Tankar och analyser inifrån etablissemanget. Det kan absolut ha sitt värde. Men man måste förstå att det är vad som försigår inuti bubblan.

Men även här finns en rädsla att sparkas ut om man inte passar in. Det måste finnas någon form av anpassning till rådande normer för att kunna finnas där.

Yanis Varoufakis förklarade det här fenomenet tidigare. Vill du finnas inuti maktbubblan måste du smälta in och anpassa dina åsikter. Du kan inte vara en outsider inuti maktbubblan. Då spottas du ut av makten. Det finns en automatisk likriktning.

Det är väl egentligen samma sak som Ann Heberlein beskriver i sin bok. Du kan inte ha egna åsikter och vara en outsider i det som beskrivs här. Etablissemanget. Du spottas då ut och försvinner. Det är en process av anpassning som gör att du blir kvar och fortsätter ha makt. Samtidigt kan man fråga sig om det är din egen makt du utövar när du hela tiden ägnar dig åt självcensur.

Är inte det här en beskrivning på det vi hela tiden säger. Makt korrumperar. Endera fortsätter du att befinna dig inom maktens bubbla men är avtrubbad och anpassad eller så sparkas du ut som en outsider. Med dina egna åsikter och tankar men med ingen eller liten makt att påverka andra.

Men vem är det då som bestämmer vad alla får tänka och tycka för att få vara en del av gruppen? Det är en intressant fråga. Finns det någon mastermind som styr och ställer eller är det på ett annat sätt.

Min tro är att det är en samlad verklighetsbeskrivning som styr. Det är gruppen som tänker fram den och genom sitt agerande upprätthåller den. Det finns medlemmar i gruppen som har större inflytande än andra. Men det är ett kollektiv med gemensamma värderingar och erfarenheter som skapar den här verklighetsbeskrivningen. Den drivs och upprätthålls av människor med makt över andra. Du kan bli med i den här gruppen bara om du medverkar till att göra den här berättelsen stark. Det finns inget utrymme för outsiders.

Så här formas vår värld. Striderna handlar hela tiden om verklighetsbeskrivningen.

Vi har människor som opponerar sig mot den verklighetsbeskrivning som dominerar oss. Vi har vår Greta Thunberg och vår Edward Snowden. De har spottats ut och behandlats illa. De är helt enkelt ett hot mot den illusion som den skapade verklighetsbeskrivningen är. De är outsiders med makt. De är de farliga för de här grupperna. De verkligt farliga.

Är det fred i Gaza. Hur skall en fred se ut för att kallas för fred?

Parterna i Gaza är så ojämlika att det egentligen aldrig varit ett krig. Har det inte varit ett krig är det inte nu heller en fred. Det är ett folk som förtrycker och misshandlar ett annat folk. Vi har genomgått en fas av folkmord och nu kommit in i en fas av förtryck och psykisk misshandel-

Fred kan det inte vara eftersom Palestinierna inte har någon bestämmanderätt över sitt eget territorium. Israel bestämmer godtyckligt över vad som händer. Man har stöd av Trump och USA för allt man hittar på.

Det finns farhågor från en del observatörer om att Israel vill fördriva Palestinierna från Gazaområdet i en massiv etnisk rensning. Man skapar medvetet omänskliga, ohyggliga förhållanden för invånarna. Man vill öppna gränserna för utresa men stänger gränserna för inresa. Det finns rykten om att man förhandlar med grupper i Somalia om att ge utrymme för att flytta utrensade Palestinier dit.

Stora delar av den globala opinionen är tysta. Det finns starka proisraeliska krafter i de globala eliterna. Man har lyckats tysta den berättigade kritiken mot Israel. Man har korrumperat hela världen.

Det är ett allvarligt globalt läge när en skurkstat som Israel lyckas korrumpera hela världens rättsmedvetande. Vi bygger just nu upp enorma spänningar mellan framför allt världens viktigaste eliter som är israelvänliga och stora mängder fattiga människor runt om i världen.

