Diskussionen om tillväxt är en nyckel när vi pratar om klimat och miljökriser. Det är helt enkelt inte möjligt att ha en stabil värld om vi kräver evig tillväxt. Det är omöjligt.

Det handlar inte om planerad fattigdom. Vi var inte fattiga år 2000. Ingen upplevde att vi var fattiga då. Ändå har vi haft många år av tillväxt efter det. Skulle vi avbryta tillväxten nu eller till och med minska sulle vi ändå ligga över tillståndet är 2000.

Att avbryta tillväxte leder inte till fattigdom. Men när vi tänker på fattigdom är det relativa mått. Vi tänker på upplevda tillstånd. Det handlar om tankemönster och förväntningar.

Argumentet i den här debattartikeln är ju egentligen att människor förväntar sig tillväxt och man blir missnöjda om den inte finns. Det är nog sant, men det handlar som sagt om tankemönster. Och här måste vi tänka om, om vi vill rädda världen.

Klimatkrisen handlar inte om teknik eller biologi eller fysik. Den handlar om dysfunktionellt mänskligt beteende. Vi försår nog att det vi gör är fel men ändå fortsätter vi göra fel. Den ekonomiska världsordningen leder oss fel. Vi måste tänka annorlunda och vi måste få en ny ekonomisk världsordning.