Kropp och själ. Själ och kropp. Vad är syftet med ålderdomen? Tiden då man förbereder sig för att frigöra själen. Låta själen flyga fritt och smita ut från sitt fängelse. En sliten och förbrukad kropp.

Kanske är ålderdomen den tid vi måste ha för att släppa greppet. Ju mer identifierad vi är med kroppen ju svårare blir det att släppa själen fri.

Hela livet kan ses som en förberedelse för döden. Att skapa integrationen mellan kropp och själ. Där själen är den eviga delen i ett par som måste fungera tillsammans. Kroppen är det tillfälliga som föds, utvecklas, tynar bort och dör. Ett naturligt kretslopp där vi tränas för att släppa fixeringen vid kroppen. Den tillfällige som skapats för vår utvecklngs och lärdomsresa. Det som kallas ett liv.

Det är resan som gör livet vårt att leva. Det är resan som är livet.

Ålderdomen är det stadium då vi tvingas ändra vårt fokus och flytta vår uppmärksamhet. Från egot till det om är större och viktigare.

Vår resa handlar om två ting det första är att bryta fixeringen vid kroppen. Det andra är att börja inse att det viktiga med livet är att se på världen ur själens perspektiv. Vilket är att förstå att ”det finns inte vi och dom, bara vi”. Att inse att det är ett konkret faktum.

All verksamhet som inte inkluderar en omsorg om dom, som egentligen är vi, är meningslös. För på själens nivå existerar inte skillnaden mellan dom, vi och mej själv.

Att jobba med och i äldreomsorgen måste vara en brutal ögonöppnare för unga människor. Men det skulle nog också kunn vara någonting som gav mening åt livet och göra själva resan värdefullare.

Det finns förvisso yttre hot som verkligen inte får underskattas. Det är bra med en teoretisk genomgång av de här hoten.

Men det är de inre hoten som är allvarligast och som verkligen måste förstås. Det finns inget utrymme för klassisk konservatism. Som den här artikeln ger uttryck för. Finns ingen möjlighet att bevara det gamla och tro att det skall rädda världen. Vill bara påminna om att det är misslyckandet i USA som skapat Trump. Man har tillåtit ojämlikheten att bli för stor. Tillåtit att klyftan mellan de inflytelserika, privilegierade, rika och den fattiga delen av befolkningen har blivit för djup.

När vår fria demokrati blivit svag så finns det fiender och angripare som står på kö. Men för att klara oss måste vi förstå vad som försvagat demokratin. Det är vår egen naivitet och dumhet som ligger bakom.

Ser man historiskt har inga stora samhällsbildningar eller kulturer överlevt. De har gått igenom faser och slutet har ofta blivit att en annan kultur övermannat den stora civilisationen när den blivit alltför svag.. Faserna har varit en startfas, en uppgångsfas, en stagnations eller mognadsfas, en nedbrytnings eller nedgångsfas och slutligen själva slutet ofta genom krig och ödeläggelse.

Men vad är det som karaktäriserar nedbrytningen. Min tanke och tro är att det kommit till ökande motsättningar mellan grupper inom samhället. Kanske är det just så att klyftan mellan eliten och ”folket” blivit för stor. Har eliten blivit självgod och korrumperad. Sett sig som förmer än de andra och slutat inse att man är beroende av folket för att allt skall fungera. Då följer friktion, komflikter och uppror.

Är det inte det man ser tendenser till överallt i våra demokratiska länder. I USA har det gått så långt att vi egentligen fått en revolution.

Problemen kan ses som defekter i en åldrande demokrati. Demokrati handlar om maktdelning. Lagenlig och formell maktdelning. Men har demokratin slutat fungera som maktdelare. Har vissa grupper så stor makt att de kan ”köra demokratin”. Har man gjort demokratin till ett formellt spel där de verkliga besluten fattas någon annanstans. Utanför de demokratiska rummen. Är det här våra egentliga problem finns.

Riktig demokrati kräver mångfald när det gäller medier och opinionsbildning. Vi har inte den mångfalden eller spridningen idag. Koncentrationen och ägarkoncentrationen är för stor. Vi har en informell spridning av åsikter och opinion inom internet. Det är inte fel, men klyftan mellan de här opinionsbildarna är stor. Tilliten mellan olika grupper minskar och vi får växande klyftor.

Kanske är det här en naturlig utveckling i en åldrande kultur och en åldrande demokrati. Men som reformist tror jag ändå att vi kan göra något för att återföda demokratin. Framför allt måste förståelsen öka och vi måste komma bort från den naiva tron att ”vi har alla rätt och motståndaren har alla fel”.