Fred som mest är förtryck och ofrihet är kanske ändå bättre än krig och folkmord. Men det är ingenting vi kan nöja oss med. Världens samvete får inte nöja sig med det vi har just nu.

Vi får inte ge upp. Det är en av illusionerna. Att det inte lönar sig att kämpa för det goda. Vi får inte falla för det.

Sen går utvecklingen alltid i cykler. Det är framsteg som följs av bakslag som sedan åter följs av framsteg.

Vi får inte heller glömma att det var växande problem och växande ojämlikhet som gjorde Trump möjlig. Det var inte en samling idioter som helt utan anledning röstade fram Trump. Vissa skribenter verkar föredra den förklaringen. Sanningen är snarare att stora delar av världen hamnat utanför utveckling, hopp och framtidstro. De har röstat mot det styrande etablissemanget. Den vågen har Trump och en del andra populistpolitiker ridit på.

Vi måste lära oss av det som hänt. Inte ge upp. Det går inte att lämna stora delar av befolkningen utanför. Det går inte att försumma stora delar av landet. Då blir motsättningar allt för stora och klyftorna allt för djupa.

Demokratin hade börjat förfalla redan före Trump. Delaktigheten hade tunnats ut och centralismen varit stark.. Vi måste återuppväcka en decentraliserad demokrati. Vi måste öka jämlikhet mellan olika områden och grupper av människor. Det gäller framför allt klyftan mellan storstad och landsbygd samt klyftan mellan ”Svenskar” och ”Svenskar med invandrarbakgrund”.

Däremot är utvecklingen bland det styrande etablissemanget med krav på hårdare tag och ökad kontroll av medborgarna en farlig återvändsgränd.

Nej det finns inget utrymme för hopplöshet och handlingsförlamning. Vi måste hela tiden fortsätta kämpa för det goda och det ljusa.

Vi måste finna balansen mellan input och output. Mellan intryck in och att leva ut de känslor och intryck som lagrats. En aktivitet som är utgående.

De flesta människor har problem med den balansen. Vår tid framför olika skärmar är ett tecken på det. Sitter vi framför en skärm så innebär det att vi samlar på oss intryck. De insamlade intrycken måste balanseras av utåtriktad aktivitet. Annars blir vi sjuka på ett eller annat sätt.

Den människa som här beskriver sitt problem led förmodligen av det här tidigare. Allt för mycket som gick inåt och alltför lite utagerande verksamhet. När hon sedan fick och följde rådet att bli mer utagerande i en konstant aktivitet så började hon må bättre.

Men det är nog dags att ta nästa steg i förståelse av världen. Minska ner på sin input och få till lite bättre aktiviteter att lägga sin tid på. Det finns helande verksamheter. Skogspromenade,r utan att ha någonting i öronen, är helande. Man skall lyssna till skogens ljud av vind och tystnad. Inte en ljudbok. Det finns andra helande aktiviteter som till exempel sång och dans. mindfulness och yoga bygger också upp en fungerande kropp och en fungerande själ.

Men livet blir svårt när frestelsen är så stor vad gäller innehållet i olika skärmar. De skapar ett överflöd av intryck som vi har svårt att hantera. Skärmarna stjäl dessutom vår tid och hindrar oss därför att ägna oss åt aktiviteter som helar.

Vi måste komma till insikt någongång att missbruk av skärmar är lika skadligt som missbruk av alkohol eller narkotika.

Depression och ångest är en direkt följd av obalans mellan input och output. Framför allt så måste vi skydda barnen så att de inte bygger upp farliga vanor att tillbringa allt för mycket tid framför en skärm.

Vi måste lämna den absurda motsättningen. Det som ekonomerna ser som det högsta goda står i direkt motsättning mot vad natur och klimat kräver. Vi måste bestämma oss för vad som är överordnat och vad som är det mindre viktiga.

För ekonomer är tillväxt önskvärt. Ja kanske till och med nödvändigt. Men evig tillväxt är omöjligt i ett stabilt system. Det finns system som fungerar långsiktigt där tillväxt är en del av utvecklingen. Tillväxtfasen bryts alltid då av en kollaps.

