Det är första gången jag ser det här konstverket i sin helhet. Det säjer faktiskt någonting. Tidigare har det beskurits så att man inte såg den Palestinska delen av verket.

Det säjer en del om hur Israel dominerar media och det offentliga samtalet. När Israel medvetet mördar fem journalister har man gått över ytterligare en gräns. Det finns snart inga gränser kvar för dem att överskrida. Man står för folkmord och demonisering av den Palestinska befolkningen. Att konstverket drar paralleller med folkmordet under andra världskriget är befogat.

Sionismen är jämförbar med Nazismen. Kopplingen mellan rasism och elitism finns hos båda. Nazisterna talade om herrefolket, Arierna, som skall skapa ett stort rike. Där finns en botten av mytologi för att motivera hemskheterna.

Sionisterna talar om det utvalda folket som skall skapa det tusenåriga riket.

Fanatism och storhetsvansinne i bägge fallen.

Det finns en undfallenhet i det offentliga samtalet när man talar om folkmordet på Palestinier. Man undviker ordet folkmord och beskriver det som ett krig mellan Israel och Hamas. Det är fel ur två synvinklar. Först är det inget krig. För att det skall vara det krävs två parter med makt att förstöra och skada. Här har bara Israel den makten. De sitter på alla kraftfulla vapen.

Sen är det fråga om demonisering när man alltid kallar Palestinier för Hamas. Demonisering är alltid en del av folkmord. Man vill inte massmörda människor. Däremot går det bra att döda monster eller demoniserade människor.

Något måste göras här för att återta vår medmänsklighet. Att fördöma ett folkmord och tala klarspråk är en del. Eller att göra som Sara Meidell gör här skingra skuggorna och beskriva en sak på rätt sätt.

Vi får inte vara så lätta att styra och manipulera.