En god spaning in i samtiden. Och det är helt sant. Det går inte att kombinera ett heltidsjobb, karriär och småbarn. Det är omöjligt. Det kommer alltid att brista någonstans.

Det är lögn och illusion som driver oss.

Kombinationen är omöjlig. Jobbkarriär och bostadskarriär i en storstad. Familjeliv med barn. Den tiden och den kraften finns inte för att ro det här i hamn.

Hur har då det här livet kommit att bli norm och någonting eftersträvansvärt för ungdomar.

Storstad/Stockholm har blivit hög status. Det är ett rikt område och lönerna är höga. Kommunalskatterna är låga och det finns många högavlönade jobb för utbildade människor. En lyckad bostadskarriär har gjort många förmögna i Stockholm. Det finns mycket av kultur, idrott och annan aktivitet. Stockholm är ett rikt gynnat område. Det passar ambitiösa människor.

Men området är krävande eftersom det befolkas av högpresterande människor. Bostadskostnaderna är höga vilket kräver att du har höga löner för att kunna leva där. Det är svårt att vara en avslappnad outsider i Stockholm.

Finns man där drivs man in i tempot och kraven.

En lögn som gärna odlas av hårt pressade karriärister är att mor och farföräldrar skall vara lösningen på problemen. Men tänk själva. Hur sugen skulle du själv vara på att rycka in och vara grtis barnpassning när dina egna barn äntligen flyttat och du får chansen till egen tid och utveckling. Far och morföräldrar är trötta och klarar inte av att ställa upp hela tiden i en orimlig situation.

En annan lösning är att lämna helvetet i storstan/Stockholm och flytta ut på landet. Det blir ett helt annat boende. Lägre kostnader och större utrymmen. Men ofta är man oförberedda på de problem som finns just där. Betydligt sämre service och färre aktiviteter. Sjukvård som befinner sig i kris där man är beroende av hyrläkare som kommer och går. Ett tempo som är lägre och som inte fungerar om man är kvar i ett fullskaligt karriårstänkande. Inte lätt och många återvänder till storstan med dess fördelar och nackdelar.

Vi måste nog tagga ner. Är ambition någonting bra? Vi måste nog itrågasätta det begreppet. Innebär inte ambition att man söker bekräftelse i andras ögon när man egentligen borde söka en bekräftelse i sina egna ögon. När man borde ta kommandot över sitt eget liv och själv bestämma vad som är viktigt.

Jakt efter yttre status och erkännande blir till slut en evig jakt. En jakt utan slut.

Ett bra liv borde vara möjligt både i storstan/Stockholm och ute i landet. Det avgörs egentligen inta av platsen utan av ditt inre tillstånd. Man måste vakta på de intryck och krav man släpper in. Lära sig att hålla ordning i den inre miljön. Det är aldrig lätt. Men det kanske är lättare i en miljö där man har närmare till skogen och där intrycken inte hela tiden staplas på varandra.

En vacker text om den inre miljöförstörelsen. Och hur nära en inre mental och känslomässig miljöförstörelse hör ihop med den yttre.

Upplevelsen av den yttre miljön går genom den inre. De minnen och de känslor som finns inom oss är ett filter genom vilken den yttre verkligheten måste gå för att tränga in i oss. Vi ser och förstår bara det som finns förberett inom oss.

Böcker och texter samt filmer och berättelser öppnar och stänger oss. Blir det för trångt inom oss med fakta, känslor och berättelser kan vi inte ta in något nytt.

Inom det andliga sökandets värld jobbar man medvetet med det här. Det är ett tränande av sinnet för att bereda väg för ett inre växande.

Det första steget är koncentration. Det innebär att vi medvetet stänger av det fria, ohejdade flödet av impulser in i hjärnan. Vi koncentrerar oss medvetet bara på en fråga eller en tanke. Allt utom det försöker vi hålla borta. Det här är en svår uppgift för de allra flesta. För många är det helt omöjligt att hindra flödet av tankar, känslor och impulser att helt fylla oss.

Nästa steg är meditation. Där bygger vi medvetet tankar och tankeformer som vi får att bli till ting som formar oss och världen. Den tankekraft som tränger fram i meditation har kraft att förändra.