Tillväxtfas följt av kollaps är väl vad som väntar om vi inte gör någonting. Men skall vi inta ha högre ambitionsnivå än det? Borde vi inte försöka skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Där mänskligheten har ett bra liv. Där naturen får utvecklas på ett positivt sätt utan att på olika sätt förstöras av mänsklig inblandning.

Kapitalismen eller den fria marknaden skapar överflöd av varor och välfärd. Men den saknar helt förmåga att fördela välfärden på ett jämlikt och rättvist sätt. Den skapar rika individer, grupper och områden. Samtidigt finns stora grupper och områden som förblir fattiga. Vi får friktion och konflikt mellan de här grupperna.

I grunden beror det på vilka drivkrafter som man släpper fram. Får egoism och girighet styra får vi det samhälle vi har nu. Låter vi ansvarstagande och medmänsklighet vara de egenskaper som styr utvecklingen så får vi ett annat samhälle.

Det är en slutsats som är enkel men samtidigt svår att genomföra på samhällsnivå.

Vi måste helt enkelt tänka nytt. Skapa ekonomisk världsordning 2.0. Där vi på allvar ifrågasätter det som anses självklart i nuvarande världsordning. Här kommer ekonomisk tillväxt som en av de första sanningar vi måste ifrågasätta. Helt enkelt ställa frågan ”Varför ekonomisk tillväxt anses viktig”?

Sen fortsätta analysen. Här kan säkert Marx teorier vara till inspiration. Men mycket tänkande återstår.

Nu är vi återigen tillbaks till temat verklighetsbeskrivning. Här förklaras på ett bra sätt hur den Ryska verklighetsbeskrivningen ser ut. Att krig på något sätt är en del av vardagen. Som det beskrivs här startar ett krig inte med en krigsförklaring. Det är en del av det vardagliga umgänget mellan länder.

För Ryssland verkar det alltid vara en kamp mellan Ryssland och omgivningen. Endera är man en del av den Ryska sfären eller så är man fiende. Det innebär inte att det alltid är krig, men det är alltid en kamp. Våld och krig är bara en fortsättning och förstärkning av den kamp som alltid pågår.

I den Ryska verklighetsbeskrivningen är Ryssland en underdog som slåss för att bli respekterad. Någonting som man aldrig uppnår. Därför tar kampen aldrig slut. Det påminner lite om tankarna i gängen och om motiven för gängkriminalitet. Man slåss för att få respekt. Något som det vanliga livet inte ger.

En spegling av det här visar på vår Västeuropeiska verklighetsbeskrivning. Vi ser på oss som överlägsna. Vi vill kanske hjälpa andra grupper och raser. Men vi ser dem inte som jämlikar. Vi vill ha goda relationer till människor i Afrika eller i Ryssland. Men det är vi som är eliten. På så sätt medverkar vi till att skapa konflikter Kolonialism är en konsekvens av det här tänkandet. Vår verklighetsbeskrivning där vi alltid är den överlägsna parten medverkar till att skapa klyftor, friktion och våld. Det gör det även när vi vill andra väl.

Den Ryska självkänslan är skadad och man kräver upprättelse. Sen är frågan hur djupt den här känslan går på folkdjupet. Finns det någon kraft som vill byta ut Putin mot en ny ordning. Finns den oppositionen någonstans och kan den få någon praktisk betydelse.

Eftersom vi i väst är fienden som inte respekterar Ryssland så finns det inte mycket vi kan göra för att hjälpa. Vi kan stötta den opposition som finns, men risken är hela tiden att hjälpen blir till en dödskyss.

Det kommer att ta tid. Krigstillståndet kommer att vara långvarigt. Sedan måste vi i väst arbeta med våra egna vanföreställningar. Vår nedlåtenhet mot andra människor och länder skadar. Vi måste ta itu med kolonialismen och vårt stöd till Israel och Israels behandling av Palestinierna.

