Smeknamn är inte så vanligt nuförtiden. Undrar varför. Visst kunde smeknamn vara elaka, men jag tror inte det var vanligaste anledningen. Man säjer att kärt barn har många namn. Tror det är en vanligare anledning till smeknamn.

Som det påpekas i det här kåseriet. Ett smeknamn är ett bevis för att man är sedd. Många av smeknamnen är ju en förenkling eller variant av namnen. Tobbe, Kickis, Janne, Bosse, Tina och så vidare. Inget förminskande bara en förenkling.

Jag har själv inte haft många smeknamn. Men barnbarnet Mino kallade mej Bua. Oklart varför men det var ett av de första namn han nämnde så jag tar det som ett positivt uppmärksammande från en ettåring.

Ett annat namn jag fick när jag gjorde militärtjänst var Norlingsämne. Inget positivt eller negativt, men en beteckning på någonting som inte var färdigt. Någonting i en skapandeprocess. Det stämde nog bra med den jag var just då. I de sena tonåren.

På väg. Det är jag fortfarande hoppas jag. Utveckling är någonting livet handlar om. Kanske till och med det viktigaste med livet.

Någon beskrev det här på ett bra sätt. De människor som dominerar vår värld är de som är solida i sin position. Man vet vem man är och vad man vill. Man tyngs inte av tvivel och man kan rikta sin vilja och sin energi i en viss riktning. Man dominerar sin omgivning och sitt liv.

Sen finns de andra som aldrig är helt säkra och alltid känner tvivel. Man befinner sig inte på en position när det gäller tankar, ideer och känslor. Man är på väg. Man pendlar mellan den gamla positionen och en ny. Men man är aldrig stabilt på ett ställe. Det är människor som utvecklas. Människor som inte finns på en trygg position. Man kommer aldrig att dominera sin omgivning eftersom man aldrig kan samla all energi och vilja i en riktning. Det pendlar ständigt.

Vi behöver utveckling och vi behöver utvecklas. Jag har personligen oftast dragits till de människor där man anar tvivel och osäkerhet. Säkerhet och tvärsäkerhet är inte så lockande.