Att vara lycklig är svårt att definiera. Men samtidigt är det väl det som vi alla strävar emot. Det finns ett annat begrepp som inte är exakt samma sak som lycka. Glädje. För mej är glädje en mer spontan reaktion som kan komma och gå på en sekund. När tillvaron är tung kan man ändå känna glädje spontant för något vackert eller bara en kul sak.

Buddha hade en dyster syn på livet. Det mesta var jobbigt och även lyckan var fel. Känslor, oberoende om de var positiva eller negativa, bör bekämpas eftersom de var bojor som höll oss fast vid den materiella tillvaron. Målet var att frigöra oss från materien och nå identitet med vår andliga sida.

Enligt Buddha så var alla känslor av lycka och glädje tillfälliga och falska vilket innebar att vi band oss vid den materiella sidan av tillvaron. Vi består av en kropp eller personlighet som överskuggas av en själ eller ande. Det enda sättet att uppnå frid eller Nirvana är att släppa identifieringen med kroppen och inse att själ eller ande är vår sanna identitet.

Det kanske är här någonstans vi skall börja när vi söker lyckan. Vi måste inse att alla saker vi omger oss med bara är bindningar. Vi måste kapa de här bindningarna en efter en till vi är fria.

Nu finns det även andlig egoism. Det är inte den finaste egoismen. Den innebär att vi sviker dem som är beroende av oss för att uppnå frid, Nirvana eller vad vi vill kalla den.

Når man kontakt med sin andliga sida märks det i en känsla av ansvar för alla människor och allt som omger oss. Därför är beundran för det enkla och det sköna ofta en egenskap hos verkliga sökare.