En vacker text som tar upp ett viktigt ämne. Döden. Den skrämmande intigheten som väntar oss alla eller finns det något mer. Här läggs betoningen vid medmänniskornas vilja och förmåga att ställa upp. Vi tar hand om våra sjuka och döende. Istället för att se rädsla så möts vi av glädje och försoning.

Jag tror på reinkarnation. Att medvetandet fortsätter efter dödsprocessen. Kroppen dör men vårt medvetande fortlever. I en annan form, ja, men så småningom lever vi vidare i en annan kropp. En resa utan återvändo.

Min svärmor berättade att hon tyckte åldrandet var märkligt. Mitt jag är likadant nu som det var när jag var ung, men kroppen sviker. Minnet, rörligheten och styrkan försvann sakta, men tankarna var lika klara och personligheten fanns där. Kanske är det därför vi kan ana att döende på slutet snarast känner lättnad och glädje. Kan jag nu bli av med min fysiska kropp som blivit ett allt större hinder.

Någon sade en gång. ”Utmaningen att ha mycket tid är likvärdig med utmaningen att ha lite tid”. Det är kanske så vi måste se på livet. Varje ögonblick är viktigt. Gör någonting meningsfullt och viktigt med det.