Som alltid är Richard Schwartz klarsynt och läsvärd. Det han beskriver är en historia vi inte vill ha. Imperier som slåss om vår värld. Dela upp den i maktsfärer och kuva medborgarna. Det finns i grunden ingen ideologi eller moral i drömmarna. Det handlar bara om makt och inflytande.

Vi vill inte ha den världen. Vi vill inte ha Putin och Ryssland. Vi vill inte ha Trump och USA. Vi vill inte ha Kina. Vi vill för den delen inte ha EU som ett blivande imperium heller.

Jag tror inte heller att världens medborgare vill ha imperier som tävlar om att kuva små länder och planetens alla människor. Det gäller nog alla tänkande människor i Ryssland, Kina och USA också.

Så varför skall vi finna oss i det här. Vi kan inte negligera Putin, Trump, Kina eller Israel, men vi kan försöka definiera vilken värld vi egentligen vill ha.

Den måste innehålla frihet, fred, jämlikhet, broderskap och rättvisa. Det måste finnas ett grundläggande rättssystem som står över alla individuella maktanspråk. Förfallet kommer av att länder sätter maktens rätt före rättens och rättvisans rätt.

En fungerande rättsstat och fungerande demokrati måste ses som eftersträvansvärt. Men det måste också finnas en inbyggd strävan efter jämlikhet. När klyftorna blivit för stora så sliter det länder i stycken. Se bara på USA där ojämlikheten mellan de rika storstäderna efter kusterna och rostbälte i det inre rurala USA slitit landet i stycken. Vilket gjort Trump möjlig.

Nej, våra västliga demokratier fungerar inte bra. Det är i grunden vår egen dumhet och naivitet som skadat oss. Vi har tillåtit klyftorna att bli för stora mellan rika och privilegierade grupper och områden och fattiga och underprivilegierade. Dessutom fungerar inte demokratin speciellt bra. Allt för mycket makt har samlats i vissa grupper och områden. Man dominerar för mycket och förtrycker övriga områden och människor. Det som benämns etablissemanget är en realitet.

Vi kan inte ignorera Putin och Trump. Men vi måste ha ett starkt fokus på att förbättra våra egna samhällen. De förhållanden som skapar klyftor och orättvisa måste åtgätdas. Det är nog det allra viktigaste för att säkra en bra framtid.

Centralism är verkligen en destruktiv företeelse. Beskrivningen av centralismens baksida, här av Håkan B, är korrekt. EU är potentiellt en skadlig företeelse. Om man ger sig hän åt sina mest destruktiva sidor. Centralism är kanske den värsta.

Problemet är i grunden att alltför mycket makt finns i centrum och periferin blir alltmer maktlös. Det fungerar inte.

Den här konflikten mellan den centrala makten och den perifera makten är så betydelsefull i all mänsklig verksamhet. Det är ett grundläggande tema. Sen är det också så att makt samlar makt. En viktig del av makten är att den ger tolkningsföreträde. Då lyfter man lätt fram saker som talar för att det är rätt med centralt fattade beslut.

Det kan vara som i de här fallen att omsorg om klimat och miljö motiverar att man fattar centrala beslut, som ser bra ut på ytan, men som definitivt hämmar och skadar lokala och perifera verksamheter. Andra argument som centralister ofta använder är likformighet och att man påtalar att det är fel att verksamhet ser olika ut i olika delar av landet.

Sett från centrum ser det här vettigt ut, men tillämpat i periferin blir det fel och otympligt.

Det finns också en långsiktig svårighet med centralism. Driver man den så kommer periferins självförtroende, initiativkraft, framtidstro och status att undergrävas. Man gräver klyftor mellan ett framgångsrikt centrum och en periferi i depression. De här skadorna blir ofta långvariga eller permanenta.

Vi har sett hur samhället i Ryssland skadats mer eller mindre permanent av en centralism som dödat all initiativkraft lokalt. Samhället blir korrupt med avgrundsdjupa klyftor.

Nej centralismen skadar verkligen. Och förståelsen för de här skadorna verkar aldrig infinna sig.

Här är EU en destruktiv kraft. Även den här destruktiva sidan av EU verkar vara svår att förstå.

Individer kan göra skillnad. Alla människor betyder inte lika mycket. Vi har människor som Ghandi och Nelson Mandela. De har gjort skillnad. De har medverkat till att knuffa världen i en positiv riktning.

Även människor som Hitler och Stalin har gjort avtryck i historien. Men de står för motsatsen till det goda.

