Centralismen är en svår samhällssjukdom. Det innebär att makt och inflytande flyttar från de människor som berörs av besluten in mot centrum. Centralism ställer alltid till med besvär.

Argumenten för centralism kan vara att man vill spara in på människor. Det blir inte så många undernivåer i organisationen. Ett annat argument som ofta kommer upp är att det skall bli större likvärdighet. Ibland känner centrala beslutsfattare att det kan vara svårt att påverka organisationen. En decentrliserad demokratisk organisation lever ofta sitt eget liv oberoende av vad de centrala beslutsfattarna och politikerna vill.

Nackdelarna som kommer upp när avståndet mellan beslutsfattare och de som jobbar ”på golvet” blir stort är att man känner ett behov av kontroll, uppföljning och styrning. I praktiken är det här en byråkratisering av verksamheten. Människor i produktionen måste ägna mer och mer tid åt att fylla i rapporter och dokumentation. Förutom att det här stjäl mycket tid så gör det arbetet tråkigare. Det blir lätt att man tappar motivationen när man hela tiden känner storebrors bevakande blick.

De som sitter i centrum kan omöjligt känna till och förstå förhållandena långt ut i periferin. Då kan det komma beslut som känns alldeles tokiga. Sen är det alltid så att i en centraliserad organisation kommer allt mer resurser att hamna i centrum. Periferin utarmas. Det innebär också att det kan vara svårt att rekrytera kvalifiserad personal. Eftersom resurserna hela tiden inskränks.

Periferin blir fattigare på resurse. pengar och människor i en centraliserad organisation.

Så växer klyftan mellan centrum och periferi allt mer. Missnöjet blir större och större.

Vi måste lämna centralismen bakom oss och decentralisera verksamheten. Det ger ett mer levande land. Hela Sverige skall leva.

Man kan inte rycka på axlarna för det som sker nu. För utvecklingen skapar ojämlikhet i en skala vi inte sett tidigare. Det finns så tydliga vinnare och tydliga förlorare i utvecklingen. Självklart kommer utvecklingens förlorare att revoltera.

Det är en process som pågår för fullt. Den har forman av att man konsekvent röstar mot etablissemanget. För etablissemanget är en del av och tillhör vinnarna i utvecklingen. Vi får Afd och vi får Trump.

Marknaden kommer inte att rädda oss. För allt som sker just nu sker mad marknadens logik. Man talar om att industrijobb försvinner men ersätts av serviceyrken. Teoretiskt fungerar kanske det men inte i praktiken. För det är olika grupper och olika områden det handlar om. Det är just den logiken som skapar ojämlikheten.

Parallellt med ojämlikheten byggs hopplösheten upp. Det finns grupper och områden där det inte finns någon framtidstro kvar. Det är när framtidstron försvinner som människor revolterar.

Följer man sedan den historisska logiken ökar risken påtagligt för att större konflikter och krig skall utbryta. Man utnyttjar ofta yttre hot och konflikter för att avleda frustration. Det kan vara ett sätt att hindra människor som tappat framtidstron från att revoltera.

En viktig anledning till att Putin anföll Ukraina var förmodligen för att han ville ha en yttre fiende när kritiken mot honom växte inom landet.

Hela världen rustar just nu militärt. Det går att tolka det här som en reaktion på att samhället förändrats. Förändringar som skapat friktion och konflikt.

Egentligen är det inte den nya tekniken som är problemet utan vår oförmåga att förändra samhället så att människor kan leva bra med den nya tekniken. Fördelarna med det nya måste komma alla till del. Inte bara ett fåtal.

När teknik och uppfinningar förändrar förutsättningarna måste samhället också förändras. Att vi hittills misslyckats på det här området innebär att det finns potential för förbättringar. Framför allt måste förståelsen förbättras inom det ekonomiska området.

Finns det något område som är så politiserat och fullt av hyckleri som klimatpolitiken. Konsten att se till att man kommer undan, men framställa det som att man gör någonting.

Det finns några grundantaganden som man bör utgå från.

För att klara klimatet måste vi förändra samhället och göra uppoffringar. Vi måste förändra vår livsstil.

För att vi skall kunna förändra samhället och göra nödvändiga uppoffringar måste bördorna fördelas rättvist mellan medborgarna.