I grunden handlar det som händer nu om en kamp för att få bort verklighetsbeskrivningar som skadar och förstör. Det handlar om tankar om överlägsenhet och elitism. Samt på andra sidan Rysslands kamp för att få respekt där man är villig att ta till vilka medel som helst för att nå dit.

Lite konstlad logik i den här ledaren. Men man konstaterar att det är omöjligt att försvara en civilisation som hamnat på fallrepet. Ett konstlat försvar kan inte rädda situationen.

Med konstlat försvar menar man att man försöker utesluta impulser utifrån. Det kan handla om immigration eller kulturutbyte och utbyte av ideer.

Det är nog sant för när kulturerna fallit har det berott på inre förfall. Framför allt har eliterna korrumperats och tagit en allt större andel av det överflöd som producerats. Man har gått från ett inkluderande samhälle där alla vunnit på att samhället utvecklats. Det har ersatts med en ordning där de sämst lottade allt mer blivit förlorare. Klyftorna har vidgats och det har till slut krävt kontroll och förtryck för att hålla ihop samhället. Det har i hög grad blivit vi mot dom.

Mikael Wiehe har träffande beskrivit det här i Cheops pyramid.

Det man i den här ledaren inte förstår är att DN, Johan Norberg och Timbro alla är delar av det gamla. Man slåss för att behålla en kultur som håller på att krackelera. De är alla delar av den elit eller det etablissemang som korrumperats. Klyftorna till dem som finns utanför bubblan har succsesivt blivit allt djupare.

Det är eliten och etablissemanget samhälle som håller på att dö. Det kan ske genom att de styrande blir allt mer repressiva eller genom att någon yttre kraft utnyttjar sammanbrottet och svagheten för att ta över. Man skulle kunna se Trump som ett sådant yttre hot som kommer eftersom samhället försvagats genom ett inre förfall.

Ett samhälle eller en demokrati faller samman när tillräckligt många tappat tron på det och framtidstron..

Boken från Johan Norberg och den här ledaren är inte tillräckligt genomtänkta. Framför allt vill man inte inse sin egen roll som försvarare av någonting ohållbart.

DN befinner sig närma själva kärnan i storstadsetablissemanget. Vill man se den ena sidan i det polariserade landskapet så bör man läsa DN.

Här hänvisar man till tonårsperspektivet och det är intressant. För det finns ganska mycket av tonårsperspektiv i etablissemanget. Åtminstone i den mer wokeinspirerade progressiva delen.

Tonårstiden innebär att du skall frigöra dig från dina föräldrar. Det är en tid där man är självupptagen och självisk. Man är sett ur omgivningens perspektiv jobbig. Man vill ha frihet utan ansvar. Övertygad om att ha rätt och föräldragenerationen har fel.

Det är en nödvändig frigärelse för att kunna utvecklas till en fullvärdig människa. Det är en tid där man samlar kunskaper, men där kunskaperna inte utvecklats till visdom. Man kan definiera visdom som ett tillståd där kunskaper förädlats och integrerats som en del av personligheten. Kunskaper har blivit till en del av livet.

Just det här med själviskhet och självupptagenhet är en del av etablissemanget. Man har varit och betett sig som tonåringar. Det kan ju delvis bero på att tonåringar flyttat från landsbygden och mindre städer till Stockholm. Tonårsattityden tar man med sig. Och så genomsyrar den attityden hela gruppen och tidsandan.

Vi har haft populära slogans som illustrerar det här.

Satsa på dej själv.

En liberal har fötter, inte rötter.

Vi har haft teoretiska skapelser som GAL-TAN. Man talar där mycket om inselsmännen. Här finns en nedlåtenhet och ett förakt för ”dom andra”.

Det är dags att hela den här gruppen växer upp nu och inser att tonårsattityden skadar och polariserar. Det finns inget utrymme för den här nedlåtande attityden. Det finns klokhet och dumhet överallt i samhället. Det måste man vara ödmjuk inför. Var inte så jobbigt självsäker på att du alltid har rätt. Det finns många parspektiv och erfarenheter.

