Att vara en levande, kännande människa innebär att man känner ångest. Konsten ligger i att inte övermannas av ångesten. Att hålla distansen. Att kunna ta två steg åt sidan och betrakta den människa som finns där. En människa med ångest.

Det är när man känner total identifikation med ångesten som man riskerar att falla ned i det mörka hålet.

I den österländska läran om återvändandets väg betonas att man skall kunna se på sig själv med distans. Inte förneka och förtränga de mörka sidorna. Utan se på dem och känna dem med en känsla av distans. Det här känner jag just nu och det här uppfattar jag just nu. Men det är egentligen inte mitt innersta jag.

Sedan måste man lära sig att manövrera. Att förstå vilka situationer som kan bli jobbiga. Framför allt att lära sig vilka hjälpmedel man har för att hitta ut ur mörkret. Musik, fysisk aktivitet och promenader har nog hjälpt många.