Det sista steget är kontemplation. Det är när sinnet är helt tomt för att skapa plats för impulser från högre plan och för att vi skall medvetet övergå till det vi i grunden är. I slutet på den resan har vårt medvetande lämnat det liv vi normalt lever här i våra kroppar på jorden.

Anita Goldman tar upp den miljöförstöring det innebär att vi slutar vårda våra minnen och våra tankar. Här har vi samma problem som på det yttre planet. Här finns utsläpp av diverse föroreningar. Bilder och berättelser med syftet att förgifta våra känslor och tankar. Eller helt enkelt en mångfald av lockande bilder och berättelser som bara stjäl utrymme och tid. När vi sätter förorenande läsplattor och skärmar framför våra barn så förgiftas deras sinnen och känslor. Vi förstör deras framtid när vi egentligen borde lära dem koncentration och motståndskraft.

Kanske måste vi ändå inse att föroreningarna nu är så många att vi själva måste stänga våra sinnen för det som förgiftar och förstör. Men det måste vi göra samtidigt som vi inser att vi inte kan stänga världen ute. Vi har ett stort ansvar för alla som kanske inte har insikten och kraften att själva försvara sig mot mörkret som breder ut sig.

Tankar och analyser inifrån etablissemanget. Det kan absolut ha sitt värde. Men man måste förstå att det är vad som försigår inuti bubblan.

Men även här finns en rädsla att sparkas ut om man inte passar in. Det måste finnas någon form av anpassning till rådande normer för att kunna finnas där.

Yanis Varoufakis förklarade det här fenomenet tidigare. Vill du finnas inuti maktbubblan måste du smälta in och anpassa dina åsikter. Du kan inte vara en outsider inuti maktbubblan. Då spottas du ut av makten. Det finns en automatisk likriktning.

Det är väl egentligen samma sak som Ann Heberlein beskriver i sin bok. Du kan inte ha egna åsikter och vara en outsider i det som beskrivs här. Etablissemanget. Du spottas då ut och försvinner. Det är en process av anpassning som gör att du blir kvar och fortsätter ha makt. Samtidigt kan man fråga sig om det är din egen makt du utövar när du hela tiden ägnar dig åt självcensur.

Är inte det här en beskrivning på det vi hela tiden säger. Makt korrumperar. Endera fortsätter du att befinna dig inom maktens bubbla men är avtrubbad och anpassad eller så sparkas du ut som en outsider. Med dina egna åsikter och tankar men med ingen eller liten makt att påverka andra.

Men vem är det då som bestämmer vad alla får tänka och tycka för att få vara en del av gruppen? Det är en intressant fråga. Finns det någon mastermind som styr och ställer eller är det på ett annat sätt.

Min tro är att det är en samlad verklighetsbeskrivning som styr. Det är gruppen som tänker fram den och genom sitt agerande upprätthåller den. Det finns medlemmar i gruppen som har större inflytande än andra. Men det är ett kollektiv med gemensamma värderingar och erfarenheter som skapar den här verklighetsbeskrivningen. Den drivs och upprätthålls av människor med makt över andra. Du kan bli med i den här gruppen bara om du medverkar till att göra den här berättelsen stark. Det finns inget utrymme för outsiders.

Så här formas vår värld. Striderna handlar hela tiden om verklighetsbeskrivningen.

Vi har människor som opponerar sig mot den verklighetsbeskrivning som dominerar oss. Vi har vår Greta Thunberg och vår Edward Snowden. De har spottats ut och behandlats illa. De är helt enkelt ett hot mot den illusion som den skapade verklighetsbeskrivningen är. De är outsiders med makt. De är de farliga för de här grupperna. De verkligt farliga.

Är det fred i Gaza. Hur skall en fred se ut för att kallas för fred?

Parterna i Gaza är så ojämlika att det egentligen aldrig varit ett krig. Har det inte varit ett krig är det inte nu heller en fred. Det är ett folk som förtrycker och misshandlar ett annat folk. Vi har genomgått en fas av folkmord och nu kommit in i en fas av förtryck och psykisk misshandel-

Fred kan det inte vara eftersom Palestinierna inte har någon bestämmanderätt över sitt eget territorium. Israel bestämmer godtyckligt över vad som händer. Man har stöd av Trump och USA för allt man hittar på.

