Det finns så många problem med Mercosuravtalet att det enbart är hyckleri att se det som en framgång.

Vi har en äkta klasskamp mellan storstad och landsbygd. Mellan välbärgad urban medelklass och bönder. Överklass mot underklass. Här ställs en rik, inflytelserik del av befolkningen mot en betydligt fattigar och maktlösare del.

Sedan finns de problem som påtalas i den här ledaren. Man låter en grupp konkurrera med en annan grupp på helt olika villkor. Det blir självklart en undanträngning. Sedan är det ett stort hyckleri att man låter det ske. Med ett leende samtidigt som man påstår att det är en framgång.

Vi kommer åter till den sanning som inte riktigt vill tränga igenom. Det finns ett direkt samband mellan makt och vinst/ rikedom. Det kan härledas till prisbildningsmekanismen.

Tänk att två parter sitter på var sin sida av ett bord och förhandlar om priset på en vara eller tjänst. Vad är det för faktorer som påverkar priset. Som i grunden avgär vem som kommer att göra en stor förtjänst på transaktionen och vem som bara får en liten del av kakan. I långa loppet avgör det vem som blir rik och vem som blir fattig.

Den första faktorn är kunskap, information och kanske intelligens. Här är parter sällan jämnbördiga och jämlika. Information är viktigt för att göra vinst.

Nästa faktor är ekonomisk storlek och styrka. Tänk tanken att du går in på banken, slår näven i bordet och hävdar att nu ska jag ha lägre ränta. Man lär skratta inne i fikarummet. Banken är stor och stark. Kommer alltid att ha stora vinster. Du är obetydlig och får finna dej i det som bjuds.

Den tredje faktorn är marknadsföring och starka varumärken. Det påverkar prisbildningen och hur mycket ett företag kan ta betalt.

Sedan har vi politiskt och medialt inflytande. Det som behandlas här är ett typexempel på där det har betydelse. I stort sett alla politiker bor och kommer från välbärgad urban miljö. I stort sett alla medier ägs av ägare som finns i storstaden. Bönder och landsbygd ligger här i en strykklass. Därför är stora staden alltid rikare än landsbygden.

Det finns således ett direkt samband mellan makt och rikedom. Mellan makt och vinst. De mest aktuella maktfaktorerna finns uppräknade ovan. Vill man få det här bekräftat är det bara att gå ut och studera världen.

Det minsta vi måste begära av alla är att man är medveten om det här sambandet och att man inser att världen inte är rättvis. Om man definierar orättvisa som ett maktmissbruk för att få fördelar och rikedom.

De tolv rikaste människorna på planeten äger lika mycket som de fattigaste 4 miljarder människorna. Det är så absurt att det är svårt att ta in. Men det är sant.

Det tycks också så att skillnaderna i förmögenhet ökar, samt att ökningstakten accelererar.

Det är bra att det finns en organisation som berättar det här. För världens eliter och etablissemang vill inte att det här skall komma fram. Man försöker sopa det under mattan.

Det här handlar inte bara om pengar. Det är i hög grad en maktfråga. Och det är som det skrivs här ett hot mot det öppna demokratiska samhället.

I ett fredligt samhälle finns tre maktpelare.

Det är den politiska makten eller den lagstiftande makten.

Det är den ekonomika makten

Det är den tredje statsmakten eller den mediala makten. Mer korrekt är nog att kalla den här makten för makten att påverka. Det finns så många kanaler och plattformar numer. Makten att påverka innefattar även nepotism och makt genom kontakter. Man kan också räkna in bestickning samt direkt korruption.

I en våldsam och urspårad värld finns också makt genom våld och hot om våld.

De rika och superrika köper sig ofta makt att påverka. Det är ingen hemlighet att USA s ledande politiker ofta är rika och umgås med de superrika. Putin beskrivs ibland som världens rikaste människa.

Så när allt för mycket rikedom samlas hos några få är det ett hot mot det öppna, fria, demokratiska samhället.

Man kan också dra paralleller till de meteorologiska systemen. Det som skapar de stora stormarna och ovädren är temperaturskillnader i luftmassor och i havsvatten. Och ju större skillnaderna är ju värre blir ovädren. Det är temperaturskillnaderna som ger energin till oväder.

På samma sätt är det i mänskliga samhällen. Här är det skillnaderna i förmögenhet, eller egentligen i makt som är beroende av ekonomisk ojämlikhet, som ger energi till oroligheter och konflikter. Ju större ojämlikhet ju värre orolighet och konflikt.

