Det finns någonting viktigt med den här artikeln. Det är nog att förutfattade meningar och fördomar finns överallt. Perspektivet förändrar bilden och gör att det som är sant eller verkar vaa sant i en situation blir annorlunda i en annan situation.

Diskuterade det här med homofobi och fördomar med min son igår. Han, som bott i Uppsala en del av sitt liv, sade att man är mer homofoba här ute på landet jämfört med i en storstad och studentstad som Uppsala.

Jag höll delvis med men ansåg samtidigt att oron ofta är överdriven. Man förväntar sig fördomar och då blir det nästan självuppfyllande. Eftersom man förväntar sig fördomar är det lätt att tolka vilken reaktion man än möter som en fördom.

Det finns lärdomar från vårt samtal och samtidigt lärdomar från den här debattartikeln. Visst finns det fördomar mot homosexuella och visst finns det homofobi. Visst finns det rasism inom sjukvården.Men samtidigt är det en fördom när man anser att homofobin är utbredd bland lantisar eller att man man ser att den vita befolkningen alltid går omkring med en rasistisk blick.

Det finns fördomar överallt. Det är bara gudar som inte har några fördomar eller spår av nedlåtenhet. Vi måste alla jobba på att vara inkluderande och vidsynta.

Det är så lätt att halka in i det här hejarklacksbeteendet. Att man ser alla fel och brister som finns hos de andra, men man klarar inte av att se sina egna brister och fördomar.

Vi måsta vara öppna och förstående. Vi måste inse att bristerna och fördomarna är beroende av bakgrund och erfarenheter. Förståelse och syntes måste vara det vi vill uppnå.

Det är brobyggarna vi söker. De som inte blundar för problem. Inte ens när de finns i den egna gruppen eller hos sig själva. Samtidigt som man vill öka kunskap och förståelse utan att döma.

Efter en allt för lång tid av marknadsliberalism börjar man nu förstå att staten måste ha en roll. Det är staten som skall visa riktningen och sätta upp regler och gränser för marknaden.

Det är en insikt som börjar tränga igenom. Inte bara inom delar av forskarvärlden utan även bland människor i allmänhet.

Vi har skapat områden och grupper som gynnats och blivit rika. Däremellan finns stora områden som försummats och blivit fattiga.

Det här har fått ett socialt och politiskt pris som nog förvånat en del. Men klyftan mellan de gynnade områdena och grupperna ner till de stora områden som halkat efter har blivit djup. Det har skapats ett befogat missnöje som ökat misstron till det etablerade samhället. Det har skapat en grogrund för missnöjespartier och populistiska politiker.

Samhällskontraktet har på många sätt brustit.

Det måste vara staten som formulerar de mål som medborgarna kan enas kring. Människor är beredda att göra uppoffringar och stå tillbaks om man uppfattar syftet som rättvist.

Marknadens syfte är aldrig att skapa jämlikhet. Man vill skapa vinst för ägarna. Därför kan man aldrig överlämna till marknaden att forma landet.

Det är också en illusion att marknaden utan påverkan leder utvecklingen i en riktning där miljö och klimat räddas.

Marknaden har inte heller någon inneboende funktion att skapa service och bra förhållanden i hela landet. Kolonialism är en funktion av den fria marknaden.

Det är staten som är medborgarnas företrädare när det gäller att styra och forma landet. Nu måste nya visioner formuleras. Statens ansvar för utvecklingen måste stärkas och man måste se och ta ansvar för hela landet.

Ett problem här är att det knappt finns någon opposition bland rikspolitiker och bland media. Marknadsliberalismen och centralismen dominerar så fullständigt.

Ett positivt tecken är dock att det produceras många artiklar och böcker i de här ämnena. Där man diskuterar hur samhället skall utvecklas och vad som behövs för att skapa framtid och framtidstro.

Hopp, framtidstro och handling. Det är bra att de här begreppen diskuteras. För vi behöver reda ut begreppen.

Hopp innebär att vi ser en möjlighet till förbättring. Förhållandena är svåra men vi kan ana ljuset framåt i tiden. Men vad är det som får oss att känna hopp. Är det en korrekt analys av framtiden eller är det fantasier och anammandet av en illusion som skapats för att få oss lugna och passiva. Marx såg ju religionen som ett opium för folket. Människor skulle tro och känna hopp om ett bra liv efter döden för att kunna stå ut med orättvisa och ojämlikhet. Ett hopp, som baserar sig på en falsk förespegling om att allt egentligen är bra som det är, gör människor passiva och handlingsförlamade. Men ett hopp som bygger på en korrekt analys av verkligheten kan sporra till handling om man ser sin plats i utvecklingen.

