Jag blir så avundsjuk på Richard Swartz. Han skriver så fantastiskt bra. Alldagliga ämnen långt bort från de dagsaktuella rubrikerna blir allmängiltiga och viktiga berättelser just nu.

Liknelsen med Babels torn är synnerligen aktuell när vi ser på hur skildringen av vad som händer i Gaza skiljer sig åt. Beroende av vem man är och vad man står politiskt.

Jag var själv för några år sen i USA. Det var just i början av Trumperan. Jag var alldeles paff när jag tittade på Amerikansk TV. Kunde inte förstå att det var samma land man beskrev. Fox eller CNN.

Klyftorna blir djupa när man inte talar samma språk. När det inte är samma referenser som finns i bakgrunden.

Jag antar att det är just det här som frågan om kulturkanon handlar om. Man har från maktens håll bestämt att det finns en grundlitteratur som skall ge människor den bakgrund och den referens som gör alla till äkta Svenskar. Även människor med invandrarbakgrund.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Att det ligger en hel del förmynderi i det här är klart. Men det kanske behövs för att hålla ihop ett land. Man skapar en gemensam tankeplattform. Å andra sidan är det den värsta formen av diktatur när man inte bara bestämmer vad en människa skall göra. Man bestämmer även vad människor skall tänka och känna.

Kultur måste vara decentraliserad och utgå från människor. Den kan inte bestämmas uppifrån. Från en maktposition. Kommunisterna och Nazisterna försökte hela tiden omdana medborgarna genom att bestämma hur kulturen skulle se ut. I Kina hade man till och med en blodig kulturrevolution.

En kulturkanon är ingen blodig kulturrevolution. Men det finns ändå någonting som skaver när man medveet försöker påverka människors tankar och känslor.

Allt det här fångar Richard S. i raderna och mellan raderna. Att behärska språket är viktigt för att förstå samhället och förstå varandra. Att bestämma språket och att utforma berättelserna är makt. En makt som kan och som ofta missbrukas.