Det som blivit mer påtagligt på senare år är hur medvetet man utnyttjar makten att påverka människor. De superrika köper upp medier och internetplattformar för att föra ut sin version av hur världen ser ut. Allt blir färgat och vinklat.

Så ökande ojämlikhet bör läggas till listan på företeelser som hotar oss.

Här har Susanne Birgersson verkligen ställt sig på fel sida av historien. För människor behöver verkligen engagera sig. De intellektuella unga måste ta ett mycket större ansvar för utvecklingen. Sluta upp med att slösa bort sina liv i arbets och bostadskarriärer.

Det handlar egentligen om att ställa egoism och kortsiktighet mot medkänsla och ansvarstagande.

Jag har svårt att förstå hur en tänkande människa kan försvara egoismen. Om det inte är kravet att försvara det gamla, bestående. Samt ett krav från den etablerade makten att försvara själva världsordningen. Ett krav uppifrån den sittande makten.

För det finns något revolutionerande i att unga engagerar sig mot brister, ojämlikhet och orättvisa i världen. Det är många som blir rädda då.

Sedan ger Susanne B exemplet där en ingenjör i sitt arbete och flyttar hem till sin uppväxtort och räddar bygden genom att vara en del av utvecklingen. Men det är ju ett beteende där man bryter mönstret av jobbkarriär och bostadskarriär för att på sitt sätt utveckla samhället.

Man kan härleda allt det här till liknelsen om de levande och döda fiskarna. De döda fiskarna har ingen möjlighet att frigöra sig från den stora strömmen. Man driver bara med i utvecklingen och man har ingen intellektuell kapacitet att tänka utanför ramarna. Man är helt uppslukade av de rådande verklighetsbeskrivningarna.

De levande fiskarna kan tänka mer fritt. Man har förmågan att ta några steg tillbaka och studera världen från en viss distans. Man är inte fullständigt uppslukade av den dominerande verklighetsbeskrivningen. Det är den här gruppen som har en förmåga att se och förstå. Och utifrån den förmågan verka för en förändring och förbättring. Människor i den här gruppen kan man hitta bland intellektuella och studenter.

Vår värld står på randen till sammanbrott. Framtiden och lösningen på problemen finns inte i det gamla. Vi behöver nya tänkare och visionärer. För de besuttna och etablerade kan det här vara skrämmande.

Är det därför Susanne Birgersson går in och anser att engagemang och ansvarstagande är dumt och onödigt. Det kan bara vara som svar på krav från just de gamla etablerade samhällsbevararna.

Det handlar verkligen om billigt nötkött och om själva världsordningen. Det är den nuvarande världsordningen som skapat de problem som vi nu lever med. Och DN är en hårdnackad förkämpe för den gamla synen.

Skall du genomföra stora förändringar så måste fördelar och uppoffringar fördelas på ett rättvist sätt. Annars kommer människor att opponera sig och revoltera mot förändringarna. Det är ungefär där vi är idag. Jag tror att människor överlag är beredd att göra stora uppoffringar om man inser att de är nödvändiga och om man känner att nödvändiga uppoffringar sprids ut på ett rättvist sätt.

Därför är jag övertygad om att vi skulle kunna klara klimatkrisen om man ansträngde sig för att vara mer rättvis. Det har man inte gjort. Rättvisan har inte varit närvarande. Makt har i hög grad styrt.

Marknadsliberalism och globalisering skapar ingen rättvis värld. I grunden är det en uppgiven inställning där man släpper makten fri till marknaden att forma världen. Kolonialism är en tydlig konsekvens av det här. Ojämlikheten växer på alla nivåer. Vi får rika länder och fattiga länder. Vi får rika områden och grupper i alla länder. Det står emot de fattiga områdena. Bönder och landsbygd är förlorare. De rika och den välbärgade urbana medelklassen är vinnare.

Så har vi skapat den värld där Trump och andra manipulatörer blivit möjliga. Är det inte hög tid att vi lär oss av den närliggande historien. Vi kan inte skapa den här ojämlikheten och de här djupa klyftorna utan att det får konsekvenser.

Överger vi tanken på att förändringar skall vara rättvisa så överger vi också i praktiken demokratin. Orättvisa förändringar kräver övergrepp och övervåld för att tvingas igenom. I första läget är nog inte övergreppet fysiskt utan det är missbruk av makten att påverka. Det finns olika nyanser av det här. Total censur, kontroll och propaganda är en ytterlighet. Men i väst lever vi i mildare former av övergrepp. Man kan köpa sig makt att påverka. Ägande av medier och internetplattformar ger makt. Och blir den makten alltför koncentrerad så blir riktig demokrati omöjlig.

