En viktig genomgång av vad som hänt med välfärden under de senaste årtiondena. En tid som präglats av ökande klyftor mellan orter och områden. Ökande ojämlikhet mellan grupper och individer.

Man pekar på att staten flyttat ut ansvar till privata aktörer och till kommuner. Samtidigt som man lyft ut ansvaret har man inte flyttat ut inflytande och makt samt resurser. Det har skapat en konstig svårhanterlig situation.

Det som hänt de senaste årtiondena är att migrationen inom Sverige medfört att man koncentrerat yngre högutbildade människor i vissa områden. Främst storstäder och större studentstäder. Äldre och mer lågutbildade har blivit kvar på landsbygden och i mindre orter. Skatteunderlaget och behovet av välfärd ser därför olika ut på olika platser. Det blir svårt att avgränsa kommuner som självständiga enheter när det gäller att stå för service och välfärd. Ojämlikheten är för stor. Man kan inte jämföra en storstadskommun med många högutbildade akademiker med en glesbygdskommun med många gamla och lågavlönade. Då får vi skillnader i kommunalskatt på upp till 6 kr. Därtill stor skillnad i kommunal service.

Vissa verksamheter borde vara statligt finansierade med tanke på den stora ojämlikheten mellan olika områden. Jag tänker framför allt på sjukvården.

Privatiseringar av verksamhet har drivit på den ogynnsamma utvecklingen. Privata företag satsar hellre i en rik storstad än i en fattig glesbygdskommun.

Den här ojämna, ojämlika och orättvisa utvecklingen mellan rik och gynnad på den ena sidan och fattig och missgynnad på den andra sidan har ökat den inre konflikten i landet och skapat polarisering.

Något måste göras.