Det känns som berättelsen om kejsarens nya kläder när man läser den här typen av analyser och debattartiklar.

Den självklara utgångspunkten borde vara att ifrågasätta skulduppbyggnaden överhuvudtaget. För alla problem hänger samman med skulderna. Man utsätter sig för osäkerhet och fara när skulderna blir för stora. Att man vägrar se skuldberget är det som liknar kejsarens och lakejernas ovilja att medge att han är naken.

Här pratar man om räntechock när vi fick räntor på 3-5%. Det kan väl anses som en normal räntenivå.

Sverige har tidigare fört en klokare skuldsättningspolitik. Man satte ett lågt överskottsmål under en konjekturcykel. Det innebar att man inte byggde upp skulderna. Nu har man övergivit det här och blivit en del av kortsiktigheten.

Dessutom har Sverige problem med allt för hög skuldsättning med bostaden som säkerhet. Det borde ha nämnts här. Den totala skuldsättningen i ett land är viktig.

Principiellt kan man se skulder som att vi i den här generationen förbrukar resurser och pengar som egentligen tillhör våra barn och våra barnbarn.

Då kan vissa argumentera att vi skuldsätter oss för att bygga ett bättre land för våra barn och barnbarn. Men då har man ändå bränt barnens frihet och handlingsutrymme. Det har vi ingen rätt att göra.

Jag kan se att vi kan behöva låna en del kortsiktigt för att utjämna konjekturerna. Ungefär som att ett företag har en checkräkningskredit. Men den summan skall vara avgränsad.

Ett underliggande problem som kanske är upphovet till det här problemet är hur befolkningen skall försörja sig. Tidigare när människor jobbade med jordbruk eller i en fabrik var lönen det som gav försörjning. Men vi har nu fått ett annat samhälle där produktionen ger allt färre försörjning. En ökande andel av pengarna i omlopp kommer från inkomst av kapital. De inkomsterna är svårare att fördela i befolkningen. De hamnar oftast hos en rik elit och är svåra att beskatta. Det blir svårt att hålla välfärden uppe utan att låna pengar. Det här är ett grundläggande problem som vi måste lösa. Men att lösa det genom att låna kan aldrig bli en långsiktig lösning.

Vi måste hitta långsiktigt hållbara lösningar. Vi måste även förhindra att ojämlikheten ökar. En ökande ojämlikhet destabiliserar samhället.