Den arketypiska konflikten handlar om klyftan och konflikten mellan eliten och ”folket”. Det innebär inte att konfliktytan alltid ser likadan ut eller att det är folket som står för det goda- eller tvärtom.

Ta kampen mellan Israel och det Palestinska folket till exempel. Israel är till hela sitt väsen elitistiskt och Palestinska folket är fattigt och i sammanhanget maktlöst. Eliten mot folket.

Nazisterna hyllade elitismen i form av det ariska folket och bekämpade de lågtstående folken. Eliten mot folket.

Nuvarande klyftor och konflikter i demokratiska länder står mellan etablissemanget och ”folket”. Folket som i sig inte klarar av att kämpa emot utan folkviljan fångas oftast upp av diverse populister.

Det är inte så lätt att se och förstå vem som står för det goda eller det mörka.

Kanske det är så att det är klyftan och oförståelsen som står för det onda. Det kanske är oviljan att se de andra och att acceptera det faktum att det finns olika sätt att se på saken.

En vis man ombads en gång att förklara ondskan. Han sade då att det är dumheten som är det onda. Kanske menade han att dumheten var oförmågan att se den andra sidan. Att leve i sin bubbla och vägra se att det finns andra sätt att beskriva verkligheten.

Riktig demokrati och ett välfungerande rättssystem är annars bra sätt att kunna hantera mosättningar mellan grupper av människor.

Maktmissbruk för att hävda det egna intresset är ett verksamt sätt att sätta demokratin ur spel. Maktmissbruk för att trycka till den andra gruppen och genomföra den egna verklighetsbeskrivningen på de andras bekostnad är inte ett demokratiskt sätt att hantera motsättningar.

I Frankrike kan man tolka det som sker på två sätt. Endera att man hävdar rättvisan som ett sätt att skydda landet och hålla ihop det. Det är elitens och domarnas verklighetsbeskrivning.

Eller så är det eliten som missbrukar sin lagstiftande makt för att vinna kampen mot folket i form av Marine Le Pen.. Det är den andra sidans verklighetsbeskrivning.