Det är här någonstans vi befinner oss idag. Det är även här vi finner grunden för diskussionen om etablissemanget eller eliten. Allt för mycket makt finns idag hos en begränsad grupp av människor. Och man är i begrepp att omvandla samhället på ett sätt som inte är rättvist. Det gynnar dem själva, den grupp de är del av och det område där etablissemanget finns.

Det här är inte demokrati på riktigt samtidigt har demokratin slagit tillbaks genom att politiker och partier som tar avstånd från etablissemanget lyfts fram.

Mercosuravtalet gynnar de gynnade och det missgynnar bönder och landsbygd. Det är en del av det gamla tänkandet och den gamla världsordningen. Vi behöver så väl en ny världsordning som ser och tar hänsyn till alla och som finns där för att skapa global rättvisa.

Imperialism och kolonialism tycks triumfera. Fast jag funderar egentligen på om skillnaden i praktiken är så stor. Trump har gjort allt så tydligt, men allt det här fanns redan tidigare. Han är en plump översittare som är så lätt att tycka illa om.

Men för alla som egentligen drabbas av förtryck och utsugning spelar det inte så stor roll vem som finns bakom besluten. USA har alltid behandlat Sydamerika och Mellanamerika som sin egen sfär. Man har störtat regeringar som satt sig emot amerikansk imperialism och kolonialism. Speciellt ledningar med vänsterinslag har fått jobba i motvind. Man har finansierat motstånd och motståndsrörelser.

Demokratier har haft svårt att etablera sig eftersom USA har styrt och ställt så mycket.

Vi har även Israels folkmord på Palestinier. Det har fått fortgå utan att världen på allvar opponerat sig. De Palestinagrupper som varit aktiva har ignorerats och förtalats av i stort sett hela etablissemanget.

Det jag vill ha sagt är att det nog egentligen inte är så stor skillnad i praktisk politik. Imperialism och kolonialism har dominerat tidigare också.

Allt är bara mycket tydligare nu. Människor tvingas att ta ställning. Det blir allt svårare att blunda och låtsas som att allt är bra. Vi tvingas vakna. Det finns krafter där ute som är destruktiva. Där egoism och girighet är drivkrafter på hög nivå. I princip allt vi gör och säger har en politisk grundton.

De makter och strukturer som vi trott och tänkt att de arbetar för allas bästa gör inte det. De arbetar för sitt eget bästa. Vi tvingas att försöka se och förstå. Det finns inget sätt vi kan slippa ansvar. Vi har även ett ansvar för de människor som bor i Gaza, Venezuela och Iran.

Det bästa sättet att jobba för allas bästa är att med kraft hävda rättens och rättvisans rätt. Människor och länder med makt skall inte kunna förfölja, förtrycka och skada andra.

Vi måste någon gång ställa oss själva frågan. Vad vill vi ha och vad vill vi inte ha. Tidigare har vi inte haft makten riktigt att förgöra oss själva som mänsklighet. Det har vi nu på många områden. Då måste vi lära oss att avstå.

Det var inte riktigt sant. För vi har under ganska många år haft tillgång till kärnvapen. Och ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle nog kunna utplåna mänskligheten.

Men nu finns det många hotfulla tendenser som vi måste ta kontroll över. Vi har alla hoten mot klimat och miljö. Vi har alla nya pandemier som potentiellt hotar oss. Nu kommer även hoten från AI och superintelligenta maskiner.

En generell sanning är att ju större makt du har ju större är ditt ansvar. Det här gäller på individnivå, gruppnivå och mänsklighetsnivå.

Vi har som mänsklighet fått större makt att påverka omgivningen genom att utveckling och uppfinningar skapat möjligheter. Klimat och miljö påverkas mer och mer ju mer material och energi vi utnyttjar. Plast är ett nyttigt och bra material, men när mängderna blir stora och plasten hamnar där den inte borde vara blir det ett stort miljöproblem. Ju mer energi vi gör av med ju större problem får vi med klimat och miljö.

Vi måste helt enkelt lära oss att avstå. Tesen att mänskligheten kräver evig tillväxt måste ifrågasättas och så småningom tillbakavisas.

Just nu organiserar vi vår värld på ett primitivt sätt. Den fria marknaden fungerar enligt primitiva lagar. Den starke överlever och den svagare går under. Det är maktens rätt som styr.

Det är dags att överge den utopiska marknadsliberalismen. Vi måste erkänna den tankens och idens misslyckande. En gång var vi tvungen att överge den utopiska kommunismen och erkänna dess misslyckande. Nu är det dags att dra slutsatserna av det här och finna en fungerande syntes av de här ideologierna.

