Om oss

  • Nordebo: Vad göra när de lik förbannat längtar efter att få flytta söderut? vk 25-05-17

    Ett evigt problem eller är det ett problem överhuvudtaget. Jag är själv tudelad när det gäller den här frågan. För självfallet måste det finnas frihet att bosätta sig dör man vill. Men det finns två sidor av saken. Dels frihet och dels ansvar. Det framgår väl också av Ola N. ledare.

    Vi kan aldrig tvinga människor att flytta till Norrland. Men det behövs människor för att klara samhällets och företagens behov. Vi borde kanske acceptera att det behövs högre löner i Norrland eller alternativt lägre skatter för att klara personalförsörjningen.

    Vi kan inte eller skall inte styra var människor vill bo. Men rättvisefrågorna måste upp till diskussion.

    Det är fortfarande en kolonialistisk grundsyn över hur man utnyttjar och betalar för naturtillgångar och naturresurser. Det är ett utnyttjande som ger alltför lite över till lokalsamhället och lokalbefolkningar. All råvaruproduktion ger för lite pengar. Det gäller även jordbruk och matproduktion. Utnyttjar man vattenkraft eller vindkraft skall det ge rikedomar till de områden som utnyttjas. Gruvdrift föröder områden som utnyttjas. Allt för lite blir över för ett långsiktigt byggande av samhälle och grundstruktur.

    Det finns en viktig ekonomisk lag som säjer att det finns ett direkt samband mellan makt och rikedom. Det är aldrig platserna där naturresurserna finns som blir rika. Där makten finns där samlas rikedomen. Glesbygd och landsbygd är inte tärande. Det är där resurserna skapas.. Storstäderna är tärande.

    Det här påvisar också vikten av en decentraliserad demokrati. Ju mer centraliserad och koncentrerad makten blir ju mer ojämlikt blir landet. Det här gäller inte bara politisk makt utan även ekonomisk och medial makt.

    Vi kan aldrig tvinga människor till att vilja bo i Norrland. Men vi måste vara aktiv för att tvinga fram rättvisa förhållanden mellan olika regioner och olika grupper i samhället.

  • DN Debatt. ”Staten kör över en hel kommun i jakten på mineraler” dn 25-05-16

    Kolonialism. Den har ju aldrig varit död, men man blir ändå förundrad när den bryter ny mark. I klimatets och miljöns namn flyttar man fram positionerna.

    Centralismen har varit stark de senaste årtiondena. Centrum har vuxit, blivit allt rikare och allt mer dominerande. Periferin har tynat bort försvunnit och förtalats. När periferin har krävt upprättelse har det benämnts högernationalism. Man har till och med teoretiserat nedlåtenheten i GAL-TAN diagram.

    Den huvudsakliga och viktiga rörelsen har varit att centrums inflytande och makt kontinuerligt vuxit samtidigt som centrum blivit allt rikare.

    Det handlar inte bara om politik och pengar. Själva verklighetsbeskrivningen har omformats. Landsbygden har blivit mörk och skrämmande. Landsbygdens människor har beskrivits som dumma och primitiva. Hur många är inte de filmer och TV serier där de här sanningarna trummats in. Den här verklighetsbeskrivningen har omsorgsfullt formats och upprätthållits.

    Blir man ständigt utsatt för det här så tär det på psyket. Det gräver en avgrundsdjup klyfta mellan stad och land. Eller egentligen mer korrekt mellan centrum och periferi.

    USA har visat vad som kan hända när den klyftan blivit för djup. När människor inte längre kan kommunicera över djupet. När inga sanningar längre gäller när de passerar klyftan.

    Så låt inte klyftan bli djupare. Ett sätt att binda ihop landet är att respektera de lågar och regler som finns för att kunna leva tillsammans. En viktig del är det kommunala vetot. Det ger lokalsamhället möjligheten och makten att bestämma över viktiga saker i den egna kommunen. Vi har en uppenbar brist på decentraliserad demokrati. Inte bara i Sverige utan i hela världen. Respektera den som finns.

    En annan viktig del i att inte låta klyftan bli för djup är att vi måste vårda mångfald och spridning vad gäller medier och opinionsbildning. Här går det också åt fel håll. Vi har spridda tidningar i Sverige men de ägs av Mittmedia, vilken i sin tur kontrolleras av Bonniers. Det innebär i praktiken att tidningarna är tysta och tandlösa i den viktiga debatten om makt och maktkoncentration.