Det här är två grundantaganden som man borde kunna vara överens om. Men i praktiken slingrar man sig oerhört för att slippa det här.

Strategin från politik och från marknaden är att vi inte skall förändra vår livsstil. Man menar att vi skall uppnä målen genom att elektrifiera samhället. Allt skall drivas med el istället för med fossila bränslen. Det låter bra och det kommer att ta oss en bit på vägen. Det man glömmer, eller vill inte prata om, är vad som krävs för att producera elen och vad som krävs för att fördela den. Vad krävs för att bygga alla batterier som förändringen kräver.

Det kommer att krävas mycket resurser. Områden som förstörs av vindkraftparker och solceller. De metaller och ämnen som behövs kräver gruvor som förfular och förstör miljön.

Sen överbetonar man skogens och jordbrukets roll i det hela. Man offrar landsbygden för att få ekvationen att gå ihop. För att den nuvarande livsstilen skall kunna upprätthållas.

Det här med att fördela uppoffringarna på ett rättvist sätt har det verkligen inte varit tal om. Man har placerat stora vindkraftparker på olika platser främst i Norrland. De förstör natur och naturupplevelser. Man offrar de närboende människorna. Ersättningen för förstörelsen är försumbar.

Nu hotar en storskalig utbyggnad av ledningsnätet från norr till söder. Ledningsgator som förstör natur och naturupplevelser igen.

När man överbetonat jordbrukets och skogsbrukets roll i klimatproblemen har det varit landsbygden som fått bära konsekvenserna.

Nu vill man starta gruvdrift på många platser. Det är landsbygden och förmodligen fjällvärlden som får bära bördorna. Ersättningarna till lokala invånare brukar alltid vara försumbara.

Det finns ingen som helst strävan efter att uppoffringar skall fördelas rättvist. Det är ofta landsbygd och glesbygd som får bära bördorna.

Sen har vi klimatets absoluta värsting. Flyget. Det subventioneras konstant när andra utsläppskälllor hålls efter med beskattning. Flyget är de rikas och den välbärgade urbana medelklassen skötebarn.

Hyckleriet är stort. Viljan att fördela bördorna rättvist är minimal. Då möter man ett växande motstånd mot den här politiken.

Vi måste nu bli mycket tydligare vad vi skall göra och varför. Inga förändringar skall initieras om inte det finns en tydlig rättvisesträvan.

De är ett haveri. Då menar jag inte Israel. För Israel har blivit till ett verktyg för ondskan i världen.

Jag menar Sveriges regering och stora delar av det Svenska etablissemanget. Regeringen som föraktfullt kommenterade Greta Thunbergs resa med att man avrått från resan. Underförstått att hon får skylla sig själv. Den Svenska pressen, en viktig del av etablissemanget, som kommenterat händelserna i Israel med nedlåtande kommentarer som antyder att hon har sig själv att skylla. Var finns ryggraden och var finns hedern.

Jag skäms för det Sverige som anser att man representerar mej och det Svenska folket.

Israel har verkligen korrumperat världen. Man bryter medvetet mot de lagar och regler som reglerar folkrätten. Man ljuger och manipulerar medvetet. Man använder sin stora ekonomiska makt till att köpa och muta. Vi vet inte säkert hur mycket pengar man satsat för att hjälpa Trump till makten. Men där har man en mäktig bundsförvant i sin kamp mot världen.

Greta Thunberg är en märklig ung kvinna med ett mod och ett driv som är näst intill omänskligt. Det är en sorg att se hur illa behandlad hon blir av stora delar av den här planetens mäktigaste människor. Hon behövs verkligen och hon är mycket mer värd Fredspriset än Donald Trump.

Nu vet vi ju inte om det verkligen blir fred i Gaza. Israel har ljugit och manipulerat så många gånger. Man har uppnått sitt mål att få ut gisslan. Nu kan man gå loss i sitt folkmord utan hänsyn till den. Om man så vill. Det finns säkert tusen möjligheter att skylla på Palestinierna och Hamas. Ingen i den här världen skall lita på Israel.

Det ställer krav på oss att vara alerta. Övergreppen kan starta igen med kort varsel.

