När klimatkrisen blev till en guldgruva. Man byggde upp iden eller illusionen att klimatkrisen skulle klaras genom elektrifiering. Istället för att fossilt kol skulle driva samhället och alla industriprocesser, så skulle el få den rollen. Nyckeln och trollformeln var elektrifiering. Jag antar att tanken och iden fötts inom marknaden och industrin. Här fanns massiva projekt där samhället skulle ta stora delar av kostnaden. En framgång för marknadens syn på hur klimatkrisen skulle hanteras. Här passar kärnkraftsutbyggnaden in.

Det fanns från början två tankar om klimatkrisen och her den skulle hanteras. Den första var att klimatkrisen skapas av människors dysfunktionella beteende. Vi tar ut mer resurser från naturen och den här planeten än vad den klarar av. Vi måste ändra vårt beteende genom att sluta överutnyttja befintliga resurser. Hålla oss innanför ramarna. Vi måste ändra vårt beteende vad gäller överkonsumtion och transporter för att minska utsläppen av klimatgaser.

Det andra spåret var att klimatkrisen skulle klaras genom tekniska lösningar. Elektrifiering och insamling av co2 från atmosfären var grundbultarna. I övrigt skulle samhället fungera ungefär som tidigare med konsumtion och transporter. Det här var marknadens våta dröm. Den var inte så svår att sälja in till marknadsvänliga politiker och medier. Majoriteten av medborgare hakade också på det här eftersom kraven på dem blev minimala. Skulle uppoffringar göras lades de på landsbygden i form av restriktioner på skogsbruk, jordbruk och våtmarker. Man hade också tänkt sig en massiv utbyggnad av vindkraftverk. På landsbygden.

Det andra spåret är hyckleriets seger över förnuftet. Det kommer aldrig att klara klimatet. För att göra det kommer vi och samhället att behöva förändras. Men innan den insikten nåtts fullt ut kommer många att blivit rika och många naturvärden ha förstörts. Vissa kommer att ha vunnit mycket och andra ha förlorat mycket. Men jorden och mänskligheten kommer att vara de stora förlorarna.