Framtidstro liknar hoppet. En framtidstro som baseras på en egen djupgående analys av verkligheten sporrar till handling. Saknar man framtidstro är det lätt att bli passiv och deprimerad. Men det går inte heller att skapa framtidstro genom att hävda saker som inte är sanna. Det kan bara bli en tillfällig lättnad. Annars är människor som saknar framtidstro lättledda av manipulatörer. Populistpolitiker är en form av manipulatör som lurar utsatta människor att deras politik kan leda till förbättring.

Nej vi behöver riktiga kunskaper och ideer för att leda oss mot framtidstro och hopp. Det är ändå glädjande att det skrivs mycket i det här ämnet. Mycket tänks och formuleras. Vi har kommit en bit på vägen, men vi är inte alls framme. Tänkandet måste också leda till handling och handling måste leda till förändring. Radikala förändringar.

Det finns en ide som formulerats om handling och utveckling. Det normala är att man först läser, tänker och utvecklas sedan skrider man till handling. Den nya tanken, åtminstone för mej var att man börjar med handling. Då under tiden av arbete och handling utvecklas man. Det är där utvecklingen sker. Det går egentligen emot vår nuvarande samhällside om att man först går många år i skolan för att sedan utnyttja alla samlade kunskaper i arbetslivet.

Jag tror att modellen med handling som leder till utvckling skapar mer harmoniska och hela människor. Men det måste kombineras med en önskan och förmåga att hela tiden förändra de yttre betingelserna. Kanske är det den svåra delen för de flesta människor. För lyckas man inte förändra de yttre betingelserna när man utvecklas kommer man att stagnera.

När jag skannar av tidningarna för att finna en text som är värd att kommentera. så letar jag efter något som det här. Som är just en skapelse från en egen lite oberäknelig tanke. Jag är väl medveten om problemet. Skall du producera texter hela tiden. Deadlines. Det är ditt jobb och levebröd. Då kan man inte alltid vara levande, inspirerad och oberäknelig.

Därför blir man glad n är man stöter på det.

Edward Snowden definierade faran med AI med att problemet var att AI var en sammanfattning av allt som redan finns. Det finns inget nytänkande i AI. Man är duktig på att leta och sammanfatta tankar och texter som redan finns tänkta och skrivna. Ger man då makt till AI kommer vi att naglas fast vid det gamla. Framsteg och det nya är det som bryter mönster och är oberäkneligt. Alla nya ideer som förändrat mänskligheten har varit obekväma när de först kom. Darwin fördömdes och bekämpades av sin tids dogmer. Einstein fick aldrig Nobelpriset för sina största upptäckter.

Det är de obekväma, oberäkneliga som leder mänskligheten framåt. De mäktiga och inflytelserika strävar efter att behålla den gamla ordningen. Det är här Snowdwns kritik mot AI kommer in. AI är en kraft och ett verktyg som strävar efter att hålla fast vid det gamla. Ai är i sig en sammanfattning av det som redan finns och det som redan tänkts. Det naglar oss fast vid det gamla om vi ger systemet makt över våra liv.

Det är de jobbiga, obekväma och oberäkneliga bland mänskligheten som kan leda oss framåt mot en bättre värld.

Kanske finns Trump, Netanyahu och Putin där för att vi skall vakna och verkligen se hur absurda de gamla principerna och ideerna verkligen är. Få oss att förstå behovet av nytänknde

Jag beundrar Richards bildning och förmåga att skriva en text. Otroligt.

Det här med evig tillväxt är ju orimligt. Vi är nog inte heller inne i en period av evig tillvåxt. Det är bara det att tidsperspektivet är sådant att vi inte ser slutet.

Ekonomin har vuxit mer eller mindre utan avbrott under ärtionden. Vi har haft avbrott som snarast haft strukturen av hack i kurvan. Människan har lyckats att tygla det naturliga flödet av tillväxt och tillbakagång. Den sista stora nedgången var de stora krigen och depressionen.

Ekonomiskt och materiellt har vi fått det bättre.

