De politiska ideologiernas uppgift är väl i huvudsak att definiera vad som är rättvist. Vi har två huvudspår när det gäller politiska ideologier idag. Det ena som säjer att frihet innebär höjden av rättvisa. Fria människor som själv kan besluta och arbeta in sina inkomster utan statens inblandning. Det här är liberalismen och marknadsliberalismens syn på rättvisa.
På den andra sidan finns ideologin som säjer att jämlikhet främst vad gäller pengar och rikedom innebär höjden av rättvisa. Staten och samhället skall ta ansvar för att människor får ett jämlikt liv. Socialismen och den mer utopiska kommunismen står för den här inställningen.
Vi lever just nu i en värld där ideologierna blandats och kompromisser dominerar. Men höger-vänsterskalan kommer från motsättningen mellan de här ideologierna.
Men idag finns kanske den största motsättningen mellan två andra motpoler. Den grupp politiker eller den maktsfär som kallas populister eller högernationalister och den maktgruppering som benämns etablissemanget eller eliten. Framförallt grupperingen populister-högernationalister är lite spretig.
Det skiljer mellan de här grupperna och det skiljer mellan de väljare som söker sig till respektive grupp.
Etablissemanget är mer urban och storstad. Det är mer högutbildade och den rikare och mer högavlönade gruppen. Välbärgad urban medelklass är gruppens kärnväljare.
Den andra gruppen är mer rural och de som röstar på den har oftast lägre utbildning. Inkomster och förmögenhet är lägre i den här gruppen.
Vi måste förstå de här sambanden. Vi kommer ingenstans om vi finns i den ena gruppen och bara håller på den. Båda grupperna har rätt och fel.
Etablissemanget är mer progressiv och bättre bildade men man är samtidigt överklass i förhållande till den andra gruppen. I en värld där ojämlikheten växer är klassförhållanden viktiga.
Ojämlikheten måste minska för att grupperna skall kunna närma sig varandra. Och man måste närma sig varandra för att vi skall kunna driva klimatkrisen till en lösning. Brobyggarna är viktiga. De som förstår båda sidor.
De flesta medier och journalister finns i etablissemanget eller på den sidan. Man visar liten förståelse för den andra sidan. Då kan man aldrig bidra till en lösning. För att kunna bidra måste man kunna se och förstå båda sidor. Vi behöver också politiker och politiska partier som tar parti för de fattigaste i samhället och som finns och verkar på landsbygden.
Erika Bjerström verkar vara ytterligare en journalist som fastnat på etablissemangetsidan och som saknar förmågan att se den andra sidan. Då kan hon inte lämna ett positivt bidrag för att lösa upp knuten. Trots hennes stora erfarenhet och kunskap.
Däremot ser jag inte framväxten av partier på populistsidan som ett hot mot demokratin. Inte primärt. Det är en signal att etablissemanget eller eliten är fel ute. Man har tillåtit klyftan att bli för stor. Nu måste vi jobba hårt för att täppa igen klyftan och för att laga alla sår.
Det kan bli ett indirekt hot mot demokratin om eliten missförstår situationen och tror att rätt väg är att minska demokratiska rättigheter och försvåra för motståndarna att verka fritt. Då kan vi hamna på ett sluttande plan.Där finns också en risk att diktatorer röstas fram. Vi får se hur USA klarar Trump.
