Att någonting är fel inom politiken kommer allt fler underfund med. Vi har kört in i en återvändsgränd och hittar inte ut.

Först så har den gamla höger-vänsterskalan allt mer tappat sin relevans. Den hör industrialismen till. Det handlar om berättelsen om kapitalister och arbetare. De finns knappt kvar längre. Och den motsättningen är inte längre så aktuell.

Vi har fått en ekonomisk världsordning som ser annorlunda ut. Då kommer också de viktigaste motsättningarna att se annorlunda ut. Numer blir du rik genom spekulation. Inte genom produktion. Individer blir rika genom den hävstångseffekt man får om man belånar en egendom. Samtidigt skall man se till att värdera upp egendomen genom olika åtgärder. Ofta genom illusionsskapande och byggande av berättelser. En viktig åtgärd är också att sparka folk och effektivisera organisationen. Den nya världen har också ökat ojämlikheten mellan regioner och områden. Storstäder har blivit rikare och landsbygd fattigare.

Allt det här måste återspeglas i politiken. De olika partierna måste försöka förklara vad som är rättvist och vad som är orättvist.

I det nuvarande samhället står alla mittenpartier som försvarare av den bestående ordningen. Man är konservativa i den klassiska meningen. Det som kallas etablissemanget är kärnan i den politiska mitten. Politiskt och åsiktsmässigt är man storstad och marknadsliberalism. Det finns även en mer progressiv del av etablissemanget som ägnar sig mycket åt minoritetsfrågor och ”wokefrågor”. Men etablissemanget är välbärgad urban medelklass och överklass. Det finns ingen underklass i etablissemanget.

Så den verkliga oppositionen måste vara ickeetablissemanget. Men finns den? Bland högerpopulisterna har det funnits tendenser till icksetablissemang. Det har varit en viktig anledning till dess framgångar. Men på vänstersidan har partierna gosat in sig i den progressiva delen av etablissemanget.

Etablissemanget har ibland kallats den radikaliserade mitten. Det finns inget oskyldigt med etablissemanget. Vi måste få en fungerande opposition, framför allt på landsbygden och på vänstersidan. Men det är svårt när alla partiledningarna finns i Stockholm. När alla medier finns i eller styrs från storstan. Det finns farliga hål i den Svenska demokratin.