Det finns nackdelar med det här stadiet av ”evig tillväxt”. Innebär inte kravet på evig tillväxt att vi egentligen slutar utvecklas som människor. Varje riktig utveckling kräver en cykel. Expansion och stagnation följt av tillbakagång och förstörelse. Vi måste bryta ner och förstöra det gamla som håller oss fångna för att kunna bygga nytt.

Det är som årstiderna. Hur skulle vi kunna ha en vår och sommar om vi inte hade en vinter som bröt ner det gamla årets grödor och växter.

Är inte evig tillväxt bara en fångenskap och ofrihet. Vi tvingas leva kvar i det gamla som borde försvinna för att lämna plats för nya tankar och ideer. Ett annat exempel är tomårstiden hos människor. Det är då vi bryter ner de gamla relationerna till våra föräldrar. De måste förstöras för att vi skall kunna fortsätta utvecklas och bygga nya relationer. Att bryta ner och förstöra är en förutsättning för frihet och utveckling.

Finns inte de verkliga bakåtsträvarna i den grupp som ihärdigt försvarar tanken på evig tillväxt. En rak linje är orimligt. Utvecklingen går alltid i cykler. Det är det naturliga. Men för att upprätthålla den raka linjen krävs övergrepp och tvång. Vi kommer att bli alltmer ofria. Det är de grupper i samhället som tvingar in utvecklingen i den svagt uppåtgående linjen som skapar ofrihet och förtryck.

Se på Kina som exempel. Där har partiet byggt ett samhällskontrakt där men utlovat ekonomisk tillväxt mot att medborgarna finner sig i ofrihet, kontroll och förtryck. För att upprätthålla systemet kommer det att krävas allt mer av förtryck och ofrihet. Resten av världen kommer att följa efter om man väljer linjens väg.

I många fall låter sig inte naturen stängas inne i linjens förtryckande tänkande. Man sliter sig loss. Befolkningstillväxten är ett sådant område. I land efter land så minskar nu befolkningen. Utvecklingen har kanske gått längst i Japan och Sydkorea. Men hela världen följer efter i olika takt. Man ser att jordens befolkning följer ett cykliskt mönster.

När det gäller klimat och miljö så tvingas vi också se att den raka kurva uppåt inte fungerar. Naturen slår tillbaks.

Mänsklighetens dröm om evig tillväxt var bara en dröm. Det som återstår för oss att inse var att det inte bara var en dröm. Det var en mardröm.

Flyget är värstingen för klimatet. Det spyr ut mycket co2 och det gör det på absolut sämsta stället. Det finns inga hållbara flygbränslen. Åtminstone inte de mängder som skulle göra riktig skillnad. Och skulle det finnas ofarliga bränslen, vilket det inte gör, så har man ändå höghöjdsfaktorn som skadar klimatet.

Att vi inte på allvar kan fördöma flyget är nog det allvarligaste övertrampet. Det är här som hyckleriet blommar ut som mest.

Det är i huvudsak de rika och inflytelserika samt den välbärgade urbana medelklassen som flyger mycket. Globalt sett är det här överklass.

Det är de fattigaste regionerna och grupperna som kommer att få lida mest av klimatkrisen.

Det kommer att vara helt omöjligt att klara klimatet om inte uppoffringar och åtaganden fördelas på ett rättvist sätt. Att gynna flyget innebär nog maximal orättvisa i systemet och det kommer att försöra alla chanser att klara klimatet.

Här måste vi ta ställning. Tydligt.

Landsbygden är inte motståndare mot förändring. Man är motståndare mot orättvisa och storstadens nedlåtenhet och självupptagenhet.

Hyckleriet är så stort när det gäller klimatpolitik. Verklighetsbeskrivningen av problemen kommer från storstaden. Landsbygden är sällan ens tillfrågad. Man är inte intresserad av att se och höra. Landsbygden har under årtionden legat under uppmärksamhetshorisonten.

Så man skall inte vara förvånad över om det finns missnöje och brist på förtroende.

När man nu gått ut och frågat människor som bor på landsbygden. Här Falköping i Västergötland så får man svar från verkliga människor och de verkliga förhållandena. Det visar att det inte finns övilja att förändras bara det finns förståelse och rättvisa.

Det här blottar verkliga demokratiska problem. Det kan omöjligt vara en fungerande demokrati när så stor del av makten finns i centrum. Vi har en regering som inte har en enda minister som kommer från Norrland. Vi har ett landsbygdsparti, Centerpartiet, där partiledaren är en erfaren politiker från Stockholm. Det är i grunden lika orimligt som om FI s partiledare var en man.

