Situationen med migranter eller flyktingar är ett öppet sår. Vi måste känna empati med alla behövande. För det här är en omöjlig situation. Egentligen är det väl omöjligt att skilja mellan flyktingar, ekonomiska migranter och arbetskraftsinvandring.

Det gemensamma för alla migranter är väl att man söker att flytta för att få ett bättre liv. Och vem kan säja att det är ett ogiltigt motiv.

Anser vi att migrationstakten är för hög måste vi se till att motiven för migration blir mindre. Skillnaden i levnadsförhållanden bör minska. Den globala ojämlikheten måste bli mindre och framtidsutsikterna måste förbättras på de platser där människor flyttar ifrån. Jag tror också att vi måste utveckla ansvarstagandet för de platser och de människor som finns omkring oss. Frihet utan ansvar har aldrig varit bra.

Alternativet är väl högre murar och mer taggtråd. Mer kriminalitet i systemet, där man betalar smugglare för att ta dem över gränsen. Ett system som korrumperar hela världen.

Just nu bygger vi inte en bra värld. Vi satsar pengarna på militär och polis. Inte på de saker som skall skapa framtid och framtidstro.

Det finns definitivt farlig extremism inom Sionismen. Talet om det utvalda folket och det förlovade landet ansluter till en farlig kombination av rasism och elitism. Det värsta exemplet på det var Nazismen som diskuterade Herrefolket Arierna och det tusenåriga riket. Sionisterna talar om det utvalda folket och det förlovade landet. Båda de här synsätten bör bekämpas och de är släkt med varandra. Nazisterna begick folkmord och just nu ser vi ett folkmord i Gaza.

Antisemitism är något som skall bekämpas. Men just nu är folkmordet i Gaza det som är överst på agendan och som måste stoppas på en gång. Hela tiden dödas oskyldiga människor. Och den Israeliska överlägsna krigsmakten har förvandlat hela Gazaområdet till ett koncentrationsläger.

Det finns krafter som vill misstänkliggöra berättigad kritik av folkmordet genom att kalla kritiken för antisemitism. I långa loppet kommer det att skada den Judiska folkgruppen genom att man sätter likhetstecken mellan berättigad kritik och antisemitism.

Just den här debattartikeln var extrem genom att man vägrade helt att ta upp folkmordet och drev tesen att tilltagande antisemitism inte hade något samband med folkmordet på Palestinier. Vilket så klart är helt fel. Det bästa sättet att få stopp på riskerna för antisemitism är att genast stoppa blodbadet.

Det pågår ett folkmord i Gaza. Vi får inte sluta förfäras. Israel använder sin överlägsna krigsmakt för att medvetet döda Palestinier. Det är folkmord.

Jag förfäras över omvärldens reaktioner eller brist på reaktioner. Mellan 40 000 och 50 000 människor har dödats. Många journalister och många FN medarbetare tillhöt offren. Ändå dominerar en ursäktande attityd i medierna. Det är den ursäktande och utslätande attityden och beskrivningen av folkmordet som gör dödandet möjligt. Hur kan det bli så?

Det finns i huvudsak en Israelvänlig grundsyn bland världens eliter. Utan den skulle inte folkmordet kunna pågå. Det finns också en påtaglig skillnad i hur man beskriver och tänker om värdet av olika folkslag. Det blev stora protester i Israel och på många platser i världen när några Israeliska människor från gisslan dödats. Samtidigt fortgår dödandet av palestinier i tiotal varje dag. Månad efter månad.

Att vissa människor anses värdefullare än andra människor är ett tecken på det värsta hos mänskligheten. Det var de tankarna som genomsyrade Nazismen. De skilde på herrefolket Arierna och de underlägsna raserna. Nu ser vi samma sak här. Man gör tydlig skillnad på Israeliska döda och Palestinska döda.

De värsta avarterna av mänskligt tänkande hör ihop med just det här. Man kopplar ihop rasism med elitism. Tanken på en ras som är överlägsen andra raser.

Det är sällan jag läser en ledare eller en debattartikel som så mitt i prick överensstämmer med mina egna åsikter. Men så är Oxfam en av de organisationer som tydligast står för jämlikhet och rättvisa i en synnerligen ojämlik och orättvis värld.

Flyget är värstingen när det gäller klimatet och det är de rika och den välbärgade urbana medelklassen som använder flyget mer än alla andra. Fyra femtedelar av världens befolkning har aldrig suttit i ett flygplan.

