Jag går regelbundet på gym. Det är kommunens gym så på samma ställe finns många ungdomar som gör sina gympalektioner där.

Det är jobbigt att se den desperata sociala situationen i mångas ögon. Jag tackar min gud för att jag kommit över ungdomsstadiet. De känner den sociala pressen och använder mobilen för att slippa ögonkontakt. Det är så sällsynt att se spontan glädje.

När jag tänker efter var det många känslor som gick genom kroppen när man var ung eller barn. Jag inser att jag nog ändå tillhörde en privilegierad grupp. Jag var aldrig ensam eller mobbad. Men man bar ändå hela tiden på oron över att vara annorlunda. Man är så mån om att inte sticka ut. Man ville absolut inte vara den som uppmärksammades på fel sätt.

Jag hade det nog ändå ganska lätt. En liten skola på landet. De andra barnen kom från hem där föräldrarna var bönder eller hantverkare. Senare kom en hel del barn från ett närliggande brukssamhälle. De var bråkigare och inte så lättlärda. Så någon form av social klyfta fanns det. Men vi accepterade varandra utan prut.

Jämfört med dagens skolvärld var nog problemen små.

Vi är nog inte hjälpt av tillgängligheten av skärmar. Konkurrensen om uppmärksamheten blir så stor. Skärmarna stjäl vår tid. De är tidstjuvar. Där finns nog det största problemet.

De är en tillflykt när man vill smita från en jobbig social situation. Men det kanske krävs jobbiga sociala situationer för att man skall komma bort från ensamheten. Det var nog ändå lättare förr.

Det kanske viktigaste vi kan göra som människor är nog att bekämpa ensamheten. För oss som inte lider av den så är det ganska enkelt att bara uppmärksamma våra medmänniskor. Att säja hej och fråga hur är det med dej idag. Se, fråga och lyssna.

Ett liv i tjänande som inte är svårt och komplicerat.