Sverige är ett centralistiskt land som spårat ur. Vi har passerat gränser som inte borde ha passerats. Det har bränt bort den tillit och det förtroende som måste finnas om vi skall ha ett fungerande demokratiskt samhälle.

I brist på verkligt intresse och verklig kunskap har vi fått populism. Man säjer och gör saker som man tror skall vara populära hos människor som bor och lever på landsbygden och i mindre städer. Man vet inte, man förstår inte och man bryr sig inte. Men i en populistisk anda gör man saker för att bli populär och få röster.

Det är en farlig utveckling och den bär bort från demokratin. Vi måste återupprätta en decentralistisk demokrati. Vilket innebär att makt flyttar ut från centrum ut i landet.

När det gäller klimatet så är landsbygden inte alls motvillig till förändringar och uppoffringar. Men det måste finnas en vilja till rättvisa. Det måste finnas en vilja att se och lyssna. Vi måste göra oss av med det enorma hyckleri som nu förlamar klimatarbetet.

Tack för klarspråk. Vi måste vårda sanningen. Jag läste just en annan kommentar där Ulf Kristersson uttryckte förnöjsamhet över att Maduro avsatts. Man måste kunna hålla fler tankar i huvudet samtidigt.

Vattendelaren mellan den goda, ljusa världen och den onda, mörka världen går just här. Det goda står för hävdande av rättens och rättvisans makt. Där ideal och strävan efter rättvisa är det som styr. I det mörka alternativet är det makten som får styra. Den starke hävdar rätten att få bestämma över och förtrycka den svage.

Det finns just nu fyra stycken tongivande länder som har stor makt att påverka utvecklingen. Alla fyra hävdar maktens rätt.

Först Ryssland som oprovocerat angrep Ukraina. Man använde sin stora arme och sin militära makt för att försöka erövra ett grannland.

Sedan har vi Kina som är en imperialistisk stat. Man utvecklar sakta sin inflytelsesfär. Långsiktigt är Kina ett hot mot självständighet och frihet överallt. Man har inte varit så nyckfulla och aggressiva sam andra. Men man är målmedvetet imperialistiska.

Israel är aggresiva och likgiltiga för andra människors liv. Man har genomfört folkmord på Palestinier och hela tiden brutit mot folkrätten. Man har korrumperat den globala rättsmedvetenheten med sitt beteende. Och man har kommit undan med saker som man inte borde kamma undan med. Israels makt kommer bland annat från ett närmast oreserverat stöd från USA.

Slutligen USA som utvecklats till en fullskalig imperialistisk diktatur under Trump. Trump beter sig som en klassisk diktator. Nyckfull, egoistisk och självgod. Han är en verklig prövning för USA. Kan demokratin återkomma efter Trump. Nu får vi inte vara naiva. USA har en historia av övergrepp och imperialism. Inte minst Sydamerika och Mellanamerika har varit utsatt för USA s inblandning och manipulation. Man har konstant blandat sig i och avsatt demokratiska regimer med vänsteråsikter.

Men Trump har lyft USA s imperialism till en ny nivå.

Nu är det upp till oss. Vi kan inte längre bara jamsa med. Nu måste vi vara tydliga. Jag menar oss som individer. Oss som Svenskar. Oss som Europeer.

Nu får det vara slut på diplomatiska hänsyn och krypande. Den försiktiga självcensuren måste bort.

Här uppskattar vi Ola Nordebos ledare i fullständig klartext.

En god spaning in i samtiden. Och det är helt sant. Det går inte att kombinera ett heltidsjobb, karriär och småbarn. Det är omöjligt. Det kommer alltid att brista någonstans.

Det är lögn och illusion som driver oss.

Kombinationen är omöjlig. Jobbkarriär och bostadskarriär i en storstad. Familjeliv med barn. Den tiden och den kraften finns inte för att ro det här i hamn.

Hur har då det här livet kommit att bli norm och någonting eftersträvansvärt för ungdomar.

Storstad/Stockholm har blivit hög status. Det är ett rikt område och lönerna är höga. Kommunalskatterna är låga och det finns många högavlönade jobb för utbildade människor. En lyckad bostadskarriär har gjort många förmögna i Stockholm. Det finns mycket av kultur, idrott och annan aktivitet. Stockholm är ett rikt gynnat område. Det passar ambitiösa människor.