En bra sammanfattning av Håkan. Folk måste vara engagerade när det gäller maktfrågor. Det är grunden för riktig demokrati. Det finns människor som inte har så lätt att formulera sig. Som beter sig som en förbannad tonåring som står och hoppar av ilska. Då blir det man skriver inte bra.

Vi får dock inte sträva efter att tysta, förbjuda och kontrollera bort allting. Det är lika illa.

Brobyggare behövs. De människor som kan ta två steg tillbaka, betrakta och begrunda. De som kan se båda sidor av saken och förstå att det i stort sett aldrig bara är den enas fel. Jag tror att Anna-Karin Hatt var en människa som försökte vara en brobyggare. Hon förfärades över att befinna sig i en situation där man tycktes omgiven av olika hejarklackar. Som inte kunde se något bra eller positivt hos de andra.

Ja, medielandskapet är annorlunda. Det är inte fel, men det ställer högre krav. Framför allt på politiker. Man får inte tillåta sig själv att påverkas. Man får framför allt inte bli som de värsta rösterna på internet. Vi har USA som ett varnande exempel. Där blir mer och mer av debatterna en kopia av det som finns på X eller Tiktok.

Det är inte en sämre värld vi lever i nu. Men den är mer krävande. Medvetenhetsnivån är högre. Vi omges av kunskaper och nyheter hela tiden. Människor i allmänhet vet mycket och man kan dela sin kunskap och sina åsikter. Det är svårt att hantera om man inte har förmågan att distansera sig själv.

Vi måste se det som framsteg. Det är en högre och bredare kunskapsnivå parad med engagemang. Då kommer det också att skrivas saker som inte är bra i stridens hetta. Vi får inte hamna i ett läge där makthavares rädsla innebär att man kontrollerar och förbjuder saker som bör vara fria. I ett öppet, fritt och demokratiskt land.

Ett bättre beteende och en högre etik behövs nog hos alla inblandade.

Att bara försvinna. Och att vara försvunnen i tio år.

Kina påminner hela tiden obehagligt om Orwells ”1984”. Den boken var en framtidsskildring, men ”1984” ligger nu långt bak i tiden. Innehållet var en beskrivning där staten bygger en genomfalsk verklighetsbeskrivning som sen måste försvaras och upprätthållas till varje pris. Där frihetslängtan inte längre bara handlar om det yttre. Nej man har även begränsat yttrandefriheten och tankefriheten.

Det är nog det yttersta förtrycket. När man tar ifrån människorna rätten att tänka fritt.

Kina är en hemsk diktatur. Man dödar och fängslar sina medborgare. Om jag förstått det rätt så var Gui Minhais brott att han skrev negativa saler om ledaren i Kina. Ingen uppmaning till revolution, bara lite snaskiga saker om Xi Jin Ping.

Vi kan inte behandla Kina som ett vanligt land. Det är en skurkstat. Problemet är att så många länder just nu utvecklas åt Kinas håll.

Demonstrationsfriheten inskränks eller så talar man om att inskränka den. Man går mot polisstat. Vi är långt ifrån Kina, men riktningen är tydlig.

Vi har å andra sidan massiva protester. Folkmordet på Palestinier i Gaza har mobiliserat till demonstrationer i många länder. Protester mot korruption och nepotism inom statsledningar har även mobiliserat framför allt ungdomar till stora demonstrationer.

Egentligen är det här kanske ett tecken på en förnyelse och en återdemokratisering. Allt fler tänker själv och självständigt. Man köper inte rakt av vad politiker och media säjer. För demokrati betyder ju folkstyre. Det betyder inte elitstyre. Avståndet till eliten och de styrande har blivit allt längre.

Man kan se på saker på olika sätt. Det är nog dock klart att makten blivit rädd och orolig. Det är därför vi ser mer av kontroll och mer av förbud.

Vi är många som beklagar Anna-Karin Hatts beslut att avgå. Centerpartiet är viktigt i Sverige. Det är landsbygdens parti i ett läge där all politik samlas i centrum och i stora staden. Det finns definitivt en klyfta mellan stad och land. Eller mellan storstad och landsbygd, då inkluderande mindre och mellanstora städer. Klyftan är inte så distinkt avgränsad som mellan män och kvinnor eller mellan arbetare och kapitalister.

