Det är lätt att känna uppgivenhet. Vi står inför stora utmaningar när det gäller nästan allting. Kanske främst klimat och miljö. Och så satsar alla på upprustning av militären. Det är i hög grad hit pengarna går när de borde satsas på kampen mot klimatförändringar, kampen för miljön och kampen för drägliga förhållanden för planetens fattiga och förtryckta.

Dt känns som om mänskligheten som kollektiv slutat tro på att vi fixar det här. Man har börjat rusta sig för stormen.

Vi har ju två bränder som verkar osläckbara. Ukraina och Gaza. Här är världens mäktigaste länder närvarande om inte som direkta huvudaktörer för närvarande. Men absolut inblandade. Andra mäktiga aktörer sugs sakta in i lågorna. Europeiska länder och Indien knyts hela tiden närmare konfliktens centrum.

Man funderar om det finns ett mänsklihetens omedvetna som anar stormen och som börjar förbereda sig. Jag kommer att tänka på Thailands elefanter som drog sig bort från kustlinjen långt innan människorna insåg och förstod att tsunamin var på väg. Intuitivt anade de faran långt innan vågen drog in.

Jag har själv varit nära ett åsknedslag när det hände. Jag var ute på en stor öppen åker i Skåne och rensade betor. Jag såg att molnen drog sig samman men tänkte göra klar raden jag påbörjat innan jag drog därifrån.

Då kände jag förändringen i luften. Det blev helt tyst och det börjda liksom knastra i marken. Jag kastade mej nerpå marken. Sedan kom ljuset och smällen samtidigt. Jag klarade mej, men efter det har jag stor respekt för åskan.

Där fanns också känslan av föraning. Det är samma nu på global nivå. Vi står inför branden. Den stora branden.

Det vi kan göra är väl att påpeka för allmänheten att det är dags nu att förändras och förändra världen till det bättre. Att släcka de mindre bränderna medan det fortfarande är möjligt.