Centralism är en sjukdom på samhällsnivå. Den kommer från obalans i maktstrukturen och att tolkningsföreträdet koncentrerats. Den finns inte bara inom politik utan den finns inom olika delar av samhället. Men den förlamar och försvårar utveckling.

Vi är mitt inne just nu i en process där vi skall byta ut vår nuvarande leasingbil mot en ny. Det innebär diskussioner med bilförsäljare. Vi har fått höra hur centralismen slagit hårt även mot hans arbete. Han beskrev hur han nu säljer färre bilar men att arbetsbelastningen ökat. Organisationen har centraliserats och nu sitter han fast i olika kontroll, dokumentation och uppföljningsprocedurer. Man kontrollerar hur han svarar i telefon och besvarar mail. Byråkratiseringen låter hemsk. Den är en funktion av centralismen. De som sitter i centrum känner ett behov av att kontrollera sina anställda och följa upp verksamheten.

Ett argument som centralister tycker är viktigt är att verksamheten skull utövas lika på olika platser. Man har svårt för olikhet vad gäller prioriteringar och utförande. Man kan på stort avstånd se att det finns pengar att spara genom att plocka bort vissa saker. Man vill gärna mäta och detaljstyra det som görs.

Det man glömmer är att arbetsglädjen försvinner om man inte får sätta sin egen prägel på hur man gör jobbet. Då tappar man medarbetare.

Man inser inte heller hur mycket tid och pengar själva byråkratin kostar. Slutligen inser man inte hur dyra och ofta destruktiva för jobbet man själva är.

Centralismen är en svår samhällssjudom som skapar ett samhälle som inte fungerar bra. Som skapar ett samhälle med djupa klyftor. Klyftor mellan centrum och periferin. Vi måste sträva efter att arbeta bort den här defekten i samhället.