    Bara en parantes i det hela är att Gokväll ifrån Umeå läggs ner och produktionen flyttar till Stockholm. Symboliskt viktigt.

  • Henrik Jönsson: Gröna haverier och politisk hybris. gp 25-05-14

    Henrik Jönssons kritik är befogad. Det har funnits mycket av önskedrömmar och hybris i planerna. Det han själv glömmer är att klimatkrisen är verklig och någonting måste göras. Han faller helt enkelt tillbaks på det första steget i hela krisen. Förnekelse av själva krisen.

    Klimatkrisen är egentligen en kris skapad av dysfunktionellt mänskligt beteende. Krisen genomgår olika steg och vi är egentligen mitt i den. Men om vi tar det från början.

    Första steget var en trevande undersökning av vad som händer egentligen. Forskarna blev mer och mer övertygade om att krisen skapats av människans utsläpp av co2 till atmosfären. Till slut nådde forskarkåren en form av konsensus.

    Efter det kom en kamp mot förnekelsen. Många förnekade att klimatkrisen var ett faktum och framför allt att den skapats av människor. Men även den fasen har vi nu tagit oss igenom. Huvudsakligen.

    Man formulerade då tesen att krisen skulle övervinnas genom tekniska innovationer och framsteg. Framför allt skulle allt elektrifieras. Transporter, uppvärmning, produktion med mera. Elen skulle produceras från sol, vind och vatten. Marknaden var med på tåget då man såg stora affärsmöjligheter.

    Det här kan man också se som hyckleriets tid. Man ville klara krisen utan att behöva göra uppoffringar. Livsstilen skulle försvaras. Åtminstone den välbärgade urbana medelklassens livsstil.

    Det är här någonstans vi just nu håller på att haverera. Det har funnits en övertro på tekniska lösningar. Man har även glömt bort att de uppoffringar som måste genomföras skall fördelas på ett rättvist sätt. Vi har till exempel fått en överbetoning av åtgärder som drabbar landsbygden. Skog, våtmarker och jordbruk. Däremot tog man bort skatten på flyget. Vi bygger vindkraftverk på många platser men undviker att bygga på andra. Det innebär definitivt en uppoffring att leva vid en vindkraftpark.

    Tack vare att man trott att uppoffringarna kunde läggas bara på vissa grupper och regioner medan andra klarade sig undan har klimatarbetet fått dåligt rykte.

    Man har kört fast. Genom dumhet och misstag. Det är det här som Henrik Jönsson fångat upp i sin kritik som inte är obefogad.

    Men som sagt något måste göras. Nu får man ta nya tag och visa att vi lärt oss av misstagen. Framför allt måste vi förändra oss och vår livsstil. Det får inte hela tiden finnas en motsättning mellan den ekonomiska världsordningens krav och det samhälle som finns för att klara klimat och miljö. Uppoffringarna måste fördelas rättvist annars är alla förändringarna omöjliga.

  • Kajsa Dovstad: Konsulterna som skinnar Sverige. gp 25-05-13

    Konsulter. Det finns säkert två sidor av saken. Ibland kan det vara positivt att ta in en konsult för att ge utvecklingen en ny inriktning eller bara en injektion.

    Men i stort så slösas det enormt med pengar på konsulter. Var finne egentligen felet?

    Det första som slår mej är att konsulttätheten måste vara beroende av tillgången på pengar. Det är bara företag och institutioner som har mycket pengar som kan satsa på konsulter. Jag har svårt att se att verksamheter som lider av ständig brist på pengar skulle ha råd med dyra konsulter.

    Det är också säkert så att konsulterna frodas i de rikaste områdena. Kan tro att det är vanligare med konsulter i Stockholm än i Norrland.

    Det måste väl också vara ett ledningsproblem. Både på lokal nivå och på toppnivå. Den chef som bestämmer sig för att anlita konsulter måste ha en bristande förmåga att själv hantera situationen. Då finns ansvaret för styrelsen att stoppa karusellen och att ersätta den chef som inte fungerar.

    Vi har haft en digitalisering som kostat många miljarder. Det finns en generell övertro på digitaliseringar. Men det finns också goda exempel. Skatteverkets hemsida är ett gott exempel på lyckad digitalisering.