Samtidigt är tonårstiden viktig för att man skall utvecklas till en riktig människa. Men det är bara ett av stegen dit. Man får inte fastna där.

Den välbärgade urbana medelklassen har blivit en överklass i lightutförande. Klassklyftorna växer i Sverige. Landet har succesivt blivit ett hemskt land.

Egentligen är utvecklingen global. Det har att göra med den tekniska utvecklingen och den politiska. Vi har rationaliserat och globaliserat tillverkningsprocessen. Industri och jordbruk har ganska kraftfullt minskat arbetskraftskostnaden. Arbetarklassen har tunnats ut och tappat i makt. Man har fått allt mindre av den kaka som genereras när samhället snurrar på.

En allt större del av de totala inkomsterna faller ut som inkomst av kapital. Det har gynnat kapitalägare. De som redan har skall vara givet. Det spiller också över i närliggande grupper. Vi har fått rika hotspots. Där har den välbärgade urbana medelklassen gynnats.

Vi lever just nu i ett stort, globalt systemfel. Det skapas överflöd och rikedomar. Men världen klarar inte av att fördela överflödet på ett rättvist sätt.

När rikedomarna fördelas som ersättning för arbete så finns det en fördelande effekt ut bland många. Speciellt om det finns fackföreningar med makt att föra arbetarnas talan.

Men när de huvudsakliga inkomsterna faller ut som inkomst av kapital så finns nästan ingen jämlikhetsskapande effekt i systemet. De med mycket kapital tar en stor del av vinsterna och inkomsterna av kapital. De som saknar kapital får ingenting alls.

Så får vi en värld av skenande ojämlikhet och orättvisa.

Skall vi reformera det här systemet så måste medvetenheten om orimligheterna bli mycket större. Men vi har dominerats av marknadsliberala medier och politiker. Vi måste få en mycket större variation. Framför allt så måste vänstern skärpa till sig ordentligt och börja ta klassfrågorna på allvar. Den marknadsliberala verklighetsbeskrivningen måste ifrågasättas.

Vi står inför ett vägval. Mellan en mer fredlig väg där man försöker åtgärda problemen med reformer. Klarar vi inte det så kommer utvecklingen att bli mer våldsam. Vi kommer att få se revolter.

Årets mörkaste dag. Den varar till i morgon, sen blir allt sakta ljusare. Vi måste leva med det här också. Mörkret måste finnas för att vi skall se och uppskatta ljuset.

Det finns människor som lever där i gränslandet mellan det fördolda och den ytliga vardagen. Här beskriver Patti Smith det som en puckel. Vilket antyder att det är någonting jobbigt. Att se och förstå det andra inte ser är jobbigt. Man ställs på något sätt utelämnad och naken i regn och blåst. Men det finns förstås ingen flykt eller återvändo till ett påpylsat mer skyddat liv.

Det som återstår är ett ansvar att berätta. Man lever med en plikt att berätta för alla om gränslandet där man får glimtar av den andra sidan. Det skapar ett behov av att berätta och att visa. Hela Patti Smiths liv har genomsyrats av behovet att förmedla erfarenheter och upplevd kunskap.

Det finns ett halft igenkännande av likasinnade människor. Man ser och känner igen, Hjorden är den grupp som sugs in av kraften från den andliga närvaron. Det blir till en magnetisk utstrålning som suger åt sig människor som länner magnetismen.

Det är inget lätt liv att leva. I gränslandet mellan det andliga och det vardagliga. Där utsattheten och nakenheten gör att man ser och känner allt för mycket.

Han Kang, den Sydkoreanske författarinnan känns som en syskonsjäl till Patti Smith. Behovet att berätta och att uttrycka sig delar båda. Känsligheten och det höga priset för att befinna sig i rampljuset delar de också.

De är förelöpare som visar att väven mellan det fördolda och vardagslivet börjar förtunnas. Man skapar bryggor mellan de två verkligheterna och medverkar till att en dörr så småningom kommer att öppnas.

Vi andra har ansvaret att lyssna in och vara förberedda. Att bli en del av hjorden.