Spaningen här pekar nog på någonting viktigt. Behovet av trygghet har ökat eller beskrivet på ett annat sätt. Rädslan har blivit mer uttalad.

Jag tror också att det är rädslan i de grupper i samhället som har stort inflytande som ökat mest. Personligen känner jag ingen rädsla i vardagen. Jag kan inte heller säja att jag upplever att mina grannar, kompisar och släktingar verkar vara rädda. Men samhällets elit utstrålar rädsla.

Rysslands anfall på Ukraina har skapat osäkerhet om det internationella läget. Det här resulterade i krav på Natomedlemskap. Jag har dock ingen känsla av att det var ett folkligt krav. Kravet kom uppifrån. Men det har inte varit stora protester mot Natomedlemskapet. Kriget mellan Israel och Palestinierna har också gjort världen mer osäker. De flesta västländer har en Israelvänlig grundsyn. Framför allt ländernas eliter.

Framgången för Trump och andra populister har även det skapat rädsla framför allt hos ländernas etablissemang. För man utmanar i huvudsak etablissemanget. Och de här rörelserna stöds framför allt av de fattigaste områdena i periferin. Så de här rörelserna utmanar och hotar i hög grad det etablerade samhället. Man har haft väldigt svårt att möta det här missnöjet med politiska beslut. Hotet och missnöjet har man mött med retorik och påverkanskampanjer. Det som skrivs i en tidning som DN handlar i hög grad om att motverka de här rörelserna som kan beskrivas som populister, högernationalister eller ickeetablissemanget. Vi har fått en mycket mer polariserad värld.

Jag har svårt att se att man kan överbrygga klyftor och minska konflikter på annat sätt än att lita på demokratin och det öppna, fria samhället. Man måste våga släppa fram den kritiska diskussionen och lita på att människor gör de rätta valen. Och det kan aldrig vara beslut uppifrån vad som är de rätta valen. För då är det inte längre demokrati.