Sven-Erik Liedman är en arg gammal man. Sluggar mot allt eller åtminstone mycket. Han har ju rätt i att det finns anledníng att vara arg. Mycket har gått fel. Vår övertro på liberalism och marknadsliberalism har lett oss fel. Få symboliserar den här utvecklingen så väl som Stenbäck.

Nu har utvecklingen varit hemsk i hela världen. När kommunismen och muren föll i slutet av nittonhundratalet fick liberalismen, marknadsliberalismen och globaliseringen hybris. Spärrarna var borta och det gick helt fel. Alla länder har problem, men vissa länder drabbades hårdare än andra. Sverige tillhör de länder där saker gått mest fel. Stenbäck var drivande men alla var med på tåget. Privatiseringar uppmålades som en lösning för allt. Och det fanns ett ljusblått skimmer över det nya. De partier som borde hållit tillbaks och lyssnat på förnuftets röst var helt uppe i det blå.

Ojämlikhet och orättvisa har vuxit och en tyst vrede och opposition har växt. Utan att den styrande eliten sett och förstått. Har man uppmärksammat att människor varit missnöjda och arga så har man förklarat bort det med termer som GAL-TAN eller högernationalism. Klyftorna har bara vuxit tills man byggt en grogrund för populister som Trump.

Men var fanns de intellektuella och vänstern under den här utvecklingen? Det var knäpptyst. Alla kan inte vara upptagna med sina karriärer. Jobb och bostadskarriärer. Någon eller några borde ha sett och förstått vad som höll på att hända. Kanske ar ett av problemen att olika grupper fanns på olika ställen. De fattiga, försummade och drabbade fanns i huvudsak på landsbygden och i mindre samhällen. De gynnade fanns mest i storstäder och större studentstäder. De intellektuella och vänstern fanns i de gynnade områdena.

De missgynnade hade ingen som såg eller ville se. Så byggdes klyftorna upp. Var fanns Sven-Erik Liedman under hela den här tiden. Hörde man honom skrika över växande klyftor och orättvisor. Nej, det är nu han är upprörd när han ser konsekvenserna av det som hänt. Han är en del av de gynnade och privilegierade i utvecklingen. Den intellektuella elit som är mer upprörda över symptomen än över den grundläggande upplösningen av samhället.