Det här är egentligen en självklarhet. Så varför diskuteras det inte ens som ett alternativ. Vi möts varje höst av alarmerande rapporter om att nu har vi passerat gränsen för vad den här planeten klarar av. Vi tar ut mer av olika typer av råvaror och naturresurser än vad vi borde. Vi har en stor global befolkning och den har mångdubblats på bara några årtionden. Varför kan vi då inte se det som någonting positivt att befolkningen stagnerar och så småningom kommer att minska?

Jag tror att det första och viktigaste svaret är att vårt tänkande och våra system är uppbyggda för en växande befolkning. Då är det enklare med tanken att det kommer att fortsätta i invanda mönster.

En viktig faktor är nog ändå att vi fastnat i tanken på evig ekonomisk tillväxt. Här har skuldsättning en viktig roll. Är ett land hårt skuldsatt så håller man som regel skulderna under kontroll genom tillväxt. Nationalekonomiskt räknar man oftast ett lands skuldsättning som skulder i procent av bruttonationalprodukten. Så när BNP växer genom tillväxt kommer skulderna att minska. I procent av BNP. I en värld av tillväxt behöver du inte betala tillbaks vad du är skyldig. Men du måste se till att ekonomin växer.

Skulder kan man se som att man intecknar framtida inkomster. Vi har i vår högt skuldsatta värld inte bara intecknat framtida inkomster utan även framtida inkomstökningar. När man gjort det så blir tillväxt nödvändigt för att systemet skall hålla. Man har byggt in kravet på tillväxt i ett labilt system. Det här tror jag är ett viktigt argument för tillväxt hos politiker och ekonomer.

Skuldhantering och gammal vana är nog de viktigaste faktorerna för att hålla fast vid kravet på tillväxt.

Får vi då minskad befolkning som faktum och dessutom som något önskvärt för att klara miljö och klimat ställer det krav på förändring.

Vi måste sluta med den stora offentliga skuldsättningen. Vi måste lära oss att tänka nytt. Det här är nog ett krav om vi skall rädda planeten och skapa en framtid för våra barn.