Det är ansvaret som måste få en större plats i utvecklingen. Marknaden kan inte ta det ansvaret. Det måste en stark stat ta. Land skall med lag byggas.

Inte minst vad gäller AI så krävs övergripande lagar och kontroll som säkerställer att det inte blir en kraft som hotar mänskligheten.

Men mycket av våra problem just nu kommer från att vi släppt marknadskrafterna allt för fria. Vi har byggt upp ojämlikheter och orättvisor som skapar ett missnöje och en misstro som driver demokratierna bakåt.

Vi måste som mänsklighet växa och ta ett betydligt större ansvar för utvecklingen. Inte bara låta det gå och inbilla oss att marknaden fixar allt.

Ja och vad betyder det här egentligen. Det är en påtaglig sanning om man bor på landsbygden här i södra Norrland. Så det är inget egentligen att bli förvånad över. Det är många som behöver landa i verkligheten.

Först och främst är det här en global trend. Den största migrationsvågen i världen går från landsbygd till storstad. Och i vissa fall går den också över landsgränser. Sedan innebär krig och oroligheter att man flyttar från krigsområdena. I många fall hamnar man då i närområdet. Andra områden inom landet eller i grannlandet.

Men den stora migrationsvågen går från landsbygd till storstad.

Det här är egentligen inte önskvärt. Åtminstone finns det tydliga nackdelar. Det saknas arbetskraft i Norrland. De stora industrisatsningarna har delvis misslyckats på grund av svårigheten att rekrytera arbetskraft.

Trenden är global, men vad beror den på?

Lönerna är oftast högre i storstan och möjligheterna att göra karriär är nog större.

I Sverige är kommunalskatterna betydligt lägre i de rika storstadsområdena jämfört med landsbygd och glesbygd.

Service och sjukvård är bättre i de större städerna. Det finns ett större utbud av kultur och andra evanemang.

De allmänna kommunikationerna är bättre.

Sen kommer det till en del mer subjektiva förklaringar. Storstan är vinnarna när nya etableringar kommer. Landsbygden är förlorare. Här lever man ofta i en destruktiv spiral med minskningar och nedläggningar. Storstan har konstant medvind, medan landsbygden lever i konstant motvind.

Vi har också haft en tid där storstan är hög status medan landsbygden varit låg status. Det betyder mycket framför allt för ungdomar och tror jag manniskor med invandrarbakgrund.

Vill vi vända den här utvecklingen måste vi vara aktiva. Samhället måste visa att man satsar på landsbygden. Man måste återupprätta landsbygdens status. Det är i hög grad en maktfråga. Makt måste medvetet flytta ut från storstan till mindre orter ute i landet. Centralismen måste ersättas med decentralism.

Viktiga medier måste finnas runt om i landet för att visa att tolkningsföreträdet i viktiga frågor inte bara finns i centrum.

Det är många saker som måste till. Men först och viktigast är att man måste se behovet av att hela landet skall leva. Inte bara storstäderna.

Som en före detta forskare vet jag hur stort problemet är att dra slutsatser av forskningsresultat. Här pratar man inte om sant eller falskt. Man diskuterar signifikans och sannolikhet. Forskningen hanterar det ofta bra när man är försiktig med att tolka eller övertolka. Som regel krävs det att fler studier visar samma eller liknande resultat innan man vågar dra några slutsatser. Det är bra för det är lätt att dra iväg med för tidiga eller övertolkade slutsatser.

Men det innebär också att Kurt Ivan Sandbergs synpunkter är riktiga. Att en studie som omfattar hela Norrland och som bara visat mycket små ökade risker inte utesluter att riskerna ökat betydligt mer på de platser där nedfallet var stort. Det ena utesluter inte det andra.

Det finns en tanke hos beslutsfattare att tona ner riskerna eftersom man anser att den rädsla som medvetenheten om risker skapar innebär en fara i sig. Den tanken skapar en osäkerhet och en misstro mot samhället som inte är bra.

Man skall inte tona ner eller manipulera informationen för att undvika rädsla. Vi måste kunna lita på att de slutsatser som förmedlas är helt korrekta. Sedan är det upp till medborgarna att fundera över vilka konsekvenser det medför för dem själva.

Det finns många problem med att vi satsar på kärnkraft. Det händer olyckor vilket vi sett i Japan, USA och Ryssland. Olyckorna får stora konsekvenser och blir hemskt dyra. Hanteringen och brytningen av uran skapar stora miljöproblem. Det leder fram till en värld formad av kolonialism. Anrikningen av uran är en smutsig process. Slutligen är förvaringen av avfallet svårt och dyrbart.

