Efter en allt för lång tid av marknadsliberalism börjar man nu förstå att staten måste ha en roll. Det är staten som skall visa riktningen och sätta upp regler och gränser för marknaden.

Det är en insikt som börjar tränga igenom. Inte bara inom delar av forskarvärlden utan även bland människor i allmänhet.

Vi har skapat områden och grupper som gynnats och blivit rika. Däremellan finns stora områden som försummats och blivit fattiga.

Det här har fått ett socialt och politiskt pris som nog förvånat en del. Men klyftan mellan de gynnade områdena och grupperna ner till de stora områden som halkat efter har blivit djup. Det har skapats ett befogat missnöje som ökat misstron till det etablerade samhället. Det har skapat en grogrund för missnöjespartier och populistiska politiker.

Samhällskontraktet har på många sätt brustit.

Det måste vara staten som formulerar de mål som medborgarna kan enas kring. Människor är beredda att göra uppoffringar och stå tillbaks om man uppfattar syftet som rättvist.

Marknadens syfte är aldrig att skapa jämlikhet. Man vill skapa vinst för ägarna. Därför kan man aldrig överlämna till marknaden att forma landet.

Det är också en illusion att marknaden utan påverkan leder utvecklingen i en riktning där miljö och klimat räddas.

Marknaden har inte heller någon inneboende funktion att skapa service och bra förhållanden i hela landet. Kolonialism är en funktion av den fria marknaden.

Det är staten som är medborgarnas företrädare när det gäller att styra och forma landet. Nu måste nya visioner formuleras. Statens ansvar för utvecklingen måste stärkas och man måste se och ta ansvar för hela landet.

Ett problem här är att det knappt finns någon opposition bland rikspolitiker och bland media. Marknadsliberalismen och centralismen dominerar så fullständigt.

Ett positivt tecken är dock att det produceras många artiklar och böcker i de här ämnena. Där man diskuterar hur samhället skall utvecklas och vad som behövs för att skapa framtid och framtidstro.