Marocko är det enda land i Afrika som jag faktiskt besökt. Det satte sina spår. Jag jagas fortfarande av minnen från resan. Det är framför allt kontrasterna och klyftorna som fastnat. Ett land som så tydligt formats av kolonialism.

Det var ingen bekväm resa. Hela tiden påmindes man om att man var en del av den Europeiska överklass som övergripit sej på landet och folket. Inte direkt men indirekt. Det var ingen njutning.

Det fanns många unga människor i Marocko. Det var också många av de unga som lämnat landet. Som bodde och jobbade i Europa. Eftersom Frankrike varit landet som koloniserat Marocko var franska ett officiellt språk. Många unga hade migrerat till Frankrike. Kvar i landet såg man många äldre män som satt vid vägen och lät dagarna gå.

Känslan var att det någonstans under ytan fanns en vulkan. Man kände små skakningar och förstod att där fanns våldsamma krafter.

Jag var själv intresserad av fotboll och kommer ihåg en kväll deär jag som ensam Europe satt och såg en Championsleagematsch mellan Dortmund som var mitt lag och Real Madrid som var alla andras favoritlag. Det var märkligt. Klyftan var stor men där fanns också samhörighet.

Där fanns Berberna i bergen och Araberna efter kusterna. Berberna var de fattiga som ansåg sig diskriminerade.

Marocko behöver reformeras och man behöver att de unga protesterar. Kolonialismen är en hemsk företeelse som tyvärr finns även idag. Kombinationen av globalisering och marknadsliberalism skapar en värld som ser ut som kolonialismen.

Vi behöver verkligen någonting nytt. En värld av jämlikhet och rättvisa.