Det borde finnas bättre energikällor för samhället än kärnkraft. Det finns två alternativ som måste vara bättre än andra. Först solkraft som har blivit allt billigare och som kan bedrivas utan att skada miljön och naturupplevelsen lika mycket som andra energislag.

Det viktigaste sättet att klara klimat och miljö borde vara att spara energi. Att minska förbrukningen. Här finns det egentligen bara ideologiska och tankemässiga hinder. Världen satsar på tillväxt. Att vi hela tiden skall förbruka mer och konsumera mer. Det är inte människor som efterfrågar det här. Det är den verklighetsbeskrivning som skapats kring mänsklig utveckling.

Vi måste på allvar ifrågasätta varför vi alltid måste ha tillväxt. Det blir ännu mer absurt att leva i den illusionen nu när planetens befolkning tycks sluta öka.

Det finns någonting viktigt med den här artikeln. Det är nog att förutfattade meningar och fördomar finns överallt. Perspektivet förändrar bilden och gör att det som är sant eller verkar vaa sant i en situation blir annorlunda i en annan situation.

Diskuterade det här med homofobi och fördomar med min son igår. Han, som bott i Uppsala en del av sitt liv, sade att man är mer homofoba här ute på landet jämfört med i en storstad och studentstad som Uppsala.

Jag höll delvis med men ansåg samtidigt att oron ofta är överdriven. Man förväntar sig fördomar och då blir det nästan självuppfyllande. Eftersom man förväntar sig fördomar är det lätt att tolka vilken reaktion man än möter som en fördom.

Det finns lärdomar från vårt samtal och samtidigt lärdomar från den här debattartikeln. Visst finns det fördomar mot homosexuella och visst finns det homofobi. Visst finns det rasism inom sjukvården.Men samtidigt är det en fördom när man anser att homofobin är utbredd bland lantisar eller att man man ser att den vita befolkningen alltid går omkring med en rasistisk blick.

Det finns fördomar överallt. Det är bara gudar som inte har några fördomar eller spår av nedlåtenhet. Vi måste alla jobba på att vara inkluderande och vidsynta.

Det är så lätt att halka in i det här hejarklacksbeteendet. Att man ser alla fel och brister som finns hos de andra, men man klarar inte av att se sina egna brister och fördomar.

Vi måsta vara öppna och förstående. Vi måste inse att bristerna och fördomarna är beroende av bakgrund och erfarenheter. Förståelse och syntes måste vara det vi vill uppnå.

Det är brobyggarna vi söker. De som inte blundar för problem. Inte ens när de finns i den egna gruppen eller hos sig själva. Samtidigt som man vill öka kunskap och förståelse utan att döma.

Efter en allt för lång tid av marknadsliberalism börjar man nu förstå att staten måste ha en roll. Det är staten som skall visa riktningen och sätta upp regler och gränser för marknaden.

Det är en insikt som börjar tränga igenom. Inte bara inom delar av forskarvärlden utan även bland människor i allmänhet.

Vi har skapat områden och grupper som gynnats och blivit rika. Däremellan finns stora områden som försummats och blivit fattiga.

Det här har fått ett socialt och politiskt pris som nog förvånat en del. Men klyftan mellan de gynnade områdena och grupperna ner till de stora områden som halkat efter har blivit djup. Det har skapats ett befogat missnöje som ökat misstron till det etablerade samhället. Det har skapat en grogrund för missnöjespartier och populistiska politiker.

Samhällskontraktet har på många sätt brustit.

Det måste vara staten som formulerar de mål som medborgarna kan enas kring. Människor är beredda att göra uppoffringar och stå tillbaks om man uppfattar syftet som rättvist.

Marknadens syfte är aldrig att skapa jämlikhet. Man vill skapa vinst för ägarna. Därför kan man aldrig överlämna till marknaden att forma landet.

Det är också en illusion att marknaden utan påverkan leder utvecklingen i en riktning där miljö och klimat räddas.

Marknaden har inte heller någon inneboende funktion att skapa service och bra förhållanden i hela landet. Kolonialism är en funktion av den fria marknaden.

Det är staten som är medborgarnas företrädare när det gäller att styra och forma landet. Nu måste nya visioner formuleras. Statens ansvar för utvecklingen måste stärkas och man måste se och ta ansvar för hela landet.

Ett problem här är att det knappt finns någon opposition bland rikspolitiker och bland media. Marknadsliberalismen och centralismen dominerar så fullständigt.

Ett positivt tecken är dock att det produceras många artiklar och böcker i de här ämnena. Där man diskuterar hur samhället skall utvecklas och vad som behövs för att skapa framtid och framtidstro.