Åsa Wikforss är en äkta elitist. Elitism finns i ett motsatsförhållande till riktig demokrati. Det som räknas som demokratiska länder är aldrig rent demokratiska utan finns någonstans på skalan mellan demokrati och elitstyre.

Kommunismen var en form av elitstyre. Bland kommunismens pioniärer var övertygelsen stor att man gjorde revolutionen för att förbättra för alla människor. Motivet var gott. Men med tiden smög sig andra motiv in som ambition och makthunger. Ledningen korrumperades. Alla elitstyren kommer att utvecklas i den riktningen. Man blir sakta korrumperade och tappar kontakten med verkligheten och medborgarna.

En riktig demokrati har fördelen att inte vara statisk. Ledningen kan förändras när samhället förändras. I en riktig demokrati blir alla delaktiga i beslutsfattandet. Det ger delaktighet, men också en känsla för ansvar för fattade beslut. Det blir svårt att fatta besluten men genomförandet underlättas. I en diktatur eller elitstyre är det tvärtom. Lätt att fatta beslut men svårt att genomföra dem.

Vidare är demokrati ett sätt att förhindra skadlig maktkoncentration. Makt korrumperar alltid.

Åsa Wikforss argumentation är inte trovärdig och genomtänkt. Hon tänker i svartvitt där verkligheten alltid är komplex. Hon inser inte heller hur stor skillnaden i synsätt är beroende på vem en människa är och var en människa växt upp och levt sitt liv. Ett expertstyre eller elitstyre tar nästan aldrig hänsyn till det. Där finns bara en väg och en sanning.

Riktig demokrati är alltid i sin grundton decentralistisk medan elitstyre är centralistisk.