Men området är krävande eftersom det befolkas av högpresterande människor. Bostadskostnaderna är höga vilket kräver att du har höga löner för att kunna leva där. Det är svårt att vara en avslappnad outsider i Stockholm.

Finns man där drivs man in i tempot och kraven.

En lögn som gärna odlas av hårt pressade karriärister är att mor och farföräldrar skall vara lösningen på problemen. Men tänk själva. Hur sugen skulle du själv vara på att rycka in och vara grtis barnpassning när dina egna barn äntligen flyttat och du får chansen till egen tid och utveckling. Far och morföräldrar är trötta och klarar inte av att ställa upp hela tiden i en orimlig situation.

En annan lösning är att lämna helvetet i storstan/Stockholm och flytta ut på landet. Det blir ett helt annat boende. Lägre kostnader och större utrymmen. Men ofta är man oförberedda på de problem som finns just där. Betydligt sämre service och färre aktiviteter. Sjukvård som befinner sig i kris där man är beroende av hyrläkare som kommer och går. Ett tempo som är lägre och som inte fungerar om man är kvar i ett fullskaligt karriårstänkande. Inte lätt och många återvänder till storstan med dess fördelar och nackdelar.

Vi måste nog tagga ner. Är ambition någonting bra? Vi måste nog itrågasätta det begreppet. Innebär inte ambition att man söker bekräftelse i andras ögon när man egentligen borde söka en bekräftelse i sina egna ögon. När man borde ta kommandot över sitt eget liv och själv bestämma vad som är viktigt.

Jakt efter yttre status och erkännande blir till slut en evig jakt. En jakt utan slut.

Ett bra liv borde vara möjligt både i storstan/Stockholm och ute i landet. Det avgörs egentligen inta av platsen utan av ditt inre tillstånd. Man måste vakta på de intryck och krav man släpper in. Lära sig att hålla ordning i den inre miljön. Det är aldrig lätt. Men det kanske är lättare i en miljö där man har närmare till skogen och där intrycken inte hela tiden staplas på varandra.

En vacker text om den inre miljöförstörelsen. Och hur nära en inre mental och känslomässig miljöförstörelse hör ihop med den yttre.

Upplevelsen av den yttre miljön går genom den inre. De minnen och de känslor som finns inom oss är ett filter genom vilken den yttre verkligheten måste gå för att tränga in i oss. Vi ser och förstår bara det som finns förberett inom oss.

Böcker och texter samt filmer och berättelser öppnar och stänger oss. Blir det för trångt inom oss med fakta, känslor och berättelser kan vi inte ta in något nytt.

Inom det andliga sökandets värld jobbar man medvetet med det här. Det är ett tränande av sinnet för att bereda väg för ett inre växande.

Det första steget är koncentration. Det innebär att vi medvetet stänger av det fria, ohejdade flödet av impulser in i hjärnan. Vi koncentrerar oss medvetet bara på en fråga eller en tanke. Allt utom det försöker vi hålla borta. Det här är en svår uppgift för de allra flesta. För många är det helt omöjligt att hindra flödet av tankar, känslor och impulser att helt fylla oss.

Nästa steg är meditation. Där bygger vi medvetet tankar och tankeformer som vi får att bli till ting som formar oss och världen. Den tankekraft som tränger fram i meditation har kraft att förändra.

Det sista steget är kontemplation. Det är när sinnet är helt tomt för att skapa plats för impulser från högre plan och för att vi skall medvetet övergå till det vi i grunden är. I slutet på den resan har vårt medvetande lämnat det liv vi normalt lever här i våra kroppar på jorden.

Anita Goldman tar upp den miljöförstöring det innebär att vi slutar vårda våra minnen och våra tankar. Här har vi samma problem som på det yttre planet. Här finns utsläpp av diverse föroreningar. Bilder och berättelser med syftet att förgifta våra känslor och tankar. Eller helt enkelt en mångfald av lockande bilder och berättelser som bara stjäl utrymme och tid. När vi sätter förorenande läsplattor och skärmar framför våra barn så förgiftas deras sinnen och känslor. Vi förstör deras framtid när vi egentligen borde lära dem koncentration och motståndskraft.

Kanske måste vi ändå inse att föroreningarna nu är så många att vi själva måste stänga våra sinnen för det som förgiftar och förstör. Men det måste vi göra samtidigt som vi inser att vi inte kan stänga världen ute. Vi har ett stort ansvar för alla som kanske inte har insikten och kraften att själva försvara sig mot mörkret som breder ut sig.