Det finns moderna människor också som påverkat historien i en positiv riktning. Hit räknar jag Greta Thunberg. Den integritet och det mod hon visar är så stort. Hon har påverkat oss.

I början var hon populär hos nästan alla. Det fanns en viss överaskad nedlåtenhet i reaktionerna. Hon betraktades som en i grunden ganska ofarlig företeelse. Lyftes fram i medierna. Att hon var dotter till ett kändispar hjälpte säkert till.

Men sen började hon ge stöd till fattiga bönder i Indien och Norska Samer. Då tystnade stödet påtagligt. Hon började bli till ett hot mot etablissemanget. Hon ifrågasatte den ekonomiska världsordningen. Där bönder i Indien och Samer i Norge blir utsatt för en världsordning som formar världen i en kolonialistisk form. Där vissa blir rika och andra utnyttjas och förpassas till fattigdom.

Än värre blev det när Greta tydligt tog parti för det Palestinska folket. När hon frankt påstod att ett folkmord är ett folkmord. Att det aldrig kan ursäktas. Det globala etablissemanget är i grunden Israelvänligt och man kunde inte förlåta det här.

Nej alla människor är inte lika mycket värda. Det finns individer som har en förmåga att avslöja falskhet, egoism och girighet. De står ut.

Sen har vi ju frågan om grundkonflikten mellan eliten och massan av människor. När den här konflikten blossar upp verkar den alltid startas på grund av att egoism och girighet får sitt grepp om eliten. Där är vi just nu. Världen är ojämlik och orättvis. Det går inte åt rätt håll.

Vi har länder som utnyttjar sitt maktövertag till att köra över andra folkslag. Israel, Kina, Ryssland men även länder som Indien och USA kan räknas in i de länder som utnyttjar sitt maktövertag för att hunsa och kuva andra folk.

Tack Greta för att du försöker göra den här världen till en bättre värld. Du behövs.

Migration är ett mångfasetterat begrepp. Där ställs förhållandet mellan det gyllne paret på sin spets. Frihet och ansvar. Det ena kan inte fungera utan det andra.

Vår barndomsdröm är frihet utan ansvar. När vi är barn kan vi vara oansvarigt själviska. Det finns människor omkring oss som får det att fungera. I tonåren slår vi oss fria från föräldrar och omgivningens krav och förväntningar. Vi söker friheten men vi tar inget ansvar för omgivningen. Så skall det vara för att vi skall bli hela människor.

Resten av livet handlar om att lära sig ta ansvar för det man skall ta ansvar för.

Men frihet och ansvar är alltid ett par. En person som alltid söker friheten men som inte vill ta ansvar demonstrerar egoism och självupptagenhet. Det är okej för en tonåring som ett övergångsstadium. Men det är inte okej för en vuxen människa.

Migration är nog alltid i viss mån ett sökande efter frihet. Frivillig migration innebär nog att man söker frihet från de krav som finns hemmavid. Men då får man finna sig att ta ansvar för andra saker. För samhället dit man flyttar. För där finns också krav.

Här finns alltid en balanspunkt mellan ansvar och frihet. Vissa människor tippar över åt det ena eller det andra hållet. Vissa blir självupptagna egoister när frihetsönskan blir för stor.

Andra kan utvecklas till självömkande offer när ansvarskänslan blir så stor att personligheten aldrig får utrymme att utvecklas och lysa. Deras bidrag till mänskligheten blir oftast litet och obetydligt..

I en globaliserad värld kan migrationen bli för stor. Integration kan bara fungera om antalet är begränsat. Om antalet migranter blir för stort kan inte ett samhälle klara av att absorbera alla.

Vi har idag slutna gränser i princip överallt. Och någonting annat vore nog omöjligt. Vi har lätt att se problemen dit människor väljer att flytta. Men problemen långsiktigt är nog större för de platser människor väljer att flytta från.

Migration hänger också ihop med den ekonomiska världsordningen. Där hyllar man globalisering och marknadsliberalism. Vilket skapar en världsordning som fungerar som kolonialism. Man skapar ojämlikhet och klyftor. Vi får rika hotspots där vinster och välstånd samlas. Vi får också stora fattiga områden frömst i fattiga länder och på landsbygden. I det här fallet kan man se migrationen som en rörelse för att utjämna skillnader i välstånd och rikedom.

Det blir då en konstig värld om det ekonomiska flödet blir fritt från fattig till rik samtidigt som flödet av människor i samma riktning stoppas.

