I ekonomisk teori är arbetskraft en resurs som andra. Måste förstås i ett sammanhang som andra naturresurser som mineraler, energi eller mat..

Min tes är att vår tids globalisering och marknadsliberalism bara är en nytolkning av kolonialismen. Råvaror och naturresurser tas från ett område medan vinsterna från verksamheten hamnar i ett helt annat område hos helt andra grupper av människor. Men mineraler och jordbruksmark är platsbundna resurser medan mänsklig arbetskraft är rörliga. Glömmer man att människor har andra egenskaper och funderingar som skiljer sig från just egenskapen att vara arbetskraft så ser man behovet eller viljan att flytta arbetskraften dit där den gör mest nytta. För att maximera vinsten för de grupper som just får vinsten

Arbetskraft behöver då förflyttas från ett område till ett annat. De här förflyttningarna är inget nytt och det är något som nog är accepterat i stort sett. Det har skett från landsbygden och jordbrukssamhället till bruksorter och industrier. Numer sker det mest från landsbygd och industriorter till större städer. Det här är inget nollsummespel där alla är vinnare. Att förlora högutbildad och attraktiv arbetskraft gör att ett område får svårt att utvecklas. Man får svårt att upprätthålla samhällsservice och sjukvård. Det här gäller inom länder och mellan länder.

En del av nykolonialismen som är en mekanism som skapar ojämlikhet mellan områden och grupper av människor. Växande ojämlikhet skapar frustration och konflikt. Politisk instabilitet. Ojämlikheten mellan grupper och områden är säkert en viktig del i den politiska frustration vi ser just nu i USA, Europa och resten av världen.

I min uppfattning av världen är det här en orättvisa som måste bekämpas. Kunskapen om de grundläggande mekanismerna måste också öka.