Men klyftan finns där och den är viktig för människor. Den påverkar i hög grad Sverige och Svensk politik. För Centerpartiet är den extra viktig eftersom den går rakt igenom partiet. Partiledningen i Stockholm tillsammans med en del andra politiker har i hög grad velat vara ett vanligt storstadsparti. Den gamla Centerrörelsen ute i landet finns just på landet. Mellan de här fraktionerna har funnits ett avstånd.

Jag uppfattar Hatt som en brobyggare. Någon som ville minska på klyftan och som försökt få fram ett enat parti.

Brobyggare behövs verkligen i en allt mer polariserad värld. Människor som klarar av att se båda sidor i en konflikt. Och tänka tanken att det finns sanningar hos båda parter.

Hatt beskriver, säkert på ett riktigt sätt, hur hon känner sig hatad och hotad. Men ibland känner jag att man alltför lätt talar om hat och hot. Att det kan vara ett sätt för människor i offentligheten att få tyst på meningsmotståndare. För internet är ett viktigt forum för att hävda yttrandefrihet och en allmänhetens rätt till opinionsbildning.

Vi som står vid sidan av ser aldrig några praktiska exempel på hat och hot. Då borde man driva det här till domstol för att få saken rättsligt prövad. Då skulle även vi se vad det innebär i praktiken.

Vi kommer att sakna Anna-Karin Hatt. Nu hoppas jag Centerpartiet inser att man är ett landsbygdsparti och väljer en ersättare som representerar landsbygden, .

Svårbegripligt är det inte. Det är alltid svårt att genomföra förändringar som är orättvisa. Förändringar som ensidigt gynnar vissa grupper och områden på andras bekostnad. Då protesterar människor och man motarbetar förändringarna. Så hårt och konsekvent som möjlig.

Det är där Frankrike befinner sig just nu. Samhället har förändrats mycket de senaste årtiondena. Den välbärgade urbana medelklassen ahr fått det bättre. Landsbygd och forna bruksorter har tappat inkomster. De människorna är missnöjda. Man är befogat missnöjda. Inget politiskt alternativ har kunnat presentera förslag som kan förbättra situationen. Vi har haft omattande proteströrelser. Först Gula västarnas protester och nu senare landsomfattande demonstrationer.

Macron var hämtad direkt ur storstadsetablissemanget. Han har aldrig varit folkets man. Han är elitens gunstling. Men inte folklig. Han blev genast populär runy om i Europa. Ja hos etablissemanget i andra Europeiska länder. Och det är ju etablissemanget som äger tolkningsföreträdet.

Har man inte trängt under ytan i det som händer i Frankrike kaanske det är svårt att förstå. Men gräver man lite djupare är allt logiskt.

Det är ändå något som man måste lära sig att förstå. Det är pmöjligt att genomföra förändringar om de inte är rättvisa. Om inte konsekvenserna för folket blir rättvisa. Om inte de uppoffringar som krävs fördelas på ett rättvist sätt.

Just här finns nog de stora problemen i dagens värld. Världen förändras snabbt, men det skapas hela tiden vinnare och förlorare. Vinnarna skakar på axlarna och säjer att det är naturligt och bra. Alla får anpassa sig. Men förlorarna tappar framtidstron och gör allt för att bryta utvecklingen.

Vi saknar bra politiska alfernativ som skall fånga upp missnöjet och erbjuda alternativ. Att sedan fruppen som är vinnare sitter på tolkningsföreträdet och motarbetar konsekvent alla alternativa förklaringsmodeller skapar misstro. Misstro mot etablissemnget och eliten.

Vi lever i en hårdnande värld. Avståndet mellan de styrande och folket har blivit större. Det är sen en politisk åsikt vem man tycker har rätt.

Men maktmedlen som eliten använder sig av och den som folket använder sig av är olika. Eliten sitter på en stor andel av den politiska, ekonomiska och mediala makten. Folket har rätten att demonstrera. De kan även utnyttja internet och sociala medier för att få spridning för sina åsikter och för att skapa opinion.

Demonstrationsplikten är viktig för att få någon form av balans. Så att skriva att demonstrationer hotar demokratin är egentligen helt galet. Det är obalansen vad gäller makten att påverka som i grunden hotar demokratin. Att media så provokativt tar ställning i viktiga frågor och vägrar släppa fram motståndarnas argument framkallar en desperation som ibland gjort att demonstranter gått för långt. Det är beklagligt, men det får man tåla.

