Imperialism och kolonialism tycks triumfera. Fast jag funderar egentligen på om skillnaden i praktiken är så stor. Trump har gjort allt så tydligt, men allt det här fanns redan tidigare. Han är en plump översittare som är så lätt att tycka illa om.

Men för alla som egentligen drabbas av förtryck och utsugning spelar det inte så stor roll vem som finns bakom besluten. USA har alltid behandlat Sydamerika och Mellanamerika som sin egen sfär. Man har störtat regeringar som satt sig emot amerikansk imperialism och kolonialism. Speciellt ledningar med vänsterinslag har fått jobba i motvind. Man har finansierat motstånd och motståndsrörelser.

Demokratier har haft svårt att etablera sig eftersom USA har styrt och ställt så mycket.

Vi har även Israels folkmord på Palestinier. Det har fått fortgå utan att världen på allvar opponerat sig. De Palestinagrupper som varit aktiva har ignorerats och förtalats av i stort sett hela etablissemanget.

Det jag vill ha sagt är att det nog egentligen inte är så stor skillnad i praktisk politik. Imperialism och kolonialism har dominerat tidigare också.

Allt är bara mycket tydligare nu. Människor tvingas att ta ställning. Det blir allt svårare att blunda och låtsas som att allt är bra. Vi tvingas vakna. Det finns krafter där ute som är destruktiva. Där egoism och girighet är drivkrafter på hög nivå. I princip allt vi gör och säger har en politisk grundton.

De makter och strukturer som vi trott och tänkt att de arbetar för allas bästa gör inte det. De arbetar för sitt eget bästa. Vi tvingas att försöka se och förstå. Det finns inget sätt vi kan slippa ansvar. Vi har även ett ansvar för de människor som bor i Gaza, Venezuela och Iran.

Det bästa sättet att jobba för allas bästa är att med kraft hävda rättens och rättvisans rätt. Människor och länder med makt skall inte kunna förfölja, förtrycka och skada andra.