Som alltid tror jag att rättvisa och jämlikhet är en väg mot en bättre värld. Det tror jag också skulle minska trycket på migrationen och göra det möjligt att ha mer öppna gränser.

En modern form av slaveri. Driven av vad? Egentligen. Vad får människor att stå ut med detta. Sydkorea är extremt men det här förekommer i andra länder också. Allt handlar om arbete.

Vi kan förklara det här med löner och status. Men det kan inte ge hela förklaringen. Vi måste ge oss in i det subjektiva för att förstå på riktigt. Normer och verklighetsbeskrivning.

Vi lever aldrig i verkligheten. Vi lever i en verklighetsbeskrivning som lagts ovanpå den objektiva verkligheten. Verklighetsbeskrivningen är i grunden en mängd känslor som finna utanpå det objektiva. När vi ser en tingest så förknippas den automatiskt med känslor som får oss att känna och reagera. Det här är ett mer eller mindre tvingande reaktion. Vi klarar oss inte undan.

Vi fungerar mest som en automat. Någonting triggar igång hela vår känsloautomat och vi reagerar. Här hittar man nog förklaringen till det i grunden absurda beteendet i Sydkorea. Människor arbetar ihjäl sig. De som ändå lever har inte ett riktigt liv.

Man är fastnaglad i normer och en omänsklig verklighetsbeskrivning.

Det finns en liknelse eller berättelse om de döda och de levande fiskarna. Döda fiskar följer hela tiden strömmen. Kan inte göra någonting annat. De levande fiskarna däremot kan välja. Man kan simma med strömmen, vilket är lättast, eller man kan själv välja sin riktning.

Den här liknelsen syftar på just det här. Strömmen är på den rådande normen eller verklighetsbeskrivningen. Vissa människor har resurser och förmåga att bryta sig loss. Men den stora majoriteten kan inte komma loss från strömmen.

Jag har tidigare berättat om den spaning jag läste när jag var ung. Där påstog man att tredje världskriget skulle ske i mediernas värld. Och att det man skulle slåss om var ”sanningen”. Eller vad människor uppfattade som sanningen. Det jag tolkar som verklighetsbeskrivningen.

Nu läste jag i veckan på Al Jazeeras nyhetssida om samma sak. Det handlade om striderna mellan Indien och Pakistan efter terrordådet i Kashmir. Det var en farlig militär uppvisning. Men författaren beskrev händelsen utifrån vad som förmedlats via media. Det var två konfonterande verklighetsbeskrivningar från de två länderna. Och verklighetsbeskrivningarna var omsorgsfullt konstruerade av samverkande medier. Händelserna på slagfältet var en kuliss och den verkliga striden pågick i medierna.

Vi måste lära oss att se verklighetsbeskrivningen som något som är skilt från verkligheten. Vi måste lära oss att ta två steg tillbaks och betrakta. Inte bara reagera automatiskt.

Det finns också krafter som medvetet styr och manipulerar verklighetsbeskrivningen. Framför allt i en krigsmiljö.

Men som i Sydkorea måste vi första skedet bara betrakta och försöka förstå. Sedan kanske frigöra oss från en destruktiv verklighetsbeskrivning.

Den arketypiska konflikten handlar om klyftan och konflikten mellan eliten och ”folket”. Det innebär inte att konfliktytan alltid ser likadan ut eller att det är folket som står för det goda- eller tvärtom.

Ta kampen mellan Israel och det Palestinska folket till exempel. Israel är till hela sitt väsen elitistiskt och Palestinska folket är fattigt och i sammanhanget maktlöst. Eliten mot folket.

Nazisterna hyllade elitismen i form av det ariska folket och bekämpade de lågtstående folken. Eliten mot folket.

Nuvarande klyftor och konflikter i demokratiska länder står mellan etablissemanget och ”folket”. Folket som i sig inte klarar av att kämpa emot utan folkviljan fångas oftast upp av diverse populister.

Det är inte så lätt att se och förstå vem som står för det goda eller det mörka.

Kanske det är så att det är klyftan och oförståelsen som står för det onda. Det kanske är oviljan att se de andra och att acceptera det faktum att det finns olika sätt att se på saken.

En vis man ombads en gång att förklara ondskan. Han sade då att det är dumheten som är det onda. Kanske menade han att dumheten var oförmågan att se den andra sidan. Att leve i sin bubbla och vägra se att det finns andra sätt att beskriva verkligheten.

Riktig demokrati och ett välfungerande rättssystem är annars bra sätt att kunna hantera mosättningar mellan grupper av människor.