Det finns farhågor från en del observatörer om att Israel vill fördriva Palestinierna från Gazaområdet i en massiv etnisk rensning. Man skapar medvetet omänskliga, ohyggliga förhållanden för invånarna. Man vill öppna gränserna för utresa men stänger gränserna för inresa. Det finns rykten om att man förhandlar med grupper i Somalia om att ge utrymme för att flytta utrensade Palestinier dit.

Stora delar av den globala opinionen är tysta. Det finns starka proisraeliska krafter i de globala eliterna. Man har lyckats tysta den berättigade kritiken mot Israel. Man har korrumperat hela världen.

Det är ett allvarligt globalt läge när en skurkstat som Israel lyckas korrumpera hela världens rättsmedvetande. Vi bygger just nu upp enorma spänningar mellan framför allt världens viktigaste eliter som är israelvänliga och stora mängder fattiga människor runt om i världen.

Fred som mest är förtryck och ofrihet är kanske ändå bättre än krig och folkmord. Men det är ingenting vi kan nöja oss med. Världens samvete får inte nöja sig med det vi har just nu.

Vi får inte ge upp. Det är en av illusionerna. Att det inte lönar sig att kämpa för det goda. Vi får inte falla för det.

Sen går utvecklingen alltid i cykler. Det är framsteg som följs av bakslag som sedan åter följs av framsteg.

Vi får inte heller glömma att det var växande problem och växande ojämlikhet som gjorde Trump möjlig. Det var inte en samling idioter som helt utan anledning röstade fram Trump. Vissa skribenter verkar föredra den förklaringen. Sanningen är snarare att stora delar av världen hamnat utanför utveckling, hopp och framtidstro. De har röstat mot det styrande etablissemanget. Den vågen har Trump och en del andra populistpolitiker ridit på.

Vi måste lära oss av det som hänt. Inte ge upp. Det går inte att lämna stora delar av befolkningen utanför. Det går inte att försumma stora delar av landet. Då blir motsättningar allt för stora och klyftorna allt för djupa.

Demokratin hade börjat förfalla redan före Trump. Delaktigheten hade tunnats ut och centralismen varit stark.. Vi måste återuppväcka en decentraliserad demokrati. Vi måste öka jämlikhet mellan olika områden och grupper av människor. Det gäller framför allt klyftan mellan storstad och landsbygd samt klyftan mellan ”Svenskar” och ”Svenskar med invandrarbakgrund”.

Däremot är utvecklingen bland det styrande etablissemanget med krav på hårdare tag och ökad kontroll av medborgarna en farlig återvändsgränd.

Nej det finns inget utrymme för hopplöshet och handlingsförlamning. Vi måste hela tiden fortsätta kämpa för det goda och det ljusa.

Vi måste finna balansen mellan input och output. Mellan intryck in och att leva ut de känslor och intryck som lagrats. En aktivitet som är utgående.

De flesta människor har problem med den balansen. Vår tid framför olika skärmar är ett tecken på det. Sitter vi framför en skärm så innebär det att vi samlar på oss intryck. De insamlade intrycken måste balanseras av utåtriktad aktivitet. Annars blir vi sjuka på ett eller annat sätt.

Den människa som här beskriver sitt problem led förmodligen av det här tidigare. Allt för mycket som gick inåt och alltför lite utagerande verksamhet. När hon sedan fick och följde rådet att bli mer utagerande i en konstant aktivitet så började hon må bättre.

Men det är nog dags att ta nästa steg i förståelse av världen. Minska ner på sin input och få till lite bättre aktiviteter att lägga sin tid på. Det finns helande verksamheter. Skogspromenade,r utan att ha någonting i öronen, är helande. Man skall lyssna till skogens ljud av vind och tystnad. Inte en ljudbok. Det finns andra helande aktiviteter som till exempel sång och dans. mindfulness och yoga bygger också upp en fungerande kropp och en fungerande själ.

Men livet blir svårt när frestelsen är så stor vad gäller innehållet i olika skärmar. De skapar ett överflöd av intryck som vi har svårt att hantera. Skärmarna stjäl dessutom vår tid och hindrar oss därför att ägna oss åt aktiviteter som helar.

Vi måste komma till insikt någongång att missbruk av skärmar är lika skadligt som missbruk av alkohol eller narkotika.

Depression och ångest är en direkt följd av obalans mellan input och output. Framför allt så måste vi skydda barnen så att de inte bygger upp farliga vanor att tillbringa allt för mycket tid framför en skärm.

