Det är sant att framgångarna för Trump och andra populister mycket beror på att man är trött på etablissemanget. Makteliten som blivit allt mer självgående och allt mindre lyhörd för människor utanför maktbubblan. Det är en sanning, men inte hela sanningen.

Här finns också ett klassdrama. Etablissemanget är den välbärgade urbana medelklassens och överklassens organ. Etablissemanget försvarar det bestående. Det som gjort samhället till vad det är. Här finns ingen vilja till förändring av grunderna och ordningen.

De senaste årtiondena har utvecklingen skapat vinnare och förlorare. Utvecklingens förlorare vill ha någonting nytt.

Vinnarna är just överklass och den välbärgade urbana medelklassen. Vinnarna hittar man i storstäderna. Utvecklingens förlorare hittar man på landsbygden, i mindre städer och bruksorter. Klassklyftan mellan de här grupperna har vuxit på ett brutalt sätt.

Vi måste få politiker och partier som ser och förstår det här. Som klarar av att känna med de fattiga och underklassen. De politikerna kan aldrig hämtas från etablissemanget eller från de rika områdena. Det är lika omöjligt som att män skulle kunna ha ledande positioner i FI.

Det är svårt att få nödvändiga förändringar eftersom etablissemanget dominerar media totalt. Här finns inte den mångfald som en demokrati behöver. Etablissemanget har kapat åt sig tolkningsföreträdet. Då får vi istället polarisering och konflikt.