Nu är det en global trend att kräva lagstiftning och hårdare tag mot demonstranter. Det här är antidemokratiskt. Vi har i England fått en lagstiftning som gjort demonstranter till terrorister. I USA har Trump skickat ut soldater på gatorna i de stora städerna för att bekämpa laglösheten. Någon har framfört misstanken att det handlar om att uppfostra militären till att se vanliga medborgare och demonstranter som farliga.

Trenden är tydlig. Man vill tysta och stoppa folkliga yttringar. Man kallar folkliga yttringar för antidemokratiska. När de egentligen är ett uttryck för demokrati och för den folkliga viljan.

Däremot är föröken att kontrollera, tysta och stoppa ett uttryck för antidemokratiskt tänkande. Det är eliten som driver utvecklingen bort från öppenhet, frihet och demokrati. Inte folket. Det eliten vill försvara är egentligen sin egen position. Sin egen makt och sina egna privilegier. Man försvarar det gamla, de gamla strukturerna och värderingarna.

Det finns något hoppfullt i att människor inte finner sig i maktmissbruk och korruption. Det är säkert befogat att man protesterar mot korruption och nepotism i just de här länderna.

Problemen är kanske större i Asien än i Europa och Amerika. Det kan ju också vara så att man bemöter missnöjet på ett effektivare och intelligentare sätt här. i väst Om vi utgår från att det är så det är kan vi försöka identifiera vilka strategier man använder.

Kina är ett kontrollsamhälle som inte släpper fram någon form av kritik eller opposition. Det är en effektiv kontroll, maktmissbruk och förtryck som håller folket fångat. Det kombinerar man med propaganda och en hård styrning av verklighetsbeskrivningen. Men det knakar nog mer i fogarna än vad man kan tro i Kina. När tillväxten avtar och många Kineser reser utomlands kan missnöjet tillta.

Ryssland har byggt en verklighetsbeskrivning som helt tappat kontakten med verkligheten. Man har en ”specialoperation” riktad mot Ukraina och väst. Man styr det inre missnöjet mot yttre fiender. Man dödar regimkritiker. Man vill inte ha någon kritik mot eliten och styret. Eliten offrar människor i tusental för att kunna bygga en verklighetsbeskrivning där den egna korruptionen göms undan.

I USA är missnöjet med elitens rikedom och liv stort. Men man har under så lång tid byggt myten att friheten står över allt. Det har blivit till en frihet för de rika och de med makt att ta från fattiga och maktlösa. Det finns knappt någon frihet kvar och man försvarar fortfarande friheten. Istället för att få fram en rörelse som kräver rättvisa och jämlikhet får man fram en Trump som bara är populist och cyniker. USA skulle verkligen behöva en ungdomsrörelse som angrep elitens och de rikas liv. Nu har nog mycket av ungdomen fångats i beroende av droger och sociala mediers dagdrömmerier.

I Europa finns det också stora protester. Eliten har konsekvent förtalat de protesterande grupperna. I media har de blivit till högernationalister, troll och bakåtsträvare. Klyftan har vuxit till eliten. Både vad det gäller rikedom och makt. Det finns en välbärgad urban medelklass i Europa som gynnats för att finnas där som skydd och supportrar till eliten. Dessutom är man aktiv med att skapa och upprätthålla en verklighetsbeskrivning som inte skall uppmuntra till protester och kritik. Vi har nyligen haft stora protester i England och Frankrike där hundratusentals människor deltagit. Mediebevakningen av protesterna i England var svag. Protesterna i Frankrike kom aldrig upp i media. Att tona ner protester så här är nog en del av strategin att man inte vill ha spridning. Det är förmodligen också anledningen till att beskrivningen av Protesttågen för stöd av Palestinier varit frånvarande eller negativ.

Det finns korruption och nepotism överallt i alla eliter. Det är säkert värre i Sydostasien och i de Arabiska länder där ”den Arabiska våren” drog fram. Men att protesterna uteblir i vissa områden beror nog också på att man där effektivare kämpar emot missnöjet och protesterna.

Det är ändå en positiv tendens att de unga inte längre finner sig i orättvisorna.