En modern form av slaveri. Driven av vad? Egentligen. Vad får människor att stå ut med detta. Sydkorea är extremt men det här förekommer i andra länder också. Allt handlar om arbete.

Vi kan förklara det här med löner och status. Men det kan inte ge hela förklaringen. Vi måste ge oss in i det subjektiva för att förstå på riktigt. Normer och verklighetsbeskrivning.

Vi lever aldrig i verkligheten. Vi lever i en verklighetsbeskrivning som lagts ovanpå den objektiva verkligheten. Verklighetsbeskrivningen är i grunden en mängd känslor som finna utanpå det objektiva. När vi ser en tingest så förknippas den automatiskt med känslor som får oss att känna och reagera. Det här är ett mer eller mindre tvingande reaktion. Vi klarar oss inte undan.

Vi fungerar mest som en automat. Någonting triggar igång hela vår känsloautomat och vi reagerar. Här hittar man nog förklaringen till det i grunden absurda beteendet i Sydkorea. Människor arbetar ihjäl sig. De som ändå lever har inte ett riktigt liv.

Man är fastnaglad i normer och en omänsklig verklighetsbeskrivning.

Det finns en liknelse eller berättelse om de döda och de levande fiskarna. Döda fiskar följer hela tiden strömmen. Kan inte göra någonting annat. De levande fiskarna däremot kan välja. Man kan simma med strömmen, vilket är lättast, eller man kan själv välja sin riktning.

Den här liknelsen syftar på just det här. Strömmen är på den rådande normen eller verklighetsbeskrivningen. Vissa människor har resurser och förmåga att bryta sig loss. Men den stora majoriteten kan inte komma loss från strömmen.

Jag har tidigare berättat om den spaning jag läste när jag var ung. Där påstog man att tredje världskriget skulle ske i mediernas värld. Och att det man skulle slåss om var ”sanningen”. Eller vad människor uppfattade som sanningen. Det jag tolkar som verklighetsbeskrivningen.

Nu läste jag i veckan på Al Jazeeras nyhetssida om samma sak. Det handlade om striderna mellan Indien och Pakistan efter terrordådet i Kashmir. Det var en farlig militär uppvisning. Men författaren beskrev händelsen utifrån vad som förmedlats via media. Det var två konfonterande verklighetsbeskrivningar från de två länderna. Och verklighetsbeskrivningarna var omsorgsfullt konstruerade av samverkande medier. Händelserna på slagfältet var en kuliss och den verkliga striden pågick i medierna.

Vi måste lära oss att se verklighetsbeskrivningen som något som är skilt från verkligheten. Vi måste lära oss att ta två steg tillbaks och betrakta. Inte bara reagera automatiskt.

Det finns också krafter som medvetet styr och manipulerar verklighetsbeskrivningen. Framför allt i en krigsmiljö.

Men som i Sydkorea måste vi första skedet bara betrakta och försöka förstå. Sedan kanske frigöra oss från en destruktiv verklighetsbeskrivning.