Maktmissbruk för att hävda det egna intresset är ett verksamt sätt att sätta demokratin ur spel. Maktmissbruk för att trycka till den andra gruppen och genomföra den egna verklighetsbeskrivningen på de andras bekostnad är inte ett demokratiskt sätt att hantera motsättningar.

I Frankrike kan man tolka det som sker på två sätt. Endera att man hävdar rättvisan som ett sätt att skydda landet och hålla ihop det. Det är elitens och domarnas verklighetsbeskrivning.

Eller så är det eliten som missbrukar sin lagstiftande makt för att vinna kampen mot folket i form av Marine Le Pen.. Det är den andra sidans verklighetsbeskrivning.

Hela världen är ett omfattande systemfel. Det finns egentligen tillräckligt mycket, men fördelningen fungerar inte. Vi har organiserat världen efter principer som gällde på medeltiden. Tillämpningen har moderniserats. Men grundprinciperna är uråldriga.

Det är helt enkelt dags att bygga ekonomisk världsordning 2.0.

Först måste vi förstå vad som egentligen bestämmer vem som blir rik och vem som förblir fattig. Det finns en naiv tro hos majoriteten att systemet är hårt men rättvist. Det är inte sant. Systemet är inte rättvist.

Det finns ett direkt samband mellan makt och rikedom/vinst. Man kan härleda sambandet till prisbildningsmekanismen.

Tänk att två parter sitter på varsin sida av ett bord och förhandlar om priset på en vara. Vad blir då det som avgör vem som gör den bästa affären och får den största andelen av den vinst som transaktionen kommer att ge.

Det är den part som har den största relativa makten som kommer att få den största andelen av vinsten. Makt i det här sammanhanget kan vara.

Information och kunskap.

Ekonomisk styrka och storlek.

Marknadsföring och starka varumärken.

Politiskt och medialt inflytande.

Det finns säkert fler punkter man kan lägga till, men de här torde vara de viktigaste. Det är aldrig någon slump vilka individer, grupper eller områden som blir rika. Eller fattiga för den delen. Det är i grunden en fråga om makt.

Man kan använda det här sambandet bakvägen också. Spåra var den verkliga makten finns genom att se vilka grupper eller områden som är rikast.

Det är ingen slump att män är rikare och har högre lön i genomsnitt jämfört med kvinnor. Det är en maktfråga.

Hela kolonialismen handlar om makt. Vem har makten och tolkningsföreträdet när man skall sätta priset på varor och naturresurser. Här har vissa grupper och områden ett tolkningsföreträde när det gäller att sätta priset på varor och kostnader för naturresurser och naturupplevelser.

Vi måste förstå att det här systemet inte är rättvist. När en grupp eller ett område sätter priset på varor för att vinsterna från verksamheten skall hamna hos dem och göra andra områden fattiga är det orättvist.

Det här har drabbat hela Afrika inklusive Somalia. Det är vårt ansvar att vända utvecklingen. Plikt och ansvar.

Sverige har hela tiden varit möjliggörare till folkmord. Tonen har varit undfallande och ursäktande mot Israel. Man har yttrat ett minimum av fördömanden. En nivå man kan hävda var tillräckligt i efterhand. Man har varit springpojkar åt Israel och USA.

Jag skäms för att jag är Svensk.

Sveriges ledande medier har haft samma undfallande och ursäktande hållning. De rena och skarpa fördömandena har varit få. Man kan ana att det funnits kritiska röster, men att man knutit näven i fickan snarare än att tala klarspråk.

Vi bör alla skämmas för att vi gör för lite. Jag är ändå övertygad om att det finns människor i landet som har förmågan att se och förstå.

Ett påtagligt systemfel i Sverige är att det saknas månfald och spridning vad gäller media. Ägarkoncentrationen är för stor. Makten över medierna är också koncentrerad till Stockholm på en nivå som skadar Sverige och demokratin.

Vi har även på det globala planet fått en klyfta mellan olika grupper. På den ena sidan finns Israel, USA och många eliter i rika länder.

På den andra sidan finns Muslinska krafter och länder. Den här tudelningen är farlig.

Det bästa sätttet att undvika polariseringen är att hävda rättens och rättvisans rätt. FN är det ledande organet för att hävda ett globalt rättssamhälle. Vi måste sträva efter att stärka FN. Israel har alltid haft FN som en måltavla. Man har jobbat med att försvaga FN och undergräva dess auktoritet.

Sverige måste stödja FN och återuppta hjälpen till Israel genom UNWRA. Det är bra att Sofia Mirjamsdotter talar klartext i det här fallet.