Årets mörkaste dag. Den varar till i morgon, sen blir allt sakta ljusare. Vi måste leva med det här också. Mörkret måste finnas för att vi skall se och uppskatta ljuset.

Det finns människor som lever där i gränslandet mellan det fördolda och den ytliga vardagen. Här beskriver Patti Smith det som en puckel. Vilket antyder att det är någonting jobbigt. Att se och förstå det andra inte ser är jobbigt. Man ställs på något sätt utelämnad och naken i regn och blåst. Men det finns förstås ingen flykt eller återvändo till ett påpylsat mer skyddat liv.

Det som återstår är ett ansvar att berätta. Man lever med en plikt att berätta för alla om gränslandet där man får glimtar av den andra sidan. Det skapar ett behov av att berätta och att visa. Hela Patti Smiths liv har genomsyrats av behovet att förmedla erfarenheter och upplevd kunskap.

Det finns ett halft igenkännande av likasinnade människor. Man ser och känner igen, Hjorden är den grupp som sugs in av kraften från den andliga närvaron. Det blir till en magnetisk utstrålning som suger åt sig människor som länner magnetismen.

Det är inget lätt liv att leva. I gränslandet mellan det andliga och det vardagliga. Där utsattheten och nakenheten gör att man ser och känner allt för mycket.

Han Kang, den Sydkoreanske författarinnan känns som en syskonsjäl till Patti Smith. Behovet att berätta och att uttrycka sig delar båda. Känsligheten och det höga priset för att befinna sig i rampljuset delar de också.

De är förelöpare som visar att väven mellan det fördolda och vardagslivet börjar förtunnas. Man skapar bryggor mellan de två verkligheterna och medverkar till att en dörr så småningom kommer att öppnas.

Vi andra har ansvaret att lyssna in och vara förberedda. Att bli en del av hjorden.