    Sedan finns det också exempel på inhyrd personal där det inte borde finnas inhyrd personal. Tänker på sjukvården. Där kostar inhyrda läkare och annan inhyrd personal regionerna enorma summor. Systemet fungerar så illa så man funderar över varför det bara fortsätter.

    Vi har ett land där vissa grupper och områden är vinnare och andra är förlorare. Det är framför allt storstäder och Stockholm som är vinnare. Här finns också makten att beskriva, påverka och besluta. Kanske är det förklaringen till att vi kan ha ett system för vår sjukvård som fungerar så illa. Mest illa fungerar det i glesbygd och landsbygd.

    Det är viktigt att ta upp det här problemet med konsulter och inhyrd personal. Eftersom vi inte har hur mycket pengar som helst i samhället. De pengarna skall satsas där behovet är som störst.

  • Jag kommer på mig med att krampaktigt sakna ensamheten. vk 25-05-12

    Det finns något läkande med skogspromenader. Jag känner samma sak. Jag har också bekanta som vittnar om samma känsla.

    Vi är sammanknutna med andra människor. Det finns band som är osynliga men som finns där. Andra människors närhet påverkar oss och vi påverkar dem. Vi bär omkring på en aura med summan av de känslor vi upplevt under livet. De tränger in i och känns av av de människor som omger oss. Det skapar en osynlig kontaktzon runt oss.

    Vissa människor stöter bort oss och vi stöter bort dem. Det blir jobbigt att vara nära dem. Aurorna synkar inte och förutsättningen för en djupare närhet finns inte. Med andra är det annorlunda. Det är lätt att vara nära. Det krävs inte att vi sätter upp barriärer för att hålla deras aura borta. Vi attraherar och synkar.

    Att leva tillsammans innebär att utsättas för andra människors påverkan. Vi väljer oftast att vara med människor som påverkar oss positivt. Oftast är valen omedvetna och våra egna förklaringar kan vara krystade.

    Sedan är det nog också så att alla är inte lika känsliga. Vissa påverkas mer än andra. Men alla påverkas.

    Slutligen har vi ett ansvar att se till att vår aura inte skadar och stöter bort. Att vi sprider en lugn energi runt oss. Vi kan påverka det genom de tankar och känslor vi tänker och känner. Vi kan rena oss och därigenom stärka alla som finns runt oss.

    Kanske är det just här vi har vår viktigaste uppgift i världen. Att bidra till att skapa en positiv ljus global aura.

  • Monira Al Qadiri: ”Oljan kommer att förgöra oss” dn 25-05-11

    Vi håller på att förlora kampen om klimatet. Framför allt för att vi inte förstår problemet. Tidigare var det en kamp mot klimatförnekarna. Då var det ändå rätt enkelt. ”När alla förstått att hotet var verkligt skulle kampen vara vunnen”. Det var den förenklade analysen.

    Sedan blev det hycklarna som blev det stora problemet. Mycket svårare att peka på DOM som var bovarna. För ett visst mått av hyckleri finns hos alla. Men vi kunde ändå hålla fast vid tanken att teknisk utveckling skulle rädda situationen. Vi hade våra vindkraftverk och vårt Northvolt. Spjutspetsar och pionjärer som skulle fasa ut oljan och ersätta den med gudomlig el. Gratis och fullkomligt fri från skadlig påverkan. Det är den illusionen som håller på att falla just nu.

    Det tycks som om det nu är uppgivenheten som håller på att ersätta teknikoptimism och hyckleri. ”Jag bryr mej inte längre, jag kan ändå inte påverka”. Man flyger hej vilt och man konsumerar utan tanke på eftervärlden. Har man någon strategi och plan kvar så är det skogen, våtmarkerna och jordbruket man kastar sig över. Alltså det som finns långt bort från den välbärgade urbana medelklassen. Som inte påverkar den etablerade livsstilen och etablissemangets verklighetsbeskrivning och försörjning.

    För att klara klimatet krävs uppoffringar. Och för att uppoffringar skall vara genomförbara måste de fördelas på ett rättvist sätt bland befolkningen. Vi är långt ifrån där. Det finns ingen inneboende rättvisa i den nuvarande ekonomiska världsordningen. Tvärtom bygger den på ojämlikhet och skapar ojämlikhet. Här måste till förändrat synsätt för att klara miljö och klimat.