En viktig sak som man inte tar upp här är att för att klara klimatet, så kommer vi att tvingas göra uppoffringar. Och för att få med människor på att göra uppoffringar så måste bördorna fördelas rättvist. Flyget är framför allt överklassens och de inflytelserikas skötebarn. När man nu tar bort skatten på flygandet, som redan innan det var underbeskattat, så ger det en viktig signal. ”Vi som är rika och inflytelserika tänker inte bära vårt ansvar för klimatkrisen. Det får ni andra göra.”

Det är verkligen inte så vi kan klara klimatet.

En vacker text som tar upp ett viktigt ämne. Döden. Den skrämmande intigheten som väntar oss alla eller finns det något mer. Här läggs betoningen vid medmänniskornas vilja och förmåga att ställa upp. Vi tar hand om våra sjuka och döende. Istället för att se rädsla så möts vi av glädje och försoning.

Jag tror på reinkarnation. Att medvetandet fortsätter efter dödsprocessen. Kroppen dör men vårt medvetande fortlever. I en annan form, ja, men så småningom lever vi vidare i en annan kropp. En resa utan återvändo.

Min svärmor berättade att hon tyckte åldrandet var märkligt. Mitt jag är likadant nu som det var när jag var ung, men kroppen sviker. Minnet, rörligheten och styrkan försvann sakta, men tankarna var lika klara och personligheten fanns där. Kanske är det därför vi kan ana att döende på slutet snarast känner lättnad och glädje. Kan jag nu bli av med min fysiska kropp som blivit ett allt större hinder.

Någon sade en gång. ”Utmaningen att ha mycket tid är likvärdig med utmaningen att ha lite tid”. Det är kanske så vi måste se på livet. Varje ögonblick är viktigt. Gör någonting meningsfullt och viktigt med det.

Kolonialism kan väl definieras som ”Naturresurser exploateras och utnyttjas i ett område samtidigt som vinsterna från verksamheten hamnar i ett helt annat område hos andra grupper av människor”. Vad som händer i Norrland är ett exempel på kolonialism.

Men ser man ut över världen är kolonialism någonting som formar helheten. Vi får rika områden och rika hotspots och vi får utarmade och exploaterade områden. Benämningen är väl snarast globalisering och marknadsliberalism. De grundläggande mekanismerna är konkurrens, girighet och egoism. Slutprodukten liknar kolonialism.

För att inte det skall bli allt för destruktivt borde egoismen balanseras av ett kollektivt ansvarstagande som vi idag ser allt för lite av. Då får vi istället friktion och konflikt. Ser lite olika ut på olika platser. Men den här konflikten kan bli destruktiv på ett sätt som vi inte sett tidigare.

Spaningen här pekar nog på någonting viktigt. Behovet av trygghet har ökat eller beskrivet på ett annat sätt. Rädslan har blivit mer uttalad.

Jag tror också att det är rädslan i de grupper i samhället som har stort inflytande som ökat mest. Personligen känner jag ingen rädsla i vardagen. Jag kan inte heller säja att jag upplever att mina grannar, kompisar och släktingar verkar vara rädda. Men samhällets elit utstrålar rädsla.

Rysslands anfall på Ukraina har skapat osäkerhet om det internationella läget. Det här resulterade i krav på Natomedlemskap. Jag har dock ingen känsla av att det var ett folkligt krav. Kravet kom uppifrån. Men det har inte varit stora protester mot Natomedlemskapet. Kriget mellan Israel och Palestinierna har också gjort världen mer osäker. De flesta västländer har en Israelvänlig grundsyn. Framför allt ländernas eliter.

Framgången för Trump och andra populister har även det skapat rädsla framför allt hos ländernas etablissemang. För man utmanar i huvudsak etablissemanget. Och de här rörelserna stöds framför allt av de fattigaste områdena i periferin. Så de här rörelserna utmanar och hotar i hög grad det etablerade samhället. Man har haft väldigt svårt att möta det här missnöjet med politiska beslut. Hotet och missnöjet har man mött med retorik och påverkanskampanjer. Det som skrivs i en tidning som DN handlar i hög grad om att motverka de här rörelserna som kan beskrivas som populister, högernationalister eller ickeetablissemanget. Vi har fått en mycket mer polariserad värld.

Jag har svårt att se att man kan överbrygga klyftor och minska konflikter på annat sätt än att lita på demokratin och det öppna, fria samhället. Man måste våga släppa fram den kritiska diskussionen och lita på att människor gör de rätta valen. Och det kan aldrig vara beslut uppifrån vad som är de rätta valen. För då är det inte längre demokrati.

Tokstollar finns alltid. Det är frågan vilken betydelse man skall ge dem. De älskar ju uppmärksamhet.

