Kärlek är nog mer än bara en sak. Vi har mer av singlar och skilsmässor nu än när jag var barn. Det är nog mer ett tecken på att friheten att göra egna val är större nu än vad det var tidigare. Men kanske är också pressen på människor större nu. Med att leva tillsammans och att fostra barn.

Det finns i alla fall två tydliga olika kärlekar som kanske delvis överlappar varanda.

Först passionen som mycket handlar om attraktion och sexualitet. Den förändras så klart när människor blir äldre och kropparna åldas. Vi blir inte attraktiva ur sexuellt perspektiv när vi blir äldre fetare och rynkigare. Det bara är så. Passionen hör nog lite ungdomen till. Men den kan nog blomma upp igen bland lite äldre människor också. Då kan den nog orsaka stormiga skilsmässor.

Sen finns den mer mogna kärleken som hör ihop med samhörighet och identifikation. Man pratar om moderskärlek och kärlek till sitt husdjur. Ett par kan nog känna den kärleken också. Den kan nog vara livet ut.

Kärlek i sin mest upphöjda form handlar nog mycket om identifikation och förmågan att inse att vi alla hör är en del av helheten. Identifikation och ansvar är nog typiskt för den största kärleken.

Kärleken är inte alls död, men samhället förändras och den förändringen kan vara permanent.

Länge leve kärleken. Den är värd att kämpa för.