I Ryssland och Kina är ”sanningen” lika med Partiets ”officiella version”. Det är diktaturens syn på sanning. I en demokrati måste det finnas mångfald av åsikter och berättelser. Det är mångfalden som garanterar att sanningen aldrig kan gömmas bort helt.

Brit Stakstons åsikter ligger närmare en diktatur än demokrati. Det finns skillnader mellan olika medier och opinionsbildare vad gäller trovärdighet. Men skillnaderna ligger mer på nyansnivå än på ”alltelleringetivå”.

Det finns en lite romantisk syn på journalistik, hos journalister, att man finns där för att avslöja maktmissbruk hor politiker. Att avslöja fuffens hos makten i samhället. Det är bara det att man glömmer bort att man själv är viktiga maktbärare.

Det finns skillnader i subjektivitet. Vi har den rena propagandan på den ena sidan och så den subjektivitet som kommer från det faktum att alla människor har olika erfarenheter. Man bär på förutfattade meningar och fördomar. Men ingen människa är helt fri från subjektiviteten.

Har man som kommunistpartiet makten att styra samhället vill man inte ha röster som utmanar och står i opposition. Man försöker övertrumfa och censurera kritiska röster. Att styra verklighetsbeskrivningen är ett starkt maktmedel.

Det som kallas etablissemanget i demokratiska länder är en maktgruppering som har ungefär samma maktposition som kommunistpartierna en gång hade. Man jobbar på ungefär samma sätt. Man vill ha kontroll på verklighetsbeskrivningen och man vill få bort kritiker och opposition. Man har inte samma verktyg att använda som i en diktatur. Men man jobbar hårt med att misstänkliggöra. Här finns Brit Stakston hela tiden i frontlinjen.

För mej ärr hon mest lite absurd i sin ensidighet. Men jag antar att hon inom etablissemanget har många som lyssnar.

Men det enda som kan garantera den frihet och mångfald som måste finnas i en riktig demokrati är just spridning och mångfald. All opinionsbildning har inte samma kvalite, men mångfalden måste finnas.