För att förstå verkligheten behöver man nog se de underliggande rörelserna. Vad är det egentligen som skapar den värld som vi lever i.

Teknisk utveckling, som verkar ske i allt snabbare takt, driver på. Det innebär att vissa grupper och områden gynnas medan andra som levde i en äldre teknik missgynnas. Vi får en värld av vinnare och förlorare. Anpassningen till det nya sker men det går för långsamt för att undvika friktion och konflikt.

Den här utvecklingen initierar omfattande migration från missgynnade områden till mer gynnade. Vilket i sig skapar konflikter. Vår nuvarande världsordning med marknadsliberalism och globalisering uppmuntrar och tar tillvara den tekniska utvecklingens potential. Men den saknar förmåga att fördela rikedom och välstånd på ett rättvist sätt.

Ny teknik som internet och mobiltelefoner medför att information och kunskap sprids allt snabbare. Man kan inte längre gömma undan ojämlikhet bakom en ridå av okunskap.

Det finns ett utbrett missnöje i dagens värld. Det har sin grund i ojämlikhet som snarast ökar. Vissa grupper och områden saknar framtid och framtidstro.

Vi behöver en ny världsordning som kan skapa framtid för flertalet människor. Vi behöver nya berättelser som skapar framtidstro. Men de berättelserna måste vara förankrade i verkligheten och inte någonting som skapats för att bilda slöjor över verkligheten.

Skall vi verkligen klara klimatet krävs uppoffringar. Skall vi klara av att ta på oss de nödvändiga uppoffringarna måste bördorna fördelas rättvist. Då är även en ”symbolisk” beskattning av flyget viktig.

Redan nu tvingas grupper och områden att göra viktiga uppoffringar för klimatets skull. Vi har förändringar vad gäller skogsbruk och krav på att återställa våtmarker. Vi har diskussionen om metan från pruttande och rapande kor. Det här har och kommer att påverka landsbygden mycket.

Vi har en stor utbyggnad av vinkraftparker och en kommande utbyggnad av ledningsgator. Det här påverkar boende främst på landsbygden.

Känslan hos oss som bor på landsbygden är att vi får bära en orimligt stor del av de uppoffringar som klimatkampen lägger på oss. Här finns ingen riktig rättvisa. Och då är borttagande av flygskatten viktig. Det är ytterligare ett bevis på att det inte finns någon rättvisa i beslutsprocessen. De grupper som har det avgörande inflytandet skyddar sig själva och lägger bördorna på andra. Det är inte klimatförnekelse som är problemet, det är hyckleri.

Ser man på en högre nivå finns en övertro på teknik och bindande av co2. När vi borde inse att vår livsstil och våra vanor måste förändras. Vi måste sluta upp med att förbränna fossilt kol så att det hamnar i atmosfären. Vi måste förändra våra liv och våra samhällen.

En viktig genomgång av vad som hänt med välfärden under de senaste årtiondena. En tid som präglats av ökande klyftor mellan orter och områden. Ökande ojämlikhet mellan grupper och individer.

Man pekar på att staten flyttat ut ansvar till privata aktörer och till kommuner. Samtidigt som man lyft ut ansvaret har man inte flyttat ut inflytande och makt samt resurser. Det har skapat en konstig svårhanterlig situation.

Det som hänt de senaste årtiondena är att migrationen inom Sverige medfört att man koncentrerat yngre högutbildade människor i vissa områden. Främst storstäder och större studentstäder. Äldre och mer lågutbildade har blivit kvar på landsbygden och i mindre orter. Skatteunderlaget och behovet av välfärd ser därför olika ut på olika platser. Det blir svårt att avgränsa kommuner som självständiga enheter när det gäller att stå för service och välfärd. Ojämlikheten är för stor. Man kan inte jämföra en storstadskommun med många högutbildade akademiker med en glesbygdskommun med många gamla och lågavlönade. Då får vi skillnader i kommunalskatt på upp till 6 kr. Därtill stor skillnad i kommunal service.

Vissa verksamheter borde vara statligt finansierade med tanke på den stora ojämlikheten mellan olika områden. Jag tänker framför allt på sjukvården.

Privatiseringar av verksamhet har drivit på den ogynnsamma utvecklingen. Privata företag satsar hellre i en rik storstad än i en fattig glesbygdskommun.

Den här ojämna, ojämlika och orättvisa utvecklingen mellan rik och gynnad på den ena sidan och fattig och missgynnad på den andra sidan har ökat den inre konflikten i landet och skapat polarisering.

Något måste göras.