    Klimatkrisen har alltid varit en kris skapad av mänsklighetens dysfunktionella beteende. Det har alltid funnits tillräckligt mycket av resurser och tillgångar för att klara ett bra liv. Men vi överkonsumerar när vi kan. Vi överutnyttjar när vi kan och vi vägrar dela med oss av det som borde vara allas utrymme. Klimatkrisen är en funktion av dysfunktionellt mänskligt beteende. Vi kommer aldrig att klara krisen om vi inte förstår det.

  • Mathias Bred: Vi förstod aldrig Afghanistan. gp 25-05-10

    Intressant betraktelse. Ingen tvekan om att vi varit naiva. Men betyder det att allt i grunden var fel? Jag anser inte det. Demokrati, öppenhet och frihet är ideal att sträva emot. Vår naivitet sitter kanske i att vi trodde att det var enklare än vad det var.

    Ser man globalt på längre sikt har utvecklingen gått mot demokrati och frihet. Mänskligheten genomgår en evolutionsprocess även samhälleligt. Trögheten är stor och bakslagen otaliga. Men det går framåt.

    Vi har den grundläggande motsättningen mellan elit och massan av människor. Motsättningen mellan de här grupperna kanske är själva grundtypen för motsättning. Arketypen för konflikt.

    Eliten har nästan alltid två ansikten. Dels ett undervisande, med i grunden god avsikt att bilda och hjälpa massan. Självgodhet och nedlåtenhet finns ofta med. Men syftet är oftast gott.

    Sedan finns elitens andra ansikte. Driven av egoism och girighet utnyttjar man massan av människor. Som billig arbetskraft för att berika sig och nå privilegier.

    Massan är ofta lägre utbildad. Gamla fördomar finns kvar och man lever mer i det förgångna. Trögheten kan vara stor.

    Som den här ledaren antyder måste grupperna öka förståelsen för varandra. Eliten har en viktig uppgift. Man har mer kunskaper och förståelse, vilket man har ett ansvar att förmedla. Men det får inte finnas tvång eller maktmissbruk i samband med förmedlingen. En svår balansgång där man ofta går vilse. Elitens försyndelser i form av nedlåtenhet, arrogans och klasstänkande måste tvättas bort.

    Den elitism som drivs av egoism och girighet medför egentligen inget gott.

    Relationen mellan eliten och folket är svår men viktig. De otaliga misslyckandena och missgreppen innebär dock inte att eliten kan dra sig tillbaka och säja att vi bryr oss inte längre. Det gäller också när vi summerar Afghanistaninsatsen. En demokratiprocess tar lång tid. Kanske hundratals år. Men den civila insatsen har nog ändå sått frön som kan ge resultat. Vi har ingen rätt att ge upp, men vår ödmjukhet inför svårigheten bör nog bli större.

  • DN Debatt. ”Historien visar att vägen till tillväxt går via liberalism” dn 25-05-09

    Lars Jonung ger ett svar på en fråga som inte ställts. Den viktiga frågan är hur ser ett samhälle ut som är bra för människor, miljö och klimat? Det är inte det samhälle som vi ser idag. Det samhälle som betecknas som nyliberalism.

    Enligt debattartikeln, som är upplysande, finns det ett motsatsförhållande mellan strävan till tillväxt och strävan att bygga ett jämlikt och rättvist samhälle. Ett samhälle med väl utbyggd välfärd.

    Vi skulle väl kunna beskriva det som att ytterligheterna inte fungerar. För vi befinner oss idag på en ytterlighet. Nyliberalism. En ytterlighet som skapat ett ojämlikt samhälle på en nivå att människor revolterar. Det är ett system som inte fungerar. Att medborgarna i USA revolterat mot systemet genom att rösta fram Trump är ett faktum. Det finns ingen lycklig återkomst till det system som gjorde Trump möjlig. Kanske till och med nödvändig.

    Vi måste lära oss av historien. Och den kanske viktigaste lärdomen av alla är att vi inte kan hitta lösningen på dagens problem i det förgångna. I det förgångna hittar vi kommunismen som var en ytterlighet på den kant där staten styrde över allt. Det fungerade inte. Sedan har vi ytterligheten på den andra sidan. Där vi befinner oss just nu. Nyliberalism, marknadsliberalism och frihandel. Det fungerar inte heller. Framför allt fungerar inte fördelningen av inkomster, rikedom och välfärd. Koncentrationen av rikedom blir alltför stor. Jämlikheten alltför liten.