Vi måste lämna den absurda motsättningen. Det som ekonomerna ser som det högsta goda står i direkt motsättning mot vad natur och klimat kräver. Vi måste bestämma oss för vad som är överordnat och vad som är det mindre viktiga.

För ekonomer är tillväxt önskvärt. Ja kanske till och med nödvändigt. Men evig tillväxt är omöjligt i ett stabilt system. Det finns system som fungerar långsiktigt där tillväxt är en del av utvecklingen. Tillväxtfasen bryts alltid då av en kollaps.

Tillväxtfas följt av kollaps är väl vad som väntar om vi inte gör någonting. Men skall vi inta ha högre ambitionsnivå än det? Borde vi inte försöka skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Där mänskligheten har ett bra liv. Där naturen får utvecklas på ett positivt sätt utan att på olika sätt förstöras av mänsklig inblandning.

Kapitalismen eller den fria marknaden skapar överflöd av varor och välfärd. Men den saknar helt förmåga att fördela välfärden på ett jämlikt och rättvist sätt. Den skapar rika individer, grupper och områden. Samtidigt finns stora grupper och områden som förblir fattiga. Vi får friktion och konflikt mellan de här grupperna.

I grunden beror det på vilka drivkrafter som man släpper fram. Får egoism och girighet styra får vi det samhälle vi har nu. Låter vi ansvarstagande och medmänsklighet vara de egenskaper som styr utvecklingen så får vi ett annat samhälle.

Det är en slutsats som är enkel men samtidigt svår att genomföra på samhällsnivå.

Vi måste helt enkelt tänka nytt. Skapa ekonomisk världsordning 2.0. Där vi på allvar ifrågasätter det som anses självklart i nuvarande världsordning. Här kommer ekonomisk tillväxt som en av de första sanningar vi måste ifrågasätta. Helt enkelt ställa frågan ”Varför ekonomisk tillväxt anses viktig”?

Sen fortsätta analysen. Här kan säkert Marx teorier vara till inspiration. Men mycket tänkande återstår.

Nu är vi återigen tillbaks till temat verklighetsbeskrivning. Här förklaras på ett bra sätt hur den Ryska verklighetsbeskrivningen ser ut. Att krig på något sätt är en del av vardagen. Som det beskrivs här startar ett krig inte med en krigsförklaring. Det är en del av det vardagliga umgänget mellan länder.

För Ryssland verkar det alltid vara en kamp mellan Ryssland och omgivningen. Endera är man en del av den Ryska sfären eller så är man fiende. Det innebär inte att det alltid är krig, men det är alltid en kamp. Våld och krig är bara en fortsättning och förstärkning av den kamp som alltid pågår.

I den Ryska verklighetsbeskrivningen är Ryssland en underdog som slåss för att bli respekterad. Någonting som man aldrig uppnår. Därför tar kampen aldrig slut. Det påminner lite om tankarna i gängen och om motiven för gängkriminalitet. Man slåss för att få respekt. Något som det vanliga livet inte ger.

En spegling av det här visar på vår Västeuropeiska verklighetsbeskrivning. Vi ser på oss som överlägsna. Vi vill kanske hjälpa andra grupper och raser. Men vi ser dem inte som jämlikar. Vi vill ha goda relationer till människor i Afrika eller i Ryssland. Men det är vi som är eliten. På så sätt medverkar vi till att skapa konflikter Kolonialism är en konsekvens av det här tänkandet. Vår verklighetsbeskrivning där vi alltid är den överlägsna parten medverkar till att skapa klyftor, friktion och våld. Det gör det även när vi vill andra väl.

Den Ryska självkänslan är skadad och man kräver upprättelse. Sen är frågan hur djupt den här känslan går på folkdjupet. Finns det någon kraft som vill byta ut Putin mot en ny ordning. Finns den oppositionen någonstans och kan den få någon praktisk betydelse.

Eftersom vi i väst är fienden som inte respekterar Ryssland så finns det inte mycket vi kan göra för att hjälpa. Vi kan stötta den opposition som finns, men risken är hela tiden att hjälpen blir till en dödskyss.

Det kommer att ta tid. Krigstillståndet kommer att vara långvarigt. Sedan måste vi i väst arbeta med våra egna vanföreställningar. Vår nedlåtenhet mot andra människor och länder skadar. Vi måste ta itu med kolonialismen och vårt stöd till Israel och Israels behandling av Palestinierna.

