Det måste vara omöjligt att mäta lycka. Men en teoretisk diskussion kan ändå vara nyttig.

Har jag förstått det hela rätt så bygger resultatet på enskilda individers uppskattning av sin egen lycka. Man placerar in sig själv på en tiogradig skala.

Det bör väl innebära att man i första hand mäter förväntningar. Har man låga förväntningar på vad lycka är placerar man sig själv högt. Egentligen en mätning av ödmjukhet. Vilket i sig kanske är en viktig egenskap för lycka.

Det kanske vore enklare att mäta ekonomiska samband i samhället. Hur stor andel av folket har tillräckligt mycket pengar för ett bra liv.

Eller man kanske skulle mäta tryggheten. Hur väl fungerar rättsstaten och hur vanligt är det med brott och våld ute bland befolkningen. Hur väl utbyggd är sjukvård, barnomsorg ovh äldrevård.

Ett annat sätt att beskriva hur människor mår vore att mäta självmordsfrekvensen och hur mycket antideoressiva mediciner som skrivs ut.

En annan sak att uppmärksamma i sammanhanget är att se på friheten. Hur stor är människans frihet att förverkliga sina drömmar och planer. I hur hög grad begränsas människor av samhällets föräntningar och krav.

I multikulturella samhällen kan rasism och främlingsfientlighet begränsa människor och göra samhället otryggt och statiskt.

Det kanske är summan av alla de här egenskaperna som anger om samhället och människorna är lyckliga. Eller så skall man göra som nu och bara ställa en enkel fråga. Lämna fältet öppet för tolkningar.

Slutligen bör man ställa frågan om lycka är det vi bör eftersträva. Enligt Buddha var livet i den här världen en evig olycka. Den riktiga vägen var vägen till befrielse. Befrielse från den här världens plågor och det var bara när vi kapat alla bojor som band oss hit som vi kunde uppnå en form av lycka. En lycka som till sin grund var befrielse från bindningar och plågor. Det vi upplever som lycka var bara tillfällig tillfredställelse som bara band oss hårdare.

Även om man inte är så extrem som Buddha är frågeställningen intressant. Lycka är till sin natur något som manar oss till stagnation och stillhet. Otillfredställelse får oss att utvecklas och förändras. Det kanske ändå är utveckling, förändring och att söka frihet som är livets mål.