    Det är nog inte i första hand att stora rikedomar samlas hos enskilda som är det mest provocerande problemet. Det är att en del områden inom länderna blir så mycket rikare än andra. Vi får rika hotspots, framför allt storstäder, och stora fattiga områden. Landsbygd och mindre samhällen. Det här klarar inte samhället av att hantera. Det finns idag inga politiska lösningar för att hantera det här. Det finns inga politiska partier som verkligen lyfter det här problemet.

    Framtiden ligger inte i det gamla. Varken i nyliberalism eller kommunism. Framtiden ligger i ökad kunskap och förståelse över hur världen ser ut och hur den måste omvandlas för att skapa framtid och framtidstro för alla.

  • Varför hyllar vänstern plötsligt frihandel – det är ju arbetare som offras? gp 25-05-08

    Den här typen av kritik borde finnas hela tiden. För det här är ju sanningen. Att frihandel och globalisering skulle vara en väg till fred och framgång är ju en illusion. Globalisering kombinerat med marknadsliberalism är liktydigt med kolonialism. Fattiga regioner och länder utnyttjas. Man tar råvaror naturresurser och utnyttjar billig arbetskraft. Vinsterna från verksamheten hamnar på helt andra platser hos helt andra människor.

    Det finns inget mänskligt med frihandel. Den skapar ojämlikhet, klyftor och orättvisor. Visst blir mänskligheten som helhet rikare. Men rikedomen koncentreras till rika hotspots och till rika företagsägare.

    Vänstern borde egentligen skrika rakt ut. Men dages vänster finns i huvudsak i de rika områdena. Man har tappat kontakten med de fattiga, försummade och utnyttjade. Man har blivit en del av det i grunden konservativa etablissemanget. Det finns en progressiv del av etablissemanget som ägnar sig åt wokefrågor och minoritetsfrågor. Men man ser inte de stora klassfrågorna och globala orättvisorna.

    De intellektuella och vänstern har svikit. Man har växt in i de rikas och privilegierades led och man vill inte se förtrycket och utnyttjandet. Det är ett svek som öppnat dörren för att populister skall bli de stora arbetarpartierna. De som lyssnar till de svikna och försummade. Även om de inte egentligen bryr sig.

    Globalisering, frihandel och marknadsliberalism skall bort i nuvarande tappning. Vi måste få en ny världsordning som tar ett mycket större globalt ansvar för människor, miljö och klimat.

  • Kajsa Dovstad: Anpassa inte sångstunderna – barn tål verkligheten. gp 25-05-07

    Klyftan är stor mellan stad och land. Den krymper inte. Vi har fått ett land som slutat fungera. Tolkningsföreträdet har blivit urbant. Allt mer styrs från Stockholm. Landsbygden har sjunkit under uppmärksamhetshorisonten.

    Att man skrivit om barnsånger för att de skall bli anpassade till storstan visste jag inte, men jag är inte förvånad. En annan förlust för mångfalden som uppmärksammades i dagens tidningar var att Gokväll från Umeå flyttar huvudsändningarna till Stockholm. Centralismen är så total i Sverige. Det finns ingen ände på hur långt man är beredd att driva det här.

    En annan rubrik som behandlar centralismens förödande inverkan har med läkarsituationen att göra. En Norsk professor hävdar att dödligheten bland Svenskarna ökade när läkare flyttade till Norge och började jobba där. Läkarbrist blev det inte i storstäder utan på landsbygden och i glesbygden. Ett område som är ojämlikt och orättvist är just sjukvården. Det tystas konstant ned. Sveriges gynnade områden vill inte ha den här diskussionen. Det är storstäder och större studentstäder som är gynnade områden. Framför allt Stockholm.

    Åter är vi tillbaks till att tolkningsföreträdet finns i Stockholm. Sverige är inte längre en fullvärdig demokrati. Allt för mycket makt finns samlad i centrum. Dessutom går det mot det sämre.

    En av veckans rubriker har varit nedläggningen av de viktigaste delarna av Sollefteå sjukhus. Det är där Karin Dovstad jobbar som läkare. Hon vet nog hur förödande centralismen är.