finns. Mat.

Vad jag vill säja är att det betyder någonting om man lever på landsbygden jämfört med om man lever i stora staden. Det bör finna media och politiker som fångar upp landsbygden också.

Centerpartiet borde vara landsbygdens parti. Nu har man ju sakta tappat det sambandet. Det fanns nog tider när man snarast skämdes för ”den fattiga kusinen från landet”. Men i och med Anna-Karin Hatt har vi fått nytt hopp. Ett Centerparti som ser, hör och förstår landsbygden.

Marocko är det enda land i Afrika som jag faktiskt besökt. Det satte sina spår. Jag jagas fortfarande av minnen från resan. Det är framför allt kontrasterna och klyftorna som fastnat. Ett land som så tydligt formats av kolonialism.

Det var ingen bekväm resa. Hela tiden påmindes man om att man var en del av den Europeiska överklass som övergripit sej på landet och folket. Inte direkt men indirekt. Det var ingen njutning.

Det fanns många unga människor i Marocko. Det var också många av de unga som lämnat landet. Som bodde och jobbade i Europa. Eftersom Frankrike varit landet som koloniserat Marocko var franska ett officiellt språk. Många unga hade migrerat till Frankrike. Kvar i landet såg man många äldre män som satt vid vägen och lät dagarna gå.

Känslan var att det någonstans under ytan fanns en vulkan. Man kände små skakningar och förstod att där fanns våldsamma krafter.

Jag var själv intresserad av fotboll och kommer ihåg en kväll deär jag som ensam Europe satt och såg en Championsleagematsch mellan Dortmund som var mitt lag och Real Madrid som var alla andras favoritlag. Det var märkligt. Klyftan var stor men där fanns också samhörighet.

Där fanns Berberna i bergen och Araberna efter kusterna. Berberna var de fattiga som ansåg sig diskriminerade.

Marocko behöver reformeras och man behöver att de unga protesterar. Kolonialismen är en hemsk företeelse som tyvärr finns även idag. Kombinationen av globalisering och marknadsliberalism skapar en värld som ser ut som kolonialismen.

Vi behöver verkligen någonting nytt. En värld av jämlikhet och rättvisa.