Det var en så märklig rubrik att jag kände att den måste kommenteras. Den handlar om vår samexistens med naturen. Eller snarare oförmåga till samexistens.

Jag betvivlar inte alls att det kan vara jobbigt med måsar. Jag har själv blivit bestulen på en varm korv från en tjuvaktig mås. Förslaget och fräckt.

Men måste vi inte på något sätt lära oss samexistens. Vi kan inte asfaltera bort eller utrota allt som är jobbigt och störande. På ett principiellt plan måste vi tro på samexistens. Det finns någon som betecknade det här som att vi måste beröra naturen varsamt. Vi måste leva med inte mot.

De senaste årtiondena har vi uppmanats att ta för oss. Ta plats och söka friheten. En starkt tonårsmässig underton. Kanske var det rätt i ett läge där vi frigör oss från det gamla. Det gamla som hämmat oss och som borde försvinna.

Problemet vi befinner oss i just nu är att det här tonårsaktiga beteendet att ta för sig och bli fri har blivit destruktiv. Tonåring kan man vara en kort tid. Tonåringar är jobbiga i sin självupptagenhet och egoism. Men det måste gå över och ersättas med en förmåga att ta ansvar. För sig själv, för omgivningen, för barn och för världen.

Att ta ansvar för naturen innebär att man berör den varsamt. Man respekterar att naturen och världen också måste utvecklas fritt.

Då måste man acceptera att djur och natur kan bli jobbiga. Man kan inte sätta upp vindkraftparker eller öppna gruvor lättvindigt. För att hantera klimat och miljöproblem måste vi lära oss att avstå. Att beröra varsamt.

Överkonsumtion och överdrivet flygande kan inte vara en del av ansvarsfullt beteende. Det är fel att tro på evig ekonomisk tillväxt. Det är inte möjligt i en långsiktig samexistens med naturen.

Problemet med måsar är en del i ett stort och viktigt problem. Vi som mänsklighet måste sluta bete oss som egoistiska tonåringar och börja ta ansvar.