I grunden handlar det som händer nu om en kamp för att få bort verklighetsbeskrivningar som skadar och förstör. Det handlar om tankar om överlägsenhet och elitism. Samt på andra sidan Rysslands kamp för att få respekt där man är villig att ta till vilka medel som helst för att nå dit.

Lite konstlad logik i den här ledaren. Men man konstaterar att det är omöjligt att försvara en civilisation som hamnat på fallrepet. Ett konstlat försvar kan inte rädda situationen.

Med konstlat försvar menar man att man försöker utesluta impulser utifrån. Det kan handla om immigration eller kulturutbyte och utbyte av ideer.

Det är nog sant för när kulturerna fallit har det berott på inre förfall. Framför allt har eliterna korrumperats och tagit en allt större andel av det överflöd som producerats. Man har gått från ett inkluderande samhälle där alla vunnit på att samhället utvecklats. Det har ersatts med en ordning där de sämst lottade allt mer blivit förlorare. Klyftorna har vidgats och det har till slut krävt kontroll och förtryck för att hålla ihop samhället. Det har i hög grad blivit vi mot dom.

Mikael Wiehe har träffande beskrivit det här i Cheops pyramid.

Det man i den här ledaren inte förstår är att DN, Johan Norberg och Timbro alla är delar av det gamla. Man slåss för att behålla en kultur som håller på att krackelera. De är alla delar av den elit eller det etablissemang som korrumperats. Klyftorna till dem som finns utanför bubblan har succsesivt blivit allt djupare.

Det är eliten och etablissemanget samhälle som håller på att dö. Det kan ske genom att de styrande blir allt mer repressiva eller genom att någon yttre kraft utnyttjar sammanbrottet och svagheten för att ta över. Man skulle kunna se Trump som ett sådant yttre hot som kommer eftersom samhället försvagats genom ett inre förfall.

Ett samhälle eller en demokrati faller samman när tillräckligt många tappat tron på det och framtidstron..

Boken från Johan Norberg och den här ledaren är inte tillräckligt genomtänkta. Framför allt vill man inte inse sin egen roll som försvarare av någonting ohållbart.

DN befinner sig närma själva kärnan i storstadsetablissemanget. Vill man se den ena sidan i det polariserade landskapet så bör man läsa DN.

Här hänvisar man till tonårsperspektivet och det är intressant. För det finns ganska mycket av tonårsperspektiv i etablissemanget. Åtminstone i den mer wokeinspirerade progressiva delen.

Tonårstiden innebär att du skall frigöra dig från dina föräldrar. Det är en tid där man är självupptagen och självisk. Man är sett ur omgivningens perspektiv jobbig. Man vill ha frihet utan ansvar. Övertygad om att ha rätt och föräldragenerationen har fel.

Det är en nödvändig frigärelse för att kunna utvecklas till en fullvärdig människa. Det är en tid där man samlar kunskaper, men där kunskaperna inte utvecklats till visdom. Man kan definiera visdom som ett tillståd där kunskaper förädlats och integrerats som en del av personligheten. Kunskaper har blivit till en del av livet.

Just det här med själviskhet och självupptagenhet är en del av etablissemanget. Man har varit och betett sig som tonåringar. Det kan ju delvis bero på att tonåringar flyttat från landsbygden och mindre städer till Stockholm. Tonårsattityden tar man med sig. Och så genomsyrar den attityden hela gruppen och tidsandan.

Vi har haft populära slogans som illustrerar det här.

Satsa på dej själv.

En liberal har fötter, inte rötter.

Vi har haft teoretiska skapelser som GAL-TAN. Man talar där mycket om inselsmännen. Här finns en nedlåtenhet och ett förakt för ”dom andra”.

Det är dags att hela den här gruppen växer upp nu och inser att tonårsattityden skadar och polariserar. Det finns inget utrymme för den här nedlåtande attityden. Det finns klokhet och dumhet överallt i samhället. Det måste man vara ödmjuk inför. Var inte så jobbigt självsäker på att du alltid har rätt. Det finns många parspektiv och erfarenheter.

Samtidigt är tonårstiden viktig för att man skall utvecklas till en riktig människa. Men det är